Icke-germanska ortnamn i Skandinavien?

[Skoglar]

De flesta av Jotunis exempel har goda och ibland lättgenomskådade germanska etymologier.

Det finns en germansk tolkning av Gimo, men den är väl knappast en av  de säkraste? Sedan har NV Uppland fler kontsiga ortnamn, t ex Tulka och Bloka...

Det finns dock en del namn som inte har någon bra germansk etymologi, som t ex Mälaren och Nissan och som kan vara förgermanska

Mälsåker skrivs Maedilsåker i sex olika 1400-talskällor. "Tvärsäkra" tolkningar av ortnamn har skett med mindre källunderlag än så...

I synnerhet är det märkligt att flod- och sjönamn i huvudsak verkar vara germanska, annars är det nästan regel att just sådana namn kommer från något tidigare språk. I England är de flesta flodnamn keltiska (eller äldre?), i stora delar av Ryssland är de baltiska, i Ukraina är de iranska och i stora delar av Tyskland tycks de härstamma från en utdöd indoeuropeisk gren ("Nordwestgruppe").

Ett områdes ort-  och sjönamn kan bara komma från tidigare språk, om något sådant har talats i ett område. Vi kan trots allt inte utesluta möjligheten av att kontinuiteten i Skandinavien går långt tillbaka. Förfäderna till de som talade protogermanska hade väl också ett språk?

[Boreas]

De flesta av Jotunis exempel har goda och ibland lättgenomskådade germanska etymologier.
Nu är det så att för att hitta icke-germanska ortnamn så räcker det inte att blint gissa med ledning av slumpmässiga likheter med t ex modern finska.
Det gäller att hitta grupper av namn innehållande ett och samma element som inte har någon tydlig betydelse på germanskt språk.
I Grekland insåg man t ex tidigt att namn på -nthos och -assos var förgrekiska (numera vet vi att de kommer från något anatoliskt indoeuropeiskt språk).

Instämmer. Pekar inte suffixet -as/-os/-assos mot hittitiska?

Jag har själv försökt hitta tydligt icke-germanska ortnamn, men med liten framgång. Det finns dock en del namn som inte har någon bra germansk etymologi, som t ex Mälaren och Nissan och som kan vara förgermanska.

Båda ord-rötterna finns ju i nord-germanska dialekter:

Vid sidan om den mytologiska "Nissen" (bestämd form ental) - finns sjördjuret "Nise"/"Nisa".

I samma områden finns olika varianter av toponymet "mæl" (;'mäl') - som ental och flertal. Typisk namn på branter i sedimentlager utanför gamla älvdeltan - som med tiden stigit ur havet. En norsk "mælbakke" är gärna en gammal marbakke som stigit ur havet.   

Ett nord-germanskt ursprung borde mao. inte vara någon osannolikhet.

[Castor]

Ingen av dessa namn låter speciellt exotiskt som t ex Jokkmokk, bara för att man inte kan uttyda Wenern innebär inte automatiskt att det handlar om en främmande språkgrupp.

Att de inte ser exotiska ut beror väl mest på att namnen har försetts med ändelserna -en, -an, -n och -aren. Dessutom kan man misstänka att svenska språket har påverkats av de språk som talades här tidigare i så hög grad att namn och ord härrörande från substratspråken upplevs som naturliga delar av vårt språkliga arv.

[Jotuni]

Vid sidan om den mytologiska "Nissen" (bestämd form ental) - finns sjördjuret "Nise"/"Nisa".

Enligt Svenska Ortnamnslexikonen Nissan: Niz 1300-talet; "glänsa" bildat på ord som motsvarar latinens nitere. Dvs mellan raden att germanska originalen har man inte hittat då man har gått efter latinen.

Om namnet grundades på sjödjuret blir svårigheter att tolka de andra niss-namnen på torra landet.

