Igår besökte jag en utgrävning vid Broby Bro i Täby, och fick då lyssna på en kort utläggning av Anders Carlsson, professor vid SU, om runstenar. Fritt återgivet, om jag missuppfattat något, ska inte AC lastas för det.
Han tar utgångspunkt i järnålderns skick att markera rätten till jorden, först genom stensträngar, sedan genom högar och sist runstenar.
Skicket med runstenar skulle kunna vara en reaktion på ett yttre hot, när centraleuropeiska/frankiska idéer lanseras i Mälardalen. Danmark har redan genomgått detta, och när det kommer till Mälardalen så är det västgötar, lierade med det mäktiga Danmark, som står för det utifrån kommande hotet. Man är redan ganska kristnade, därav korsen på stenarna, men man är inte road av en samhällsmodell som tar gammal ägd jord och skeppar över den till främlingar.
Budskapet skulle då kunna vara (mina ord): "Ja, vi är goda kristna, men denna mark är vår sedan långt tillbaka. Vänligen respektera äganderätten".
Så min undran är, hur pass hedniska var egentligen svearna under andra halvan av 1000-talet, och hur mycket handlar om att utpeka dem som "hedningar" som casus belli? Att en dansk kung är Adams uppgiftslämnare, styrker inte saken.
Även Uppsalatraktens stenar är väl normalt kristna?
