Jag skulle vilja komma med några historiska och linguistiska påpekanden i det här sammanhanget
För det första finns det inga belägg för att finn(e)- någonsin använts om samer i östnordiska (svenska och danska) sammanhang. I medeltida källor används ordet undantagslöst för, just det, finnar. Enda undantaget är Jämtland som ju är gammalt norskt språkområde.
För samer används ”skridfinnar” fram till ungefär år 1100 och därefter ”lappar”, ett ord som för övrigt troligen är lån från finskan.
Den åsikt som någon uttryckte i ett tidigare inlägg att ett finskugriskt språk tidigare talats i södra och mellersta Skandinavien är av någon anledning vida spridd, men det finns inte det minsta som tyder på att det skulle vara så. Åsikten tycks vara grundad på någon grumlig uppfattning att finskugriska språk skulle vara speciellt ålderdomliga. Detta är sant i så måtto att finskan (men däremot inte de samiska språken) är ljudmässigt mycket konservativ, men det finns inget som tyder på att de finskugriska (eller rättare sagt de uraliska) språken i absoluta tal skulle vara äldre än t ex de indoeuropeiska.
Vad beträffar vilket/vilka språk som användes i Skandinavien före de germanska så är problemet att det praktiskt taget inte finns några spår alls kvar av dem. Detta är för övrigt ganska unikt, nästan var som helst annars i Europa är det lätt nog att påvisa existensen av äldre språk, om inte annat i ortnamnen, men här i Norden är det indoeuropeiska/germanska som gäller ”all the way down”.
I stort sett det enda man kan peka på är att de germanska språken har ett rätt stort antal unika ord som inte finns i någon annan indoeuropeisk språkgrupp och som skulle kunna vara rester av ett förgermanskt nordeuropeiskt ”substratspråk”. Delvis rör det sig om rätt centrala begrepp i ordförrådet som t ex blod, hand, hav, båt och folk. Det är dock långtifrån klart att det verkligen är fråga om substratinflytande och under alla omständigheter så påminner de här orden inte på något sätt om uralska språk.
Problemet med de obefintliga ortnamnen gäller f ö även den påstådda tidigare samiska närvaron i södra Norrland och Svealand som numera av många tycks betraktas som mer eller mindre bevisad. Det finns inte ett enda äldre ortnamn med klart samisk härledning söder om norra Jämtland – norra Ångermanland – Västerbotten.
Däremot finns det mängder av uppenbara finska ortnamn i de gamla finnbygderna, så frånvaron av samiska namn beror inte på att svenskan skulle vara speciellt oförmögen att absorbera främmande namn. Den som är intresserad av fenomenet uppmanas gå in på
http://www2.lantmateriet.se/ksos/index.html och göra sökningar på namn som slutar på t ex –lamm, -lamp eller –järv. Likartade förhållanden gäller i de delar av Danmark där vender bosatte sig under medeltiden.
Inte heller finns det några samiska personnamn dokumenterade från de påstått ”sörsamiska” områdena, inte ens i det mycket omfattande namnmaterialet från runstenarna.
Det är också anmärkningsvärt ont om samiska lånord i svenskan. Det finns faktiskt inga alls, bortsett från sentida lån som t ex ackja. Till och med ett ord som ”kåta” tycks vara inlånat från finska ”kota”, inte från samiskan. Växt- och djurnamn hör till det som en expanderande bondebefolkning brukar låna från urbefolkningar, men även nordliga arter som ripa, ren och järv har oklanderliga indoeuropeiska etymologier.
Däremot finns det en del lånord i de finska språken (inklusive samiskan) som rätt entydigt visar på att de knappast talats i Nordeuropa sedan istidens slut. Det gäller framför allt ett antal indoiranska lånord. Dessa är lätta nog att förklara om man förutsätter att de finska språken ursprungligen hör hemma i det volgafinska området och sedermera spritt sig västerut, eftersom volgafinnarna under långa tider hade västiranska nomadfolk (kimmerier, skyter, sarmater) som grannar i söder. Däremot torde tillgången på indoiranska grannar vara ytterst begränsad i Sápmi.
Apropå de historiska vittnesmålen om samer som brukar åberopas vill jag påpeka att Tacitus fenni knappast har något med samer att göra. Vad som nästan alltid förbises är att han också beskriver var dessa fenni stod att finna. Det var öster om Östersjön i det nuvarande Baltikum-Vitryssland.
Ptolemeus’ Finni fanns på ön Scandia i den norra oceanen tillsammans med sex andra folk (Chaedini, Favonae, Firaesi, Gutae, Dauciones och Levoni). Man har gissat att Gutae skulle vara götar eller gutar och Dauciones möjligen daner, men i praktiken är inga av namnen identifierbara. Finni kan i och för sig åsyfta samer, eller kanske finnar, eller finnvedingar eller något annat.
De skridfinnar som nämns i ett antal källor från folkvandringstid och framåt är däremot med rätt stor säkerhet samer eftersom namnet tycks ha kontinuitet fram till vikingatida källor (främst Adam av Bremen) som uppenbart använder namnet för samer.
