Det hela blir jäkligt problematiskt då flera situationer i WW2's början faktiskt motiveras med att man ska försvara (i praktiken ofta befria) det egna territoriet. Det fanns ju faktiskt massor med tyskar som hamnat under annan flagga och som gärna ville tillbaka, och det fanns ju faktiskt en viss logik i Sovjets oro över det korta avståndet från Leningrad till Finska gränsen, finnarna hade faktiskt inte suttit helt timida i sin bastu under mellankrigsåren utan tvärtom varit rätt aktiva på Sovjetiskt territorium, och hade dessutom rätt täta kontakter med tyskarna.
I slutänden kan man knappast skilja ett krig från det föregående eftersom varje fred skapat en situation som innebär en potentiell krutdurk.
Man kan sätta upp ett tankescenario.
Finland var under lång tid en del av Sverige, och där bor många svenskspråkiga som utan svårigheter skulle kunna sägas vara etniska svenskar. I scenariot förstärks de "sannfinländska" tendenserna till den grad att svenska förbjuds i det offentliga och svenskspråkiga egendomar beslagtas med motivationen att de stulits från sannfinnländare. Skulle det då vara motiverat och ädelt att svensk militär gick in och skyddade svenskarna?
WWII var väldigt komplicerat. Utöver de omständigheter du nämner så är det väl enda gången som två demokratier av västerländsk modell har legat i krig? (UK & Finland). Sedan, även om vi svenskar idag är glada för att Tyskland förlorade, hur kul hade vi tyckt att det vore om Finlands fortsättningskrig 1941-44 hade lett till en total sovjetrysk seger?
"Bra att ryssarna vann, men också bra att de inte vann för mycket..."
Det intressanta med Eisenhower är att han tog en moralisk ståndpunkt, inte bara "kriga för hemlandet, rätt eller fel"
Om ditt scenario. Min uppfattning IDAG är att det vore moraliskt tveksamt att skydda människor för att de talar svenska, men rätt att straffa en regim som bär sig åt som kräk. Oavsett vilken minoritet det vore fråga om. Resonemanget är rent hypotetiskt förstås, finnar skulle aldrig bära sig åt på det viset.