Tolkningar (eller gissningar, * betyder bebygt ord) av några andra namn från SEO är här:

Glan: Gladen, Gladh 1560; glad i betydelsen "ljus, glänsande"
Boren: Borne 1336; "den glänsande, lysande"
Lister; *liustra "den ljusa"
Tåkern: Thugn 1336, Toknen 1156; Thugn "den uppsvälda"
Öljaren: Ölyeren 1560; "den uppvällande, lättrörliga sjön"
Allgunnen: Algundin 1541; avlig "fordig, ymnig" + *unde "sjö"
Roxen: Rogx 1493; av råk som i isråk
Bolmen: Bolmen lacus 1689; *bolmber "stor"
Em (Emån): Eem 1320, Emb; "vattnet, ån"
Sommen: Sooma 1447; "ett kärl som är för stort för sitt ändamål"
Rängen: Socknen Räng: Raengae 1200-talet; "gles inhägnad"
Hunn: Hunden 1560; "kubbe, kloss"
Regnaren: Regna sokaen 1332; "härskande makter, gudar"
Hennan: Henna lacus 1697; "sjön vid heden"
Gnarp: Gnarp 1344; "liten klump, knöl"

Det finns en germansk tolkning av Gimo, men den är väl knappast en av  de säkraste?

Gimo: Gim 1324; "älven som har en gapliknande dalgång"


Engligt Benbt Pamp är löv namnen en av de alla äldsta svenska bebyggelsenamntyperna och de flesta är i Skåne. Ortnamn betyder sannolikt "arvegods" eller egendom, arv till efterkommande. Fördelen är ofta personnamn men aldrig kristet namn dvs de är från hedniska tiden.

Som löv-namnen har lösa-namnen troligen från Danmark. De har kommit från Själland till Skåne och vandrat norrut. Floder och vattendragar har spelat stor roll för spridning (för andra namntyper också) Från Skåne har lösa-namen spritts efter västkusten, dels via Lagan och östkusten upp till Östgötaslätten och Vättern och vidare till Mälaren. Lösas etymologin är inte helt klar, kanske "ljusning i skog, glänta". Namnet är från hedniska tiden och är inte samma som yngre lös.

Låter mycket logisk. Man tog namnen med sig när de vandrade norrut på samma sätt de tog namnen med sig när danskarna vandrade till Normandi och England, och Tavaster i Finland vandrade till Österbotten.

[Castor]

Jag funderar lite på namnen Kullen och Kinnekulle och själva ordet kulle som skulle kunna ha ett kognat i latinets collis. Det intressanta är att "kulle" i så fall inte skulle ha påverkats av Grimms lag som säger att det indoeuropeiska k-ljudet blir ett germanskt h-ljud. De germanska kognaten till collis är annars bl.a. hall, häll, hill och holm.

[Frågvis Amatör]

Någon mil norr om Trelleborg finns orten Gylle som har varit en kungsgård under medeltiden. Ursprunget till namnet är höjt i dunkel enligt ortnamnslexikonet.

Jag undrar över tidshorisonten om man jämför -löv-orterna med -ie-orterna(Fosie, Flädie, Fuglie)?

Thomas I

[Jotuni]

Jag funderar lite på namnen Kullen och Kinnekulle och själva ordet kulle som skulle kunna ha ett kognat i latinets collis. Det intressanta är att "kulle" i så fall inte skulle ha påverkats av Grimms lag som säger att det indoeuropeiska k-ljudet blir ett germanskt h-ljud. De germanska kognaten till collis är annars bl.a. hall, häll, hill och holm.

Kanske ordet har lånats från ett annat språk till urnordiskan efter Grimms lag. Till exempel indoeuropeiskas /k/ lånat till annat språket med /k/ som efteråt lånat tillbaka till urnordiskan med /k/ och ordet har samma betydelsen med original indoeuropeiskt ord.

[Castor]

Det finns många frågetecken beträffande de äldsta nedtecknade namnen från skandinaviskt område. Jag tänker på Pomponius Melas Sinus Codanus och Codanovia. Plinius den äldres Scatinavia, Aeninga, Sinus Cylipenus, Latris, Sinus Lagnus och Tastris. Ptolemaios' Insulae Alociae och Insulae Scandiae.

Säg att Tastris är Skagen... Insulae Alociae är Thy, Vendsyssel, Mors etc... Latris är Samsö och att Isulae Scandiae är de andra danska öarna öster om Jylland, men inte Fyn som tycks ha uppfattats som en halvö som hängde ihop med Jylland.

Frågan är vilket eller vilka språk dessa namn kommer ifrån och vid vilken tidpunkt de namn som gäller idag började användas.

[Castor]

Kanske ordet har lånats från ett annat språk till urnordiskan efter Grimms lag. Till exempel indoeuropeiskas /k/ lånat till annat språket med /k/ som efteråt lånat tillbaka till urnordiskan med /k/ och ordet har samma betydelsen med original indoeuropeiskt ord.

Rent hypotetiskt kan man tänka sig att Kullen, som ju är ett mäktigt landmärke, namngavs av ett indoeuropeiskt folk, kanske de som kom med enkeltgravskulturen ("båtyxkulturen") eller med bronsålderskulturen, som bebodde Skåne innan germanerna kom dit.

[Jotuni]

Rent hypotetiskt kan man tänka sig att Kullen, som ju är ett mäktigt landmärke, namngavs av ett indoeuropeiskt folk, kanske de som kom med enkeltgravskulturen ("båtyxkulturen") eller med bronsålderskulturen, som bebodde Skåne innan germanerna kom dit.

Den är en möjligthet. Då germanskan hade ersatt indoeuropeiskan (kanske språket som var nära keltiskt språk) efter Grimms lag. De finns dock andra ord som är icke-germanska och icke-indoeuropeiska och därför förutsätter icke-indoeuropeiska språk någonstans  i närheten av urgermanskan.

Det finns många frågetecken beträffande de äldsta nedtecknade namnen från skandinaviskt område. Jag tänker på Pomponius Melas Sinus Codanus och Codanovia. Plinius den äldres Scatinavia, Aeninga, Sinus Cylipenus, Latris, Sinus Lagnus och Tastris. Ptolemaios' Insulae Alociae och Insulae Scandiae.

Säg att Tastris är Skagen... Insulae Alociae är Thy, Vendsyssel, Mors etc... Latris är Samsö och att Isulae Scandiae är de andra danska öarna öster om Jylland, men inte Fyn som tycks ha uppfattats som en halvö som hängde ihop med Jylland.

Frågan är vilket eller vilka språk dessa namn kommer ifrån och vid vilken tidpunkt de namn som gäller idag började användas.

Möjliga icke-indoeuropeiska språken är tydligen euzkadi, etruskan, kanske pikternas språk, turkiskan, östersjöfinskan och ett okänd förslust språk man vet ingenting om.

Om Sinus Codanus och Codannovia har jag hypotesen, att namnen reflekterar ordet gatt (varav man fått gate och gatan) och ursprungliga betydelsen har varit hals i meningen smala passage på sjös. De finns några andra motsvarande smala passager nämligen Gorla (rysk för hals) mellan Kola och Norr-Ryssland och finsk Merenkurkku (översättning sjöhals, svenska Kvarken). Faktiskt det finns två Kvarker: en mellan Väster- och Österbotten och den andra mellan Svealand och Åland.

Gorla nämns i holländska kartan med namn Kettekones där första delen är nära Katte i Kattegatt. Katte och Kette ursprungligen av samma ord?

Antikens historiker fått tydligen inte ortnamnen direkt från ursprungligt språk utan via informatörer som kunde ha varit kelter, germaner, slaver, greker och de kunde ha påverkat namnens skrivformen och uttalande.

[Skoglar]

Rent hypotetiskt kan man tänka sig att Kullen, som ju är ett mäktigt landmärke, namngavs av ett indoeuropeiskt folk, kanske de som kom med enkeltgravskulturen ("båtyxkulturen") eller med bronsålderskulturen, som bebodde Skåne innan germanerna kom dit.

Jag undrar det.
Det är svårt att tro att de första germanerna var helt obekanta med begreppet 'kulle' innan de såg Kullen i Skåne.
Min gissning är att de hade sett kullar förut och att de redan hade ett namn som beskrev begreppet.
Så när de fann den mäktiga höjden i nuvarande Höganäs kommun tyckte de att just det ordet passade bra för att beskriva den.

Som bakgrund kan det vara intressant att se vad Hellquist skriver om saken:


2. kull i hattkull, ä. nsv. även:

huvudskalle, hjässa, sv. dial. också koll
ds., fsv. kulder (-o-), topp, hjässa, huvud
= isl. kollr, huvud, rund topp, no. koll,
topp, hårtofs, hattkull, hög m. m., ä.
da. kuld, hjässa, mlty. kol, huvud m. m.,
av germ. *kulna-, besl. med sanskr.
gula-, gulikä, kula, huvud, osv.; se
Persson Indog. Wortf. s. 66; jfr kulle,
kulla, k ull ig samt under kjusa. -
Samma ord ingår i bergn. Kullen (med
enstavighetsaccent) Skåne.

[Castor]

Jag undrar det.
Det är svårt att tro att de första germanerna var helt obekanta med begreppet 'kulle' innan de såg Kullen i Skåne.
Min gissning är att de hade sett kullar förut och att de redan hade ett namn som beskrev begreppet.
Så när de fann den mäktiga höjden i nuvarande Höganäs kommun tyckte de att just det ordet passade bra för att beskriva den.

Men, som sagt, germanska ord som betyder samma sak som kulle börjar på h. På andra sidan Skälderviken finns ju Hovs Hallar.

Old English hyll "hill," from Proto-Germanic *hulni- (cf. Middle Dutch hille, Low German hull "hill," Old Norse hallr "stone," Gothic hallus "rock," Old Norse holmr "islet in a bay," Old English holm "rising land, island"), from PIE root *kel- "to rise, be elevated, be prominent" (cf. Sanskrit kutam "top, skull;" Latin collis "hill," columna "projecting object," culmen "top, summit," cellere "raise," celsus "high;" Greek kolonos "hill," kolophon "summit;" Lithuanian kalnas "mountain," kalnelis "hill," kelti "raise").

[Skoglar]

Men, som sagt, germanska ord som betyder samma sak som kulle börjar på h. På andra sidan Skälderviken finns ju Hovs Hallar.

Vill nog mena att vi talar om skilda ord med skilda betydelser.
Hall/häll, som berghäll, hälleberget, Halleberg, beskriver en klipp- eller bergyta, som kan vara lutande eller platt.
Men "kulle" menar vi något som sticker upp ovanför omgivande terräng, oavsett vad den är gjord av.

Visst kan en kulle utgöras av hällar, som t ex Ayers rock i Autralien. Men den formationen skulle jag nog kalla berg, klippa eller klippberg.
 

[Castor]

Det kan förstås också röra sig om två helt olika indoeuropeiska rötter, vars betydelser är delvis sammanfallande.

Den ena är *gu(l)- och har betydelsen "något runt och utbuktande". I urgermanskan har det blivit *kul- som i sin tur har blivit vårt kulle. Möjlig kognat i latinet skulle då kunna vara gula strupe, (jfr sanskrit enligt ovan gula-, gulika kula, huvud, osv).

Och den andra är *kel- med betydelsen "något som är upphöjt eller höjer sig". I urgermanskan har det blivit *hul- som så småningom har blivit engelskans hill och vårt hall som i Hovs Hallar och Halland.

[Skoglar]

Det kan förstås också röra sig om två helt olika indoeuropeiska rötter, vars betydelser är delvis sammanfallande.

Den ena är *gu(l)- och har betydelsen "något runt och utbuktande". I urgermanskan har det blivit *kul- som i sin tur har blivit vårt kulle. Möjlig kognat i latinet skulle då kunna vara gula strupe, (jfr sanskrit enligt ovan gula-, gulika kula, huvud, osv).

Och den andra är *kel- med betydelsen "något som är upphöjt eller höjer sig". I urgermanskan har det blivit *hul- som så småningom har blivit engelskans hill och vårt hall som i Hovs Hallar och Halland.

Verkar rimligt, även om vi nog får leva med osäkerheten...

Norska køller (kägla) skulle kunna vara besläktat. Det är något "kulligt" över utformningen av en kägla. Sedan har jag för mig att danskans ord för klubba (stridsklubba) är något liknande, men jag kan inte googla fram det nu.

[Boreas]

Det kan förstås också röra sig om två helt olika indoeuropeiska rötter, vars betydelser är delvis sammanfallande.

Hur kan samma språkfamilj ha "olika rötter"?
Finns det någon språkforskare som lanserat en sådan teori?

[Boreas]

Verkar rimligt, även om vi nog får leva med osäkerheten...

Norska køller (kägla) skulle kunna vara besläktat. Det är något "kulligt" över utformningen av en kägla. Sedan har jag för mig att danskans ord för klubba (stridsklubba) är något liknande, men jag kan inte googla fram det nu.

Kägla:

Det norska ordet för kägla är "kjegle". Den matematiska definition av en norsk "kjegle" (kägla) defineras av svenska wiki som "kon":

En kon är en geometrisk kropp som bildas av linjer mellan samtliga punkter på konturen av en plan figur (basytan) och en punkt utanför planet (spetsen, apex). Är basytan en cirkel fås en cirkulär kon; är den en polygon fås en pyramid.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kon

Vill du leta rett på en "kjegle" i dagens Norge kan du visitera en bowlinghall - der man alltjämt "spelar med kägglor". Jmfr. termen "kjeglespill" respektive kägelspel.

Ett engelskt ord för kägla är "skittle". På dom britiska öarna kan man fortfarande hitta en gammal form för bowling kallad "Skittles" - altså "Käglor" - helt enkelt:

The game shares its ancestry with the outdoor lawn game known as bowls and is thus distantly related to billiard sports, some of which also retain the use of skittles. The skittle dates to the earliest known forms of bowling and ground billiards, even as far back as ca. 3300 BCE in Ancient Egypt.

http://en.wikipedia.org/wiki/Skittles_(sport)

Nu påstås det att gutarna redan under vikingtiden fördrivit tiden med ett likartad spel, fast med enklare kubbar. I dag praktiseras det hursomhälst av endera entusiaster - under namnet Kubb:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kubb_(spel)

Køller = Smalare klubbor

En kølle är ett dansk och norsk diminutiv för klubba - som används på smalare, gärna koniska klubbor.

När en norsk eller dansk bandyspelare vill lira använder han inte en klubba men en "bandy-kølle". Samma term också i hockey, polo och golf.
 
http://no.wikipedia.org/wiki/K%C3%B8lle

I dansk-norska skiljer man alltså på "kølle" och "klubbe" - medan man i svenskan använder samma ord för alla slagredskap i träd, där består av handtag, fal och huvud.

Väster om Kattegat består en 'klubba' gärna av två delar - som snickar-hammaren - med skaft och ett tvärsatt klubbhuvud. En bondes, domares eller ordförandes klubba ser i regeln ut så här:

http://digitaltmuseum.no/things/treklubbe/TEM/BKM.012519?name=treklubbe&search_context=1&count=21&pos=3
http://www.yrjarheimbygdslag.no/iogt/bildeside/rekvisita/b_6116_klubbe.htm

Sen finns det slagredskap med samma tydliga huvud, fast format ur ett och samma stycke:
http://www.digitaltmuseum.no/things/klubbe/MH/SS-23891?owner_filter=MH&name=Kj%C3%B8kkenutstyr&search_context=1&count=247&pos=11

Större slagträd, gjord av rotdelen av ett träd, får fortsatt kallas 'klubba' - också i Danmark-Norge:
http://historiful.wordpress.com/2012/01/13/royal-families/

Den koniska kägelformen kan här ses i klubbans grundform. En klubba kan mao. formas som en förlängd kägla - och således få heta "kølle" eller kølla.

Skillnaden i termer återger också en skillnad i hur dom olika klubbor använts. I Norge-Danmark är klubban ett slagverktyg där formen aksentuerar den samlade slagkraften.

När klubban ges en konisk form - och skaftet gärna avsmalnar från 'stav-storlek' till 'käpp' eller 'sticka' - ändras alltså termen från "klubbe" till "kølle". Jmfr. engelskan "hockey-stick".

Sambandet mellan käglan och "køllen" er således tydlig. En da-no "kølle" är en kägla med långt skaft, ägnat at veva med - blixtsnabbt och slagfärdigt.

Køllens koniska lillebroder - käglan - får deremot stå lungt och ta emot smällarna, när kulorna får vara spelets aktivum.   

[Emund Slemme]

Jag tycker det här är en fråga som belyses allt för lite. De flesta teorier talar ju om hur germanerna kom från kontinenten och samtidigt anses det att det gemensamma protogermanska språket talades för högst 3000 år sedan.

Hvor i kronologien befinder I jer på denne tråd? Med de ord i tester.

Proto-indoeuropæisk: omtrent for 6-7000 år siden.

Nordvestindoeuropæisk: Periode: Formodentlig 2. årtusinde f.Kr. Meget tyder på, at disse sprog og sproggrupper (eksklusiv østersøfinsk) havde en fælles forhistorie adskilt fra de øvrige indoeuropæiske sprog, inden de gik hver til sit.
 
Tydeligste indikator er et fælles ordforråd:
Ordet ”folk” og ”land” er det berømteste eksempel: nordvest-ie. *teutā- ”folk” > got. þiuda ”folk”, on. þjóð ”folk”, oe. þēod ”folk”, os. thioda ”folk”, oht. diot(a) ”folk”, oir. tūath ”folk”, wal. tūd ”land”, bret. tut ”folk”, osk. touto ”bystat, samfund”, umbr. totam ”bystat, samfund” (akk.sg.), olit. tautà ”folk”, lett. tàuta ”folk” og opr. tauto ”land”. Endvidere afledninger såsom got. þiudans ”konge” og illyr. teutana ”dronning”.

Præ-proto-germansk (rekonstrueret sprog): fra ca. 1500/1000 f.Kr. til ca. 500 f.Kr.(?)

Præ-keltisk (rekonstrueret sprog): 9.-6. årh. f.Kr.

Proto-germansk (rekonstrueret sprog): fra ca. 500 f.Kr.(?) til 100/200 e.Kr. Alle de germanske sprog er udviklet fra proto-germansk. Udvikler sig til proto, -nordvestgermansk og -østgermansk. Nogenlunde enighed om, at urgermansk udvikles i de nordtyske områder og sydlige Skandinavien.

Keltisk/gallisk: opdeles primært i transalpine gallisk, cisalpine gallisk, lepontisk og galatisk.
lepontisk ca. 650-0 f.Kr., gallisk 350 f.Kr.-600 e.Kr., keltiberisk 250-0 f.Kr., proto-britisk (rekonstrueret) 50 f.Kr.-400 e.Kr.

Nordvestgermansk (= urnordisk(?)): ca. 100/200-550 e.Kr. Regnes af mange forskere som fælles forstadium til både nord- og vestgermansk. Baseret på ældre fuþark. Der er en særlig tydelig samhørighed mellem anglo-frisisk og nordisk. Nordvestgermansk er endvidere (muligvis) lig med urnordisk dvs. det ældste runesprog.
 
Nordsø-germansk (ingvæonisk): ca. 200-500 e.Kr. Ingvæonisk opfattes generelt som et dialektkontinuum (anglo-frisisk) fra Flandern og op langs Nordsøkysten. Den frisiske del af dialektkontinuummet er blevet isoleret fra de øvrige dialekter på et tidspunkt. Udvikler sig til old-frisisk og oldengelsk.  Vestgermansk => nordsø-germansk (ingvæonisk) => oldfrisisk/oldengelsk. 

Østgermansk: Gotisk: omtrent 4. årh. e.Kr.

Proto-frisisk: ca. 500-700 e.Kr.

Tidlig fællesnordisk: ca. 500-750 e.Kr.

Proto-oldfrisisk, sydvest og øst: ca. 700-900 e.Kr.

Oldnordisk: ca. 750-1300 e.Kr. Nordgermansk/nordisk. Østnordisk er mere innovativt end det konservative vestnordiske. Gutnisk (næsten uddødt hører til Gotland, normalt regnet for et østnordisk sprog, men der er nogen usikkerhed herom).

[Boreas]

Klubbor och Køller

Danska "golfkøller" har som man vet ett spol-liknande huvud:
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/0/0e/Putter_with_insert.jpg[/img]

Samma sak med svenska hockey-klubbar:
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/cc/Hockey_stick.svg

Samma typ, den "spolformade" klubban, hittas på den berömda bildstenen från Sanda - där centrum i bilden präglas av tre dignitära ("heliga") män. Bemärk att man här bär lans, respektive 'ball-klubba' och 'spol-klubba' - mellan en rad andra, arketypiska symboler - som kungakronan, solen/fullmånen, midgårdsormen, laxormen och dom 'heliga fåglarna' (asynjorna):

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/3/39/Detail_from_G_181.jpg

Sambandet mellan hammaren och klubban har fått endera anse bilstenens mittpunkt skulle vara Tor, medan Oden lär sitta i Valhall, ovanför:

http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,5031.msg61529.html#msg61529

[Skoglar]

Hvor i kronologien befinder I jer på denne tråd? Med de ord i tester.

Tack för sammanställningen!
Kronologiskt? Tror jag ingen av oss vet. Vi söker väl efter den tidpunkten som det skall ha talats ickegermanska språk i Skandinavien (exkl. förstås samiska/finska dialekter).

För min egen del utesluter jag inte något, men att det bland ett sjusiffrigt antal ort- och naturnamn finns finns ett antal svårtydda och väldigt gamla namn, utgör i sig absolut inget bevis för att de är ickegermanska till ursprunget.

Störst chans att hitta några sådana borde kanske vara på Lolland eller Falster, med tanken på närheten till Oldenburg/Starigrad, etc.

En kølle är ett dansk och norsk diminutiv för klubba - som används på smalare, gärna koniska klubbor.

Tack Boreas. Då var det inte något jag hade drömt.

Min koppling till norska køller var den här:
http://no.wikipedia.org/wiki/K%C3%B8ller