Bures Heimdahl !
Här kommer svar på Din fråga:
"Hur menar du att förhistoriska samer skall definieras arkeologiskt? (Vilka kriterier anser du att man skall man gå efter? Och hur menar du att dessa kriterier skall ses källkritiskt?)"
För det första måste betonas att materialet är omfattande. Det är inte fråga om bara en enkel arkeologisk definition, utan om att tolkningar av arkeologiskt material också måste bygga på omfattande kunskaper också i andra vetenskapsgrenar, så som socialantropologi, "religions"- historia, etnologi osv.,och icke minst - eftersom det här är fråga om samisk förhistoria - kunskaper i samisk språk och samiska traditioner.
Jeg begynner med å gjenta direktøren for Samisk Kulturminnevern i Norge (som f.ø. er norsk hva jeg vet):
"Den samiske kulturen vokser ut av steinaldersamfunnene i de områdene samene i kjent historisk tid har bebodd och i dag bebor og bruker. Selv om de historisk kjente samiske kulturtrekkene ikke kan trekkes lenger tilbaka enn til 2000-1500 f.Kr. så er selvsagt de "før-samiske" samfunnene forutsetninger for de seinere samiske samfunn. Det er også et viktig poeng at for store deler av det som i dag er det samiske bruks- og bosetningsområdet, så vokste det ikke fram noen annen kjent kultur enn den samiske kulturen."
(Torvald Falch, Samisk Kulturminnevern).
Hans uttalande är förstås inte gripet ur tomma luften. Det jag skrev först blev väldigt omfattande, så jag har försökt att korta det ner.
* Hansen/Olsen talar i "Samernas historia" om "habitus" och "doxa" (Bourdieu). Habitus är den lokala livsvärlden så som den materiellt, socialt och ideologiskt är konstruerad. Denna habitus skapas av människor, och formar samtidigt människors skapande. Dessa samhällen är självbekräftande. Människorna är inte särskilt medvetna om alternativ eller andra sätt att leva eller tänka på. Denna sociala erfarenhet kallar Bordieu för doxa. Denna doxiska kunskap kommer att utmanas vid konfrontation med andra och annorlunda samhällen - genom handel, kolonisation eller annan form av kulturkontakt. Den lokala kulturella tradition som tidigare togs för given måste mobiliseras som grundval för en medveten representation av ens kulturella - och etniska identitet.
Hansen/Olsen skriver:
"Oberoende av när det inträffade, och med vem man interagerade, tror vi att detta är ett fruktbart perspektiv för att förstå uppkomsten av samisk etnicitet bland fångstbefolkningen i Fennoskandia.
Med det menar vi samisk etnicitet som en kulturell identitet i förhållande till andra grupper, det vill säga en identitet som skapas genom medvetenheten om de egna kulturella skillnaderna gentemot andra." (Min uthävelse).
Olsen/Hansen menar att samisk identitet (i enlighet med definitionen ovan) i det arkeologiska materialet kan spåras ca 3800 år tillbaka - med begynnelse i tidig mettalltid. Dettas grundas på "uniforma materiella uttryck", i synnerhet keramik av Kjelmöy (Dálmmát)- typen. Sammanfattningsvis säger man att: "Den intensifierade kontakten österut (och söderut) och de sociala och ekonomiska förändringsprocesserna vid kusten bidrog sammntaget till att differentiera fångskulturen i norr och lägga grunden till den etniska dualism som kännetecknar förhållandens längre fram. Samisk etnisk identitet kom i hög grad att grundas på upprätthållandet av en fångstbaserad ekonomi. Vidmakthållandet av denna urgamla anpassning under järnålder och medeltid blev ett viktigt kontrasterande och identitetsskpapande drag i ett nordiskt och nordeuropeiskt landskap, som alltmer kom att präglas av jordbruk, social differentiering och gryende statsbildningar."
Olsen/Hansen med flera tycks mena att en samisk identitet (etnicitet) skapas genom samhandling med andra. För mig är det ett tankekors att den samiska identiteten, kulturen, världsbilden redan måste ha funnits där innan man mötte andra kulturer, liksom också de andra kulturerna hade sin egen särprägel när de mötte samerna. Den samiska etniciteten (identiteten, kulturen, världsbilden) så som arkeologerna menar att den börjar framträda i arkeologiskt material för ca 4000 år sedan har en åtminstone 6000 år lång förelöpare av utveckling av denna kultur. När man kom i kontakt med andra kulturer hade man redan något att visa upp - man hade redan sin egen särprägel. Mera logiskt vore att tala om en gruppeidentitet (etnicitet) som konsoliderades när man mötte andra. De olika lokala "protosamiska" stenåldersamhällena - som redan hade utbredd kontakt med varandra (det visar bl.a. hällristningsmaterialet) - gick samman och blev ännu mera konsoliderade.
Här hänvisas också till Marianne Skandfer "Framveksten av samisk etnisitet i lys av innlandsområdenes økte betydning, 2300 f.Kr. - 300 e.Kr.
http://uit.no/arkeologi/1191/49 * Asbestkeramikens utbredning sammanfaller med samernas bosättningsområde så som det är känt i historisk tid - och brukar därför tas som ett kännetecken på samisk etnicitet i materialet.
Asbestkeramik av Kjelmøy (Dálmmát)-typ
Från tiden ca 1000 år före Kristus och fram till strax efter Kristi födelse finns hundratals boplatser kända i Norrland, vilka uppvisar asbestkeramik och asbestgods (speciellt Säräisniemi 2 ). De flesta forskare menar (tror jag) att asbetskeramik tyder på samisk etnicitet. Sydgränsen för asbestkeramik går genom norra Ångermanland och ned till området södra Jämtland-Härjedalen. Asbestkeramik har också påträffats vid arkeologiska undersökningar vid kusten i norra Ångermanland och Västerbotten.
"De omfattande arbeten som genomförts under tiden från speciellt 1970-talet och framåt har påvisat ett mycket digert arkeologiskt material med samiska fornlämningar i Lappland och Väster- och Norrbotten. Dateringarna av härdar spänner från ca 800 efter Kristus och in i 1900-talet. I vår del av det sydsamiska området i norra Ångermanland har vi upptäckt ca 120 samiska härdar. Genom norra Ångermanland löper även vad vi idag kan utläsa i det arkeologiska materialet en kulturgränszon tydlig från tiden ca 800 efter Kristus. I norr har vi då en fångstkultur men sannolikt börjar även tidig mindre renskötsel avsätta sina spår och i söder har vi den agrara fasta bondekulturen vilken märks i gravar, långhus, ålderdomliga ortnamn m m.
Om vi använder den mycket stora kunskap som finns om den fasta järnåldersbebyggelsen vid kusten och tar med oss den till norra Ångermanlands inland på gränsen mot sydlappland märker vi följande. Vi har inga som helst gravar kända av den typ vi känner från kusten. Ej heller husterrasseringar, odlingsytor och annat vilka kan skvallra till oss genom tiden. Vi har heller inga förhistoriska ortnamn av bondekaraktär i området alltså ortnamn som t ex slutar på efterledet -sta eller på -um och -om. Detsamma gäller vad jag vet i hela det norrländska inlandet så långt norrut vi kan komma." (Bernt Wiklund).
Med hjälp av miljöarkeologiska metoder har Nina Karlsson hittat ny kunskap om dessa boplatser och därmed om hur människor levde i norra Norrlands inlandsområden under förhistorisk tid. Hennes analyser har gett information om bosättningarna som arkeologiska utgrävningar vanligtvis inte kan bidra med. De visar att det finns stora likheter i den påverkan som bosättningar från yngre järnålder/medeltid och boplatser som använts av skogssamer under sen historisk tid, har haft på mark och vegetation. Det betyder att bosättningsmönstret och resursutnyttjandet från omkring 600 e. Kr liknade det skogssamiska som finns beskrivet ända fram i 1900-talets början.
(Bosättning och resursutnyttjande. Miljöarkeologiska studier av boplatser med härdar från perioden 600-1900 e. Kr inom skogssamiskt område. )
Samisk etnicitet (etnisk identitet) kan spåras arkeologiskt i
boplatser, härdar, kokgropar, keramik, fångstgropssystem och andra fångstanläggningar, gravar, offerplatser, heliga fjäll och stenar (sieiddit), båtar, skidfynd och hällbilder.
Alla fynd måste sättas in i en kontext.
När det gäller tufter (husgrunder) kan man spåra samisk identitet i organiseringen av bostaden (olika typer av goahti / kåta) i förhistorisk tid. Organiseringen stämmer överens med historiskt kända goahti-typer. Grunddragen i samernas kosmonogi uttrycks i hög grad i sättet kåtan och lávvoen (tältet) är inredda. Den karaktäristiska indelningen kan identifieras i husgrunder på Finnmarkskusten och på Kola runt Kr. f. och också i andra samiska områden.
Urgravar
Samiska urgravar (klippgravar, hällgravar, grottgravar, stengravar) dateras till sista årtusendet f.Kr. (Varanger) - de yngsta finns i sydsamiskt område (1800-talet) . Också i norrön kontext finns gravläggningar i stenur, men då endast i form av rösen. I ett samiskt urgravfält förekommer både murade kammare, grottor, naturliga hålrum och rösen.
Fyndmaterialet från gravarna består av asbestkeramik, ben- och hornföremål av Kjelmøy-typ, järnföremål, snäckor och djurben. I flera gravar har det förekommit skifferföremål, vilket skulle ge en äldre datering. Men det kan röra sig om rituella deponeringar av äldre material.
Näversvepning är ett samiskt särdrag - särskilt i äldre gravar. Näversvepningen kan vara dekorerad(målad med rödockra). Rödockra är vanligt i samiska gravar. Ben av däggdjur, fågel och fisk är nedlagda i gravarna. Samt metallföremål
I Varanger-området i Finnmark finns belägg för en lång kontinuitet i samiskt gravskick. Denna kontinuiteten kommer bl.a. till uttryck på det stora Mortensnes-gravfältet med mer än 200 gravar. Gravarna ligger i "helleur" och framträder som gropar eller försänkningar i den, ofta med en uppmurad gravkammare inuti. Skeletten är obrända, och det har varit vanligt att sy in den döda i näversvepning. Några av gravarna innehåller Kjelmøy-keramik, dvs. man kan dra den bakre gränsen för gravskicken till årtusendet f.Kr. . De yngsta gravarna är från 1600-1700-talet. Det är alltså en gravskick som sträcker sig över 2000 år här.
Kvarts heter bajángeađgi på samiska. Det betyder "tordensten". Kvarts används som läkestenar i samisk botartradition. Kvarts återfinns ofta i samiska gravar.
Björngravar är en typ av gravar som troligen alla är överens om är samiska. Det finns också rengravar, där alla ben efter ren samlas.
* På Oppdal fann man 1967 en trepinne, som är formad så att man antar att den har varit en del av en trumhammare. Den är C14-daterad till 7000 +/- 110 före nutid. Den är dekorerad med "fiskbensmönster" som fortfarande är mycket vanligt i samisk slöjd.
Till det aboslut intressantaste arkeologiska materialet hör hällbilder (ristningar och målningar) i Sápmi. Här finns förbindelse i materialet till samiska trummor, till den samiska stjärnhimlen och till den samiska världsbilden och de samiska traditionerna så som de har hållit sig upp till i dag i vissa miljöer. De äldsta hällristningarna i området (Áldá) är ca 8000 år gamla. Hällmålningar på Flatruet är mer än 6000 år gamla. Här krävs mera forskning...
(När jag får tid någon gång ska jag sända några bilder. Synd att det bara går att sända 100 kB...)
I övrigt rekommenderas:
http://www.info.umu.se/nyheter/Pressmeddelande.aspx?id=2497Förfädernas land. Rituella lämningar i Sápmi
"I gravar, björngravar och offerplatser i Sápmi finns spår av ritualer från tiden före Kristi födelse och ända in i historisk tid. En ny avhandling visar att ritualerna hade sitt ursprung i äldre traditioner, myter och trosföreställningar.
De rituella lämningarna i det samiska området har länge varit kända för arkeologer och ofta diskuterats var och en för sig. I arkeologen Birgitta Fossums doktorsavhandling studeras de för första gången i samma kontext, samtidigt som de sätts i relation till övriga sociala, politiska och religiösa händelser, i både egna och omgivande samhällen. Avhandlingen analyserar de rituella lämningarna i de norska och svenska delarna av det samiska området – från Varanger i Norr till Jämtland, Härjedalen, Tröndelag i söder – med utgångspunkt i arkeologisk, religionsvetenskaplig, antropologisk och sociologisk teoribildning.