Mædelir. Ett försök till tolkning av sjönamnet Mälaren

[Skoglar]

Sjönamn är ofta både gamla och svårtolkade. Tolkningen av Mälaren är inte given, men hur gammalt är namnet? Vad som skiljer Mälaren från de flesta andra större sjöar är att det finns ett möjligt annat äldre namn. Lögen, eller Logrinn.

Svenskt Ortnamnslexikon (2003) skriver:
...(i) Mæle 1320-talet?, Mælir 1396. - Sjönamnet, fsv. Mælir, är troligen bildat till dialektordet mal 'grovt grus och stenar vid stränder' och betyder då 'Grussjön' e.d.

Jag tror att vårt nuvarande namn Mälaren är resultatet av en klassisk s.k. reduktion.
Det finns knappt 90 Mälby (Mälby, Mällby, Mellby, Mellbyn, etc.) i dagens Sverige. Flertalet av dessa är enligt källorna reducerade från ett äldre "Mædelby". Föga förvånande ligger Mälbyar ofta mellan en Norr- och en Söderby, eller Öst/Väst. Jag har faktiskt hittat ett (1) existerande Medelby. I Sydslesvig, påpassligt nog placerat i den tyskspråkiga "frysboxen". Grannbyarna heter Ous- och Wesby...

Vidare finns det några andra ortnamn; Mällsten, Mälhamra, Mälhaga vilka också är reducerade från ett längre och äldre "Mædel-". Ska också erkänna att jag hittat ett Mäl- som inte omfattas av denna typ av reduktion. Mälsta i Uppland.

Men kanske det mest intressanta av alla "Mäl-"namn är Mälsåker, slottet på Selaön i Mälaren. Se förteckningen nedan över de första nedteckningarna av namnet som är kända:

J maelisaker. 2/6 1383 (Södertälje)    
J maelersaker. 20/6 1386 (Nyköping)    
Melsaker. 12/5 1480 (Tynnelsö)   
Melesaker. 22/8 1485 (Strängnäs)   
Oppa maedelzaaker. 24/5 1488 (Öknebo Ting)
I maedilsaker. 20/2 1494 (Strängnäs)
J medelssaaker. 1497
Paa Madhelssaaker.   24/10 1503
Aa maedhelsaaker. 26/5  1505 (Strängnäs)
Maedelsaaker. 8/1 eller 11/7 1506

Vän av ordning kanske undrar varför namnet skulle vara reducerat på 1300-talet men inte hundra år senare. Det är en rimlig invändning. Det jag kan säga är att två saker:

1. Egendomen Mälsåker ska på 1400-talet ha blivit sätesgård för den finländska frälseätten Kurke (Trana). Det är inte orimligt att man föredrog den äldre och "ståtligare" namnformen för sitt nya hem.
2. Vi vet att ursprungliga och reducerade namn bägge kan leva och vara livskraftiga sida vid sida under lång tid. En googling på Södermanland ger drygt  7,3 miljoner träffar, Sörmland ger drygt 5,5 miljoner.

Jag har två andra skäl till varför jag intresserar mig för tolkningen "Mædelir". Men jag avvaktar med dem. Kanske har någon annan några idéer.

[Vetgirig]

Skoglar!

Sjönamn är ofta både gamla och svårtolkade. Tolkningen av Mälaren är inte given, men hur gammalt är namnet? Vad som skiljer Mälaren från de flesta andra större sjöar är att det finns ett möjligt annat äldre namn. Lögen, eller Logrinn.

Vad vi kallar Mälaren är faktiskt definitionsmässigt minst 2 st sjöar. Den sjö vi alltid glömmer är Lagundasjön, vilken tidigast avsnördes från den havsvik, som så småningom blir Mälaren, d v s havet. Misstänkt likt "Lagen/Lögen", eller hur?

I England har de "förengelska" namnen för utmärkande berg, sjöar, floder/vattendrag i stor utsträckning behållits, möjligen med "modernare ljudlydelse. Vad jag förstår gäller lika för Danmark resp Norge och inre Finland. Men i Sverige fanns direktiv för lantmätarna från 1700-talet att platsnamn skulle "försvenskas", d v s omvandlas till Mälardalsdialekt vid karteringar. Helt har det inte gått, men nära på. Idag är det andra myndigheter, som fortsätter värvet, bl a vägverket.

[Skoglar]

Skoglar!Vad vi kallar Mälaren är faktiskt definitionsmässigt minst 2 st sjöar. Den sjö vi alltid glömmer är Lagundasjön, vilken tidigast avsnördes från den havsvik, som så småningom blir Mälaren, d v s havet. Misstänkt likt "Lagen/Lögen", eller hur?

Jo, jag håller med.

Frågan man kan ställa sig, och som skulle kunna besvaras med en kvartärgeologisk undersökning, är om hela sjösystemet blev sötvatten vid samma tillfälle (runt 1200-talet?), eller om det möjligen var så att vattnen norr om Stäket (Skarven) blev sötvatten innan Mälarens huvuddel blev det.

Om så var fallet skulle det finnas än mer behov av att särskilja den norra, mindre sötvattendelen från den södra, större delen med bräckvatten.

Jag har en del frågetecken kring Stäketholmen/Kungsängen-området, men det borde nog hamna i en egen tråd.

[Adils]

Uppvuxen vid Mälaren är åtminstone jag övertygad om att namnet har med mäla, som i t.ex. genmäle, att göra. Ljud bärs lätt över mycket långa sträckor och ger eko med långa intervaller. Namn som Ropsten, där man ropade till sig roddare och uppallade stenar som man slog på i samma syfte stärker mig i den uppfattningen. Mälaren, sjön som talar helt enkelt.

[Boreas]

När mn vill hitta meningen bakom gamla ord er fonetiken - inte ortografierna - den viktigaste faktorn.

"Mäl" har i gamla skandinaviska dialekter betydelsen kant, brant eller brink - och finns i såväl älvar som åar.

'Mälen' har i regeln formats av strömmande vatten som grävt sej lopp efter landet den strömmar förbi - och gjort en brant i den lera eller grus den grävt seg ner i.

Processen har ofta börjat under havsvatten - och är typisk för meander-älvar. Om landet sen stiger och blir torrt kan branten bli den ända delen kvar av älven - vilken då får ett relativt stort djup. I Norge har man älv-mälar över allt:

Elvemel, elvemæle: skrent, dannet ved utrasning av jord og sand langs en elv.

http://snl.no/elvemel

Jmfr. finska: 'mella'

[gangrade]

Sjönamn är ofta både gamla och svårtolkade. Tolkningen av Mälaren är inte given, men hur gammalt är namnet? Vad som skiljer Mälaren från de flesta andra större sjöar är att det finns ett möjligt annat äldre namn. Lögen, eller Logrinn.

Lögen, eller Logrinn betyder väl kort och gott - "tvättplatsen" eller "badplatsen" - ett substantiv som skulle kunna användas om nästan vilket vatten som helst? Eller...? Lögen som nominativ och Logrinn/Lögrinn i ackusativform.

[Skoglar]

Adils: Din tolkning är ny för mig. Har ingen uppfattning, mer än att den inte förklarar varför Mälsåker skrivs "Mædelsåker" under 1400-talet.

Boreas: Din tanke om fonetiken låter vettig. Men om just detta namnet är av yngre datum, en ersättare av "Logrinn" så blir det lite mer komplicerat

Gangrade: Lögen/Logrinn lär vara besläktat med "lag" (som i sockerlag, inlagd) och med gaeliska "loch" sjö, vatten, vätska.

Alla: Min hypotes (som jag faktiskt törs kalla det) är att havsviken från nuvarande Stockholm ända upp till Uppsala ursprungligen hette Lögen/Logrinn och egentligen bara betydde ungefär "sjön" på ett liknande sätt som Vättern lär betyda "vattnet" och många riktigt gamla vattendragsnamn lär betyda ungefär "ån" eller "floden".*

Vid en viss tidpunkt bytte vattnet namn, genom en politisk förändring, till ungefär "Mædelir".


*Donau, Donetsk, Dnjepr, Dnistr är alla floder vilkas namn betyder "floden". Det finns ett antal "Avon" i England o Skottland.

[Boreas]

Kommer inte namnet "Lögrin" från Snorre?

Alla 'lokala myter' verkar ju berätta om 'mael', 'Maeli' och 'Maelis' - som i 'bräck', 'Bräcke' och 'Bräckes-' -. eller hur?

[Skoglar]

Kommer inte namnet "Lögrin" från Snorre?

Jo, det tror jag stämmer. Kung Agne, och tror jag även Olof Haraldsson.

Alla 'lokala myter' verkar ju berätta om 'mael', 'Maeli' och 'Maelis' - som i 'bräck', 'Bräcke' och 'Bräckes-' -. eller hur?

Dessa myter känner jag inte till?


Hur som. Det andra skälet till varför jag tror på en annan tolkning av Mälarnamnet, är att den etablerade förklaringen (ungefär Grussjön) inte håller måttet.

Mälardalens geologi kännetecknas av rullstensåsar. Massiva grussträngar som genomkorsar landskapet i NS riktning. Det är kort sagt ganska gott om grus där.

Jag tror det är svårt att finna sjöar i området vars stränder inte är grusiga. Att i en sådan geografi döpa en sjö till "Grussjön" är ganska överflödigt. Lite som "Den blöta sjön" eller "Skogen med träd".

Vidare, Svenskt Ortnamsnlexikon menar att namnet ursprungligen avsåg endast en mindre del av Mälaren (vattnet vid Mariefred och Selaön).
Men då infinner sig frågan. Vart tog allt grus vägen som ligger till grund för namnet? Jag har tillbringat en del tid i terrängen. På Selaön, fastlandet söder om Prästfjärden och Helgö. Jag har sökt efter grus från vattenytan till 6-7 meter över dagens vattenspegel. Visst finns det lite grus här och var, men Selaön är mest morän och klippor. De små öarna utanför är klippöar. Helgö är uppbyggd av väldigt finkornig sand. Fastlandet är lite blandat.

Det finns enligt min mening ingenting i terrängen som pekar på att denna trakt skulle ha varit med grusig än något annat terrängavsnitt. Snarare tvärtom.

Jag återkommer till mitt tredje skäl.

[Spiring]

Jag tror det är svårt att finna sjöar i området vars stränder inte är grusiga. Att i en sådan geografi döpa en sjö till "Grussjön" är ganska överflödigt. Lite som "Den blöta sjön" eller "Skogen med träd".

Å andra sidan resonerar du ovan om att sjön ursprungligen kallats något med betydelsen "sjön", och det vore väl ännu mer oprecist och överflödigt?

[Skoglar]

Å andra sidan resonerar du ovan om att sjön ursprungligen kallats något med betydelsen "sjön", och det vore väl ännu mer oprecist och överflödigt?

Ja, och nej. Ungefär så här har det förklarats för mig.
Riktigt gamla sjö- och vattendragsnamn (sten- bronsålder) är ofta givna i ett mer "lokalt" sammanhang där människor har levt vid en sjö eller ett vattendrag. T ex Vättern som (högst osäkert) ska betyda vatten.

Det är kanske inte konstigare än att man "åker in till stan" istället för att ange exakt vilken stad man avser, eller att man "går till sjön" för att bada vilket är tillräckligt precist om det bara finns en badsjö på promenadavstånd.

Och, även om det kan sägas vara både oprecist och överflödigt så tycks det ändå vara på detta sätt som Donau och andra floder i Östeuropa namngivits, liksom "Avon/Afon av kelterna i Britannien.

Men jag skulle helst inte vilja fördjupa mig i Lögen/Logrinn. Här återger jag bara vad andra uttryckt utan att ta ställning, av den enkla orsaken att jag inte anser mig ha något att tillföra. Mitt intresse rör ursprunget till namnet "Mälaren" som används idag.

Anledningen att jag ändå har nämnt Lögen/Logrinn är att det kan tyda på att sjön har fått ett nytt namn. Det är ganska eller väldigt ovanligt att stora sjöar och lokaliteter i övrigt byter namn, såvida inte det inte rör sig om folkvandringar, förstås. Just det möjliga namnbytet är av intresse för min idé om att Mälaren kommer av Mædelir.

