Övrigt > Historia

Ynglingaätten rimlig?

(1/9) > >>

Yngwe:
Skulle Ynglingaätten kunna motsvara en verklig ättelängd och alltså motsvara en "dynasti", i sin helhet eller åtminstone i huvudsakliga delar?


Jag ser några problem i det.


En förfärande andel av kungarna tas av daga, trots det lyckas de bli kvar i många hundra år. En försiktig uppskattning baserat på senare halvans ålder ger kanske år 600 fram till 800 -talet.  En jämförelse med andra dynastier på WP visar att det är mycket lång tid, och detta trots ovan nämnda våldsamheter. Dessutom ger senare halvan en genomsnittlig regenttid på ca 20 år, också det känns ganska länge med tanke på att mångas regenttid avslutas i förtid med våld. Ytterligare så känns det som att genom så många generationer så borde rimligen någon kung misslyckats med att få en son som blev vuxen. Trettio led rakt nedstigande på manliga sidan låter lite mycket...

Kungsune:
Det är lite den problemställningen jag sökte i sista inlägget i sveartråden också. Såväl dynastier som huvudort borde ha bytts över tid. Sista person och plats ärver föregåendes mytologi.

Skoglar:
Intressant fråga, men det finns ju en väldig massa möjliga svar. Några funderingar som kommer spontant


* Det är i sin helhet påhittat och/eller kopierat från andra kungalängder
* Det är en mix av historiska kungar och fantasikungar, samt en mix av faktiska händelser och påhittade händelser
* Sagan lyfter bara fram några av kungarna, de som av någon anledning har fastnat i det gemensamma minnet.
* Lite som Dalai Lama, att varje ny person är en i ledet, oavsett brist på biologiskt släktskap
* Kungalängden (inte nödvändigtvis sätten de dog på) är på det stora hela taget korrekt, kanske uppstagat med lite fostersöner här och var
Att flertalet dör våldsamt ser jag inte som så konstigt. Dels speglar det nog till del verkligheten, dels är en krigardöd mer värd än sotdöden.

Min bedömning är att källan (förstås) är alldeles för osäker för att man ska kunna lita på den, men man ska inte bli överraskad om en del av de beskrivna kungarna faktiskt har existerat, eller åtminstone att berättelserna är ekon av minnet av existerande personer.

Vi vet genom arkeologin att det fanns järnålderskungar i Uppsala, så vilket skulle motivet vara att inte bevara några sagor alls om dessa, men istället göra sig omaket att hitta på helt nya?

Som alla? vet: En bra lögn ligger nära sanningen.

Boreas:
Finn Bringsjords skrev 2011 fyra artiklar om saken. Finns fortfarande på hans blogg:


--- Citera ---
 ”Tidsformelen i Ynglingatal og Háløygjatal”, mener jeg å ha vist at de to genealogiene Ynglingatal og Håløygjatal var skodd over en lest som kan sammenfattes slik: Stamfaren fødes samtidig med Kristus. Han blir konge etter Kristi død i år 33 og regjerer fram til år 66. Da overtar sønnen kongemakten og regjerer fram til år 100. Deretter regnes tre konger pr århundre, fram til de fem – seks siste forfedrene til oppdragsgiver, hvor en gradvis kan forvente realitetsorienterte opplysninger.


--- Slut citat ---

http://finnbringsjord.blogspot.no/2011_02_01_archive.html

Boreas:

--- Citat från: Yngwe skrivet maj 24, 2013, 16:30 ---
Ytterligare så känns det som att genom så många generationer så borde rimligen någon kung misslyckats med att få en son som blev vuxen. Trettio led rakt nedstigande på manliga sidan låter lite mycket...

--- Slut citat ---

Danska monarkin kunde rada upp hela 60 led på Saxos tid. På 1900-talet blev dessa konsekvent omtalade som 'mytiska kungar'. Termen vilar enbart var en 'preliminär bedömning' och det har inte - trotts långa analyser och endera antaganden - lyckats någon bevisa att Saxo's kungalängd är imaginär. Det är mao. fortfarande en fråga hur man skal skilja mellan 'historiska' respektive 'mytiska' kungalängder.

Sen dess har man erkänt att här finnsett 30-tal 'historiska' kungar på geled - från Gorm den gamla till dagens Margrete. Under tiden har man fått ty till två s.k. kadett-linjer, där avknoppningar från Ollonborg/Oldenburg - genom kungens bröder - fick återkomma som tronpretendenter, så huvudlinjen dog ut. Därför har man numer den tredje 'ätte-grenen' efter ursprunget -  där kronan gåt från Oldenburg via Augustenburg till dagens gren, som under "kadett-tiden" satt som hertigar i Glücksbürg. Den grekiska/engelska och den norska sidolinjen kommer bägge från Glücksbürg, vars huvudman fortfarande sitter kvar på Rosenborg i Köpenhamn.

Nu får man beakta att kronprinserna i for-kristen tid var mycket mån om att få ett antral barn - med ett antal kvinnor. När katolikerna tog över var monogamin ett av dom första åtgärder som tvingades igenom för att sväcka den gamla konstitutionen - och få kulturell, politisk och ekonomisk kontroll på det erövrade landets folk och ressurser. 

I den gamla monarkin skulle kronprinsen inte batra göra en ny arvprins/kronprins - med också se till att han fick ett antal yngre prinsar och prinsessor, som fick bli hertigar och hertiginnor när tiden kom - och äldstebroder kronprinsen fick föra kronan och spiran vidaere - efter deras gemensamma fader.

Om kronprinsens första gemål inte skulle lyckas bli gravid skulle han snabbt få "gifta om sej". I gammal tid var en kronpårins utan barn ett hot mot essentiella traditioner - och själva kärnan i landets konstitutionen. I fall han själv var orsaken skulle spiran och kronan övergå till hans äldsta broder - pr. omedelbart.

Navigering

[0] Meddelandeindex

[#] Nästa sida