Nu ska jag tjata om Olav den Heliges saga. Igen. Men jag hoppas att du förlåter detta, då jag inte gör det för att återgå till VG/MD-frågan utan för att peka på att i kapitel 80, så läser Torgny Lagman lusen av kung Olof Skötkonung.
Även om den återgivna händelsen helt och hållet är funktion, så återger Snorre ett eko av en kungafunktion som är långt från att vara av Guds nåde. Kung tillåts man vara så länge man sköter sig, annars åker man ut.
Kanske har vi i den sekvensen ett litet fönster i historien som låter oss se hur det var att vara kung i det förkristna Nordeuropa. För min egen del är gåshuden inte långt borta när jag läser det.
Slutligen ser jag att Boreas talar mycket om arvkungadömen, men samtidigt kan vi konstatera att Sverige varit valkungarike (970-1544) i 574 år (eller mer) men arvkungarike i endast 471 år... Men man har förstås i hög grad valt kungar ur kungafamiljerna, ett beteende som antagligen är klart äldre än kristendomen.
Det är ingen motsättning mellan att ha grundlagar och lagar jämte en ärftlig monarki. Balansen mellan allmoge, adel och kungens råd reglerades även under järnåldern av lagarna, som på tingen och i hoven omhändertogs av särskilt utbildade lagmän.
Sen stämmer det inte att vi - vare sej i Sverige, Norge eller Danmark - hade valkungar innan den katolska regimen vann makten över landets centralorter och den riksenande adel, där den gemensamma mittpunkten - kungen i hov och sal - fick skötas av den bland adeln som hade
börd därtill.
"Börd" var något man hade med sej in i livet, redan vid födelsen - eftersom det speglade ens faderliga upphov. Enbart en kronprins - den äldre av regentens alla söner - fick alltså därför ta över när Kungen (Ers, Erik, Rex) gick i pension - och blev "gammal-Erik" - för att "åtnjuta ålderns fröjd".
Den första jarl vi känner till som väljs till kung över svear och götar är Stenkil, år 1061. Sen fortgår denna ordning - enligt dom nya, 'kristna' (läs: katolska) lagar som då lyckas införas. Den direkta orsak till att detta nu lyckas är att den gamla lagens kärna - Yngliga-ättens kungalinje - dog ut efter att Olof Skottkonungs son, Emund den Gamle och dennes son Yngvar/Ingvar båda avlidit - anno 1061.
Fram till dess är det tydligt - enligt dom källor som finns - att Sverige, såväl som Norge, Danmark, England, Frankland och Ryssland - varit ärftliga monarkier.
Vad gäller frankernas rike avancerade deras regenter till att bli "heliga kejsare" - varför deras agnatiska tronföljd kunde fortsätta, medan dom nya kolonierna i norr fick avveckla sina gamla lagar och kungalinjer - för att som vasall-stater lyda den kejserliga kyrkans representanter - som "underkungar", "hertigar" eller "jarlar".
Sen lär du glömma att man i Norden under 1200-talet fick till ett 'brett fördrag' mellan gammalt och nytt - där endera av dom gamla stadgarna åter fick plats i landets lagar. Bland dom ändringar som nu genomförs ser man att den kristna "järnbörden" försvinner ur stadgarna som juridisk element - och en ny självständighet upprättas där egna, ärftliga monarkier nu införs - såväl i Sverige, Finland och Baltikum, som i Norge, Danmark och England. I den anledning skriver man nu ut nya landslagar och lagbalkar - där den gamla tingstraditionens rättskipning återinförs i dom skandinaviska grundlagar.
När Birger Jarls son Valdemar insätts som kung - ca. 1252 - blir kungatiteln igen knuten till en inhemsk adelsfamilj med ursprung i gammal ynglinga-ätt och/eller göta-adel. Sen får vi en svensk 'investitur-strid' fram till blodbadet i Stockholm, 1523, vartefter man lyckades frigöra landet från dom "främmande herrars makt" och utse en ny, självständig, fast och ärftlig konstitution - som tack vare den starka protestantismen i Nord-Europa och den tillhörande reformation - lyckades överleva ända fram till 1972.
