När Olaus Petri skrev "Den Swenske Cröneka", så hade han troligen tillgång till källtexter, som sedan förstörts, antingen med avsikt eller i olyckshändelse. Han hade även tillgång till muntliga traditioner, vilka då kan ha varit på sin yttersta livstid avseende korrekthet i återgivningen. Vasaätten var ättlingar efter flyende elitskiktet i Vendland, som tillsammans flyttade till Skandinaviska fastlandet.
Här är du inne på rätt spår. När slottet Tre Kronor brann (1697) gick 220.000 permament och böcker upp i rök. Fyra år senare brann huvudbyggnaden på universiteten i Uppsala. Sen brann en mängd "genuina och oersättliga" källskrifter under samma decennium i Köbenhamn.
Nu har man hursomhälst lyckas klura fram att här fanns ett finsk kungadöme - och en tillhörande adel - under större del av järnåldern. Deras centrala område låg vid Finska viken, varifrån dom 1050 fick fly för inkräktande legoknektar - österut och norrut i dom finska skogarna.
Lokala sägner berättar att dom högsta hönsen i det finska kungadömet tog sin tillflykt hos jarlen i Kajaneborg, varefter jarlens borg, Kajaanipori, fick heta Kajaaninlinna - alltså Kajane Slott. Samtidigt fick dom, enligt samma sägn, en liten kungsgård bland lapparna i Korvatunturi - högst i vattenvägarna mellan Bottenviken, Vita havet och Varangerfjorden.
Här förmådde tydligen en miniatyr av det finska kungadömet att överleva - i hop med samerna - utanför både öst- och väst-kyrkans trupper, predikanter och skattmasar i nära 200 år. När Wilhelm av Sabina och freden mellan kyrkorna omsider materialiserade seg - under 1240-talet - kunde den götarnas och svearnas adel ta kontakt med sina regionala kollegor i södra Finland - och få till en union med finnarna, utan krig. Därmed blev Finland, jämte deras gamla besittningar i Karelen och Baltikum, förenad med det Uppsala öd som sen länge förenat svear och götar.
Med den reviderade Helsingelagen som grundlag kunde den svenska riksdrottsen få i hamn en fusion med den finska adeln - och därnest fortsätta "i hop med finska, norska och svenska stormän" till ett slutgiltigt möte med storfysten av Novgorod 1249. Därmed är Norden inklusive Baltikum igen förenat, varefter handeln genom Finska viken igen öppnas - och från Torneå, Kajani, Kyrö, Åbo, Viborg, Nevan och Reval anknytas till Östersjöns nya handelsvälde, Hansaförbundet, styrd från Lubeck.
När storfusionen är ett faktum anläggs ett nytt, gemensamt huvudsäte på Helgeandsholmen i Mälarn. I den statliga organisation som sen växer fram kommer dom finskla adelshusen omsider bli viktiga och t.d. centrala aktörer. