Både grovarbetaren och östermalmstanten ses ju som svenskar av t ex fransmän (dvs punkt 6), frågan är dock vart man sätter gränsen för när man börjar prata olika språk, de borde ju rimligtvis kunna förstå varandra. Gränserna blir flytande.
Javisst, gränser är mycket flytande. Att grovarbetaren och östermalmstanten skulle förstå varandra är jag faktiskt tveksam till. De har visserligen ett grundläggande ordförråd genemsamt, men de uttrycker sig helt olika och talar därtill olika sociolekter eller dialekter. Deras föreställningsvärldar ligger också mycket långt i från varandra, vilket blir än tydligare om vi backar tillbaka till 1950-talet innan TVn var en gemensam referenspunkt för många svenskar.
Mina föräldrar har berättat att när de träffades på 1950-talet så talade min far så utpräglad västgötska att min mor fick tolka när de talade med mälardalingar eftersom de inte förstod vad han sade. Detta var för knappt 50 år sedan och därmed ur en arkeologs synvinkel nutid.
Att en fransman skulle se både grovarbetaren och östermalmstanten som svenskar håller heller inte riktigt som argument om vi ser på hur t.ex. vissa muslimska terrosrister buntar i hop alla icke-muslimer i kategorin icke-muslimer/fiender/amerikaner eller hur amerikaner inte ser någon skillnad på fransmän och svenskar utan trycker europeer som europeer. Här ser vi tydligt att indelningen är i viss mån godtycklig.
Nationalistiska tankeströmmnigar spelar in och konstruerar en etnicitet. Etnicitetsbegreppet är komplicerat eftersom det i mångt och mycket är en konstruktion.
Javisst är nationaliteten en konstruktion och så länge etniciteten går hand i hand med nationaliteten så är även den en konstruktion, vilket tydligt kunde ses i Jugoslavien efter kommunismens fall. Jugoslaver som kom till Sverige på 1960-talet såg sig som just jugoslaver, men när de träffade flyktingarna från f.d. Jugoslavien på 1990-talet var de plötsligt tvungna att byta etnicitet och tvingades att bli serber, kroater, bosnier eller annat trots att de upplevede sig som jugoslaver. Jag skulle gissa att en del jugoslaver t.o.m. valde att hellre se sig som svenskar än som serber e.d.
Hur som helst så får det mig att tänka, hur såg man på sig själv i forntiden; såg man sig själv som t ex same eller var det släkten/Siida som man identifierade sig med? Jag gissar på det senaste vilket skulle innebära att våra nutida applicering på dessa grupper med människor blir missvisande.
Jag tror nog att det i första hand var den mindre gruppen man identifierade sig med förr och hos vissa människor lever denna syn ännu kvar. Återigen räcker det att backa tillbaka till det tidiga 1900-talet så ser vi fullt av exempel på hård rivalitet mellan folk från olika byar eller socknar. Detta lever dock kvar hos många människor än idag. Jag såg så sent som för ett år sedan hur en tjänsteman i 60-årsåldern på fullaste allvar hånade sin frus "kommunala etnicitet" tills hon nästan började gråta! Han som var från en närliggande kommun ansåg att "de infödda" i den kommun ha nu bebodde var en samling obildade idioter. Det var helt enkelt ren och skär rasism(!) mellan folk från olika grannkommuner! En del kanske skulle försöka se det som en klassmotsättning mellan tjänstemannen och den av arbetarklassen styrda kommun han nu bor i, men jag är inte säker på att jag helt ut köper det synsättet.
Det är bara att inse att den segmentära opposition som Evans-Pritchard beskriver i sin bok
The Nuer - A description of the modes of livelihood and political institutions of a Nilotic people, vilken bl.a. handlar om "stamfejder" i södra Sudan under 1930-talet, är fullt levande än i dag även här i Sverige, men vi väljer hela tiden att blunda för den. Jag ser denna segmentära opposition relativt ofta tycker jag. Exempelvis är "Olle" i bråk med sin fru, men de håller ihop när de tillsammans bråkar med grannarna. "Olle" och hans grannar håller i hop när de bråkar med folk från grannstaden. Folk från "Olles" stad och grannstäder håller ihop i bråket med storstadsborna. Sedan kan de sluta fred även med storstadsborna om det gäller att bråka med invandrare. En sådan segmentär opposition existerar hos de flesta människor i nutid (även om indelningen av oppositioner är olika för olika grupper av männiksor) och allt tyder på att den var ännu vanligare förr.
Vilken är då den viktigaste identiteten för en nutida människa? Är det byidentiteten, stadsdelsidentiteten, kommun- eller stadsidentiteten, landskapsidentiteten, nationaliteten, den nordiska identiteten, den europeiska identiteten, västerländskheten eller kanske yrkesidentiteten, klasstillhörigheten eller den religiösa identiteten? På vilken av dessa nivåer kan vi faktiskt använda ordet "etnisk identitet"? Under tidigmedeltid tror jag dock att det inte existerade någon större identifikatorisk enhet än landskapet.
Sammanfattningsvis vill jag sätta ett frågetecken för uppdelningen i etniska motsättningar, klassmotsättningar och religiösa motsättningar. Dessa kategorier flyter in i varandra i allför stor utsträckning för att alltid vara tillförlitliga som kategorier.
Hälsningar
Gunnar