Jag argumenterar inte mot GU. Jag vill ha fakta. Varenda storhög i hela landet kanske är kvinnogravar. För mig saknar det betydelse. Det som har betydelse är fakta. Är de kvinnogravar påverkar det vår historia rejält eftersom vi då måste förklara dessa kvinnogravar och försöka förstå samhället där de levde.
Som du vet, när kvinnogravar hittas förklaras de vara en grav över Völvor osv - aldrig Drottningar. Rika kvinnogravar hänförs nästan alltid till religion, aldrig världslig makt. Det visar att vi fortfarande har lite svårt med genus.
Visst.
Har tidigare påtalat att dom många järnspiror som hittats i kvinnliga gravar blir beskrivna som "völv-stavar" - även om både forn-sagor och kvad kan beskriva kvinnliga regenter/dignitärer som "hon med järnspiran". Man får alltså skilja på dom "völvstavar" som hittatts i Mottala och på Gotlands billdstenar - och dom regent-spiror som öppenbarat seg i ett större antal kvinnogravar.
Platser där vi har enbart kvinnliga båtgravar betraktas som en religiös plats, aldrig som en plats där Drottningar styrde.
Nu behöver "styrde" i detta samband betyda att dessa Drottningar styrde över "allt och alla" i sin samtid - som medeltidens enveldiga kejsare eller tyrrankungar. Tacitus stigmatiserande beskrivning av dom nordliga folkslagen - av såväl sveoner som sitoner och fenni - har tydliga, politska övertoner. Glöm inte att romernas fiender i norr, "germanerna", både styrdes och supporterades från Östersjön - dit Roms makt och inflytande inte kunde nå. Sveoner, sitoner, fenni och venedi utgjorde således en allians av antika nord-europeiska kulturer som fortfarande inte böjde kne för Roms catapillarer.
---
I dom antika, för-religiösa kulturer hade man tydligen en social-politisk struktur byggt på 'kärnfamiljer' - som genom släktskap (ättelinjer) drev dom nätvärk som höll kulturen samman - genom hundratals och tusentals år - och gjoprde det möjligt å utveckla samhället i en jämn progression; från stenålder till metallålder och järnålder.
Antikens drottningar lär - parallellt med deras kungar - omgås med en adlig krets av kvinnor. Därmed får vi två lite olika nätvärk, beroende på den fördeling av ansvar och arbete man utvecklat mellan könen.
I antikens sociala och politiska balans hade man två hirarkier - en manlig och en kvinnlig - som båda var indelade i fem led - från kungen och tummen till trälen som lillfingret. När kungen fick samla ett råd av hertigar (landshövdingar) hade drottningen en tillsvarande administration av hertiginnor (länsfruar). Sen hade Hertigarna sina Jarlar (häradshövdingar) som i sina häraden höll i Karlarna (bönder/torpare) som rådde för dom manliga drängar och jungkarar - också kallad trälar. I den kvinnliga organisation fick lensfruarna samla sina jarl-kvinnor, som i sinom tur höll hus med häradens bondfruar och derigenom deras jungfrun och pigor - också omtalad som träl-kvinnor.
I samhällen där denna kultur vidhölls hade den kvinnliga orgaisationen en självstendig och okränkbar myndighet - vilket blev beskrivit som en anamoli och ett 'svakhetstäcken' av dom krigarkulturer och tyrannier som byggde sin makt på militär styrka - och enbvart det. I erövrarnas militärbaserade samhällssystem blev den antika jämställheten en politisk omöjlighet - och något man kom förakta. I dom samhällen som fortfarande låg i trygg avstånd från erövringskrigets fasor kunde man alltså behålla den antika strukturen och dito jämställdhet. I dom stora krigsherrars ögon fick detta efterhand beskrivas som "onormalt", "vidrigt", "barbarisk" och/eller "sjukt".
På den bakgrund får Tacitus' överdrift - där samhällen som fortfarande "låter kvinnorna styra (sej själva)" smutskastas genom omskrivningen "låter sej styra av kvinnor".
