Brevet i fråga kan man diskutera - och resonera sej fram till dettas sannolika ursprungsort.
Sen bevisar ju brevets ursprung iofs. inte något annat än att Visningsö var ett kungligt huvudsäte under en viss tid. Vilka andra borgar/kungsgårdar och castrum som månne finnas - t. ex. under Uppsala Öd - berättar brevet givetvis INGENTING om. Ej häller berättar det att Visingsö användes av alla andra kungar under 1200-talen. Redan Valdemar lär väl ha bott på Helgeandsholmen, som sen 1252 lär ha varit rikets nya tron-säte.
Då bodde troligen kungens landshövdingar (e. dylikt) på Näs.
Att senare kungar fortsatt använt borgen är iofs. ingen märkvärdighet - eftersom det tydligen varit ett gammalt krongods under Uppsala Öd. När Magnus Ladulås blir begraven på Visningsö konkluderar ju det på sätt och vis den epok om följde efter vikingatidens slut, med den gamla konstitutionens sönderfall, främmande ockupanter, plundringar och inbördeskrig - innan man från "Götarnas sjö" och Visningsö, jämte Lösdöse och Uppsala, lyckades återskapa en gemensam konstitution.
Syftet var tydligen att återställa ett lagstadgat civilt styre, säkra inbördes fred och civil stabilitet - baserad på omförenade lagar och lagbalkar, så som dom fortfarande finns i arkiven. Då Magnus Birgersson gick i graven hade dessa intentioner fått sin konkreta form och bönderna fått fred för våldsgästning och brandskattning. Av den orsak kan man se på processen under Erik Eriksson och hans drotts som ett initierande skede - där ätterna samlades och kom till tåls med om kyrkliga överhuvuden i Lund, Bremen och Rom - genom kungsgården på Visningsö och stormötet i Skänninge.
96 år tidigare hade den väst-norska kust-aristokratin fått i stånd en liknande överenskommelse med påvekyrkan genom att stadga ett nytt och eget ärkestift för hela det område som historiskt hade tillhört Håleyg-ätten, vars historiska bas låg i Tronhems-fjorden med västkusten av Norge, jämte öarna i havet, som traditionellt domen. Efter bildningen av Nidaros ärkestift fick dom även sköta dom materiella riksfunktioner i östra Norge, Bohuslän, Härjedalen och Jämtland - jämte deras gamla områden i norra Atlanten, ända ner till Isle of Man.
Under förhandlingarna med VaS - och senare med Novgorod och öst-kyrkan, var norska kungen H.H. en viktig pjäs i spelet. Riksdrottsen - själv av dåtidens högadel - höll under hela sitt verksamma liv täta kontakter med den norska kungen och hans adel. Snorres besök hos Eskil i Vgl är ju enbart en av fler fall som styrker den lagstadgande process som då pågick - där man skulle sy ihop om-förenade lagar, så att kyrkans tarv blev lagstadgad i en 'nordisk form' - där folkets gamla lagtraditioner och parlamentariska rättsuppfattning kunde överleva som bas för den nya tidens lagar och lagbalkar.
När Tre Kronor och Storkyrkan grundläggs år 1250 - och Bjälbo-ätten samma år kröns till en ny, ärftlig dynasti - har alltså den gamla adeln och det nya kyrkoadeln hittat noterna - och Nordens fastland blivit indelad i två stora kyrko-provinser och kungadömen. Från Bergen råder den norska ynglinga-ätten nu över allt land väster om Kölen, Klaran och Göta älv - medan kvarlevorna från den svenska ynglinga-ätten, i hop med den finska och baltiska adeln, får råda över allt mellan Kölen och Karelen - med Helgeandsholmen som politisk mittpunkt i ett nätvärk av borgar och stor-gårdar, med regional och lokal adel sida om sida med parallella, kyrkliga institutioner.