[Vetgirig]

Adils!
Det är sant att en del uppallade stenar, även kallat "liggande hönor" kan fås att ge basljud, som hörs långt. Annars är de enligt min uppfattning oftast en typ av kultobjekt, med anor från stenålderns dösar (liknande), som anlagts av de jägar-samlande befolkningarna. D v s "finnar" (skilj från "finländare") i egenskap av svedjande grupper innan jordbruket övergick i fastboenden. Det har funnits grupper, som så småningom, i den mån de inte assimileras in i de fastboende befolkningarna, utvecklas till vad vi idag kallar samer. Sådana stenar har anlagts i varje fall in i 1900-talet inom NÖ halvan av Finland. Fiske är en typ av jakt. Stenarnas funktion är troligast kultisk och revirmarkerande.
Boreas!
Det gamla inloppet till Mälaren vid Södertälje passar precis in på begreppet "Mäl". Detta inlopp är avsiktligt igenlagt genom att människor orsakat skred. Dessa har inneburit att Mälarens yta höjdes i den grad att huvudutloppet flyttades till sjöns östra ända. Innan skreden, så var det med säkerhet endast vid extrema högvatten, typ 400-årsflöden, som sjön även avvattnades i öster. Skulle man öppna slussarna i Södertälje till den nivå som de dränkta strandkantlinjerna påvisar, så skulle Mälarens vattenyta sjunka 1-2 m och Norrström närmast torrläggas. Nu blir det inte korrekt eftersom mänskliga åtgärder i öster lagt igen flera av de en gång flera parallella utloppsgrenarna och den återstående,Norrström, tillåtits "gräva" sig djupare i leran, bl a genom att strömmen inte längre är 600 m bred (ju smalare, ju mer strömmande).
Skoglar m fl!
Som jag nämnde i första inlägget, så är utmärkande floder, berg, terrängområden sådant som inte byter namn, även om befolkningarna byter språk. Möjligen låter namnet något annorlunda i ett nytt språk. Detta är en av de viktigaste källorna för att spåra språken som föregick våra nuvarande för en region bakåt.
Jag håller med Boreas om att man måste lyssna till fonetiken för de gamla namnen, inte hur de stavas idag. För att spåra fonetiken måste man gå tillbaks till äldst kända stavning, samt till hur lokalbefolkningen fortfarande uttalar namnet. I Sverige är det dessutom viktigare än i andra europeiska länder eftersom all geografi har utsatts för århundaden av försvenskning.
Snorre är väl först med att nämna Lögrin/Lagen. Det är dock slående hur likt detta nuvarande lokala namnet Lagundasjön är Snorres benämning. Lantmäteriet i gamla tider och myndigheter har dock bytt namn på sjön till Ekoln. Men häradet, som omger sjön heter Lagunda Härad och säkert inte utan orsak. Bl a!

[Boreas]

Jo, det tror jag stämmer. Kung Agne, och tror jag även Olof Haraldsson.

Dessa myter känner jag inte till?

Myter stod i 'citationstecken'.

Syftade helt enkelt på dom ortnamn du visade till i ditt första inlägg (maelisaker, maelersaker, Melsaker, Melesaker, Mälby, etc.). Ursäkta förbistringen.

Dessa ortnamn berättar ju små historier i sej - eftersom dom kommunicerar mening och betydelse - ofta som ett resultat av historiska traditioner som varit muntliga - men fästs till mening och lokalitet, genom en  kombination av lokal topografi (mael/mäl, vall, vik, strand, slätt, etc.) i kombination med sociala/kulturella traditioner (aker, bo, borg, bygd, by, hov, hult, torg, tun, etc.).

Hur som. Det andra skälet till varför jag tror på en annan tolkning av Mälarnamnet, är att den etablerade förklaringen (ungefär Grussjön) inte håller måttet.

Instämmer.

Utgångspunkten för tolkningen "älvbrädd" och "grus" är ungefär som tagit ur en synonym-ordbok för korsords-lösare. Detta är inte definitioner baserade på ordroten ('mäl') och hennes primära betydelse, men på rena associationer. Lite underligt i grunden...

Det nordiska begreppet 'mäl'/'mael'/mæl (no)/melli (fin) relaterar till "den branta kanten", där brädden stupar mot djupleden av älven eller sjön. En mäl har att göra med topografin - alltså terrängen (här i älven) -  inte med geologin eller vattnet iofs.

Dessa 'mälar' uppstår gärna där en älv eller ett större älvsystem strömmar ut i grunda fjordar med massiv lera i botten. När lervallarna stiger ur havet kommer älv-lederna gräva raka kanter efter en djupled, där strömmarna är effektiva större delen av året. I Mälardalen är detta speciellt, eftersom man har haft en starkt medverkande ebb och flo som ständigt hjälpt till genomströmma landskapet och göra 'mälar'.  Därmed behåll man trygga skeppsleder in i landet - också efter att landskapet hade höjt sej som värst.   

Dessa 'mälar' verkar nu hursomhelst som ett vettigt utgångspunkt för en vidare analys. Endera av dom finns i dag ovan vatten, som 'vallar' och branter. Fler borde finnas omedelbart vid eller utanför endera stränder efter Mälarns centrala delar. Man kan ju kolla upp flera djupleder - och kolla om man inte hittar fler 'mälar'.

Hade varit intressant att få höra hur det egentligen står till med denna topografi...   

[Spiring]

Ja, och nej. Ungefär så här har det förklarats för mig.
Riktigt gamla sjö- och vattendragsnamn (sten- bronsålder) är ofta givna i ett mer "lokalt" sammanhang där människor har levt vid en sjö eller ett vattendrag. T ex Vättern som (högst osäkert) ska betyda vatten.

Det är kanske inte konstigare än att man "åker in till stan" istället för att ange exakt vilken stad man avser, eller att man "går till sjön" för att bada vilket är tillräckligt precist om det bara finns en badsjö på promenadavstånd.

Och, även om det kan sägas vara både oprecist och överflödigt så tycks det ändå vara på detta sätt som Donau och andra floder i Östeuropa namngivits, liksom "Avon/Afon av kelterna i Britannien.

Jo, jag är med på det resonemanget. Jag menar bara att man kan resonera på samma vis om ett namn som "grussjön". Fast visst, det antyder att de som kallar den så har andra, mindre grusiga sjöar i, om inte sin närmaste omgivning, så åtminstone i sitt medvetande. Men min poäng var att "grussjön" inte vore mindre logiskt än "sjön".

[Boreas]

Det gamla inloppet till Mälaren vid Södertälje passar precis in på begreppet "Mäl". Detta inlopp är avsiktligt igenlagt genom att människor orsakat skred. Dessa har inneburit att Mälarens yta höjdes i den grad att huvudutloppet flyttades till sjöns östra ända. Innan skreden, så var det med säkerhet endast vid extrema högvatten, typ 400-årsflöden, som sjön även avvattnades i öster. Skulle man öppna slussarna i Södertälje till den nivå som de dränkta strandkantlinjerna påvisar, så skulle Mälarens vattenyta sjunka 1-2 m och Norrström närmast torrläggas. Nu blir det inte korrekt eftersom mänskliga åtgärder i öster lagt igen flera av de en gång flera parallella utloppsgrenarna och den återstående,Norrström, tillåtits "gräva" sig djupare i leran, bl a genom att strömmen inte längre är 600 m bred (ju smalare, ju mer strömmande).

...

Snorre är väl först med att nämna Lögrin/Lagen. Det är dock slående hur likt detta nuvarande lokala namnet Lagundasjön är Snorres benämning. Lantmäteriet i gamla tider och myndigheter har dock bytt namn på sjön till Ekoln. Men häradet, som omger sjön heter Lagunda Härad och säkert inte utan orsak. Bl a!

Om här finns en skapad 'mäl' så vill det ju styrka sambandet mellan namnet och topografin. I såfall är Mälarn helt enkeLt ett 'toponym', som så många andra, gamla och (därför) centrala ortsnamn.

Isländska 'lòg' betyder det samma som svenskans 'lag'. Ortsnamn som Lagen och Lagan kan givetvis ha något med ting och lagar att göra, precis som vi/vie och hov/hult reflekterar sociala riter, kulturtraditioner eller statsbärande institutioner (mötesplatser). 

[Vetgirig]

Boreas!
Den ingenjör, som ansvarade för bygget av Södertälje kanal förde noggranna dagböcker över arbetet och allt av intresse. Dessa finns kvar för de vetenskapsmän, som vill läsa. Till saken hör att ingenjören hade arbetat åtskilliga år utomlands och där även (liksom i Sverige) deltagit i för tiden kvalificerade arkeologiska utgrävningar. han var alltså historiskt skolad för tiden.

Under kanalarbetet stötte man på ett antal begravda hus. Det märkliga var att man inte hittade ett enda bruksföremål inne i husen, som borde varit fallet vid ett spontant skred. Han noterar att husen är städade och övergivna innan de täckts med massor.

[gangrade]

Isländska 'lòg' betyder det samma som svenskans 'lag'. Ortsnamn som Lagen och Lagan kan givetvis ha något med ting och lagar att göra, precis som vi/vie och hov/hult reflekterar sociala riter, kulturtraditioner eller statsbärande institutioner (mötesplatser).

Fornsvenska

Substantiv
løgh f
bad, tvätt

[Boreas]

Forn-norska: laug/lauga - bad/bada. Forn-n: Laugar-dag - lördag.
Fornsv. lög/lödga/lödgedag

Jmfr. lödder/löddra - lödder/lödga.
http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,4954.msg42704.html#msg42704

Islänskans lauga betyder alltså lödga. Isl. och forn-nordiskans 'lòg' betyder lag, både som ett lag - laget - lagen, och 'en lag - lagen - lagar'.  ("Lagen gjorde lagen", heter det visst i nån ramsa...  ).

Namn som 'Lögrinn' och Lagan betyder iofs. 'lag-vattnet' eller 'lag-ån'. Man kan nästan undra på om man använt endera centrala älvar/sjöar som samlingspunkt för legala processer.       

[AndreasE]

Jag håller med Boreas om att man måste lyssna till fonetiken för de gamla namnen, inte hur de stavas idag. För att spåra fonetiken måste man gå tillbaks till äldst kända stavning, samt till hur lokalbefolkningen fortfarande uttalar namnet. I Sverige är det dessutom viktigare än i andra europeiska länder eftersom all geografi har utsatts för århundaden av försvenskning.

Hur menar du? Varför skulle ortnamn i den södra tredjedelen av Sverige vara "försvenskade"? 99,9% av alla ortnamn och toponymer i södra Sverige har ju fornnordisk bakgrund. Visst har en viss förvrängning skett när namn har systematiserats av Lantmäteriet, men i grund och botten är de flesta namnen endast fått en moderniserad stavning. 

[Skoglar]

Myter stod i 'citationstecken'.

Syftade helt enkelt på dom ortnamn du visade till i ditt första inlägg (maelisaker, maelersaker, Melsaker, Melesaker, Mälby, etc.). Ursäkta förbistringen.

Dessa ortnamn berättar ju små historier i sej - eftersom dom kommunicerar mening och betydelse - ofta som ett resultat av historiska traditioner som varit muntliga - men fästs till mening och lokalitet, genom en  kombination av lokal topografi (mael/mäl, vall, vik, strand, slätt, etc.) i kombination med sociala/kulturella traditioner (aker, bo, borg, bygd, by, hov, hult, torg, tun, etc.).

Så är det ofta. Men man måste vara försiktig när det gäller Mälbyar (Mellby, Mällby etc). Jag har inte gått genom alla svenska Mäl-namn, men i alla fall 18 av dem och av dessa kom alla utom ett (1) från ett äldre, längre Medel- (t ex Madel, Maedhil, Maedhal, Mädil, Madhal, Maedel, Medel, Maethel, Medhael, Medhae, Maedhel).

Så om man försöker förstå dessa ortnamns etymologi genom att tolka "mäl" blir det lite som att försöka förstå etymologin bakom "Sörmland" genom att ge sig ut i terrängen och leta efter "sörmar". Det kommer inte att leda rätt...

Frågan är då om Mälaren utgör vad som kan sägas vara ett etymologiskt undantag (ursprungligen just "mäl") eller om Mälaren liksom de flesta andra Mäl-namn kommer av ett äldre, "Medel/Mædel".

Den tredje omständigheten som gör att jag stödjer idén om ett Mædelir, är att det finns åtminstone en medeltida uppgift vilken talar om sjön som "Svearnas Medelhav". Mædelir.