Det finns alltså två olika utgångspunkt för vad termen "strategiska platser" innebär - med eller utan det
militär-strategiska aspekt som en del av vardagen. Övergången mellan brons- och järnålder är gärna en tidsgräns i så hänseende - vad gäller Kaspihavet, Svarta havet och Medelhavet.
I NV-Europa dröjde det med invasionerna fram till romertid. Norr om Östersjön fick man vänta till slutet av vikingatiden. Fast, redan under romer och vendeltid hade nya infrastrukturer och politiska lösningar utvecklas för att försvara Skandinaviens intressen med vapen - först mot hotet från det gamla Rom och sen det nya, franko-romanska imperiet, som efter år 750 började den definitiva marschen mot norr.
300 år senare har dom erövrat hela det nuvarande Holland, Tyskland, Danmark, Sverige, Norge och Finland. Då var skandinaverna bekämpade, strategin genomförd och hela Östersjön säkrad under kejsardömets och den katolska kyrkans suveräna maktsfär.
Att nya och infernaliska konflikter sen uppstått - t.ex. mellan förtryckare och förtryckt - är en historia dom flesta bekantas med i grundskolan. Dom senare århundraden har därmed präglats av konflikter och krig - vilket har lett till att endera - med fast övertygelse - vill slå fast att vi människor "alltid varit aggressiv och våldsam".
Så enkelt är det dock inte. Stenålderns befolkningar hade knappt någon att kriga mot. Tid hade dom häller inte - om dom skulle hinna med att utveckla den kultur, folktäthet, teknologi, kreativitet, produktion och kommunikation som behövdes för att etablera en bronsålder - och göra monumentala byggvärk som fortfarande står kvar.
Utan dessa högkulturer skulle det häller inte finnas något grundlag eller motivering för att samla och organisera krigsförband och ge sej ut på plundring. Den fredliga, kunniga och produktiva människan och hans behov och strategier - rådde nog rätt suveränt fram till slutet av Europas bronsålder. Därnäst kommer kriget i vågor, till Mellan-Östern, Medelhavet, Svarta havet och Väst-Europa. Högst uppe, norr om Östersjön fick man dock vänta ända fram till Vendel- och Vikingatid.

I tråd med denna utveckling kan man förstå varför våra äldre forn-borgar, i likhet med Englands och kontinentens "oppidier", värkar ha placeras på "strategiskt" i meningen "högt och centralt" - som center för ett härad eller en byggd. På den bakgrund blir det logik bakom dom fynd som beskriver att våra formborgar har byggts (främst) för civila och kulturella funktioner.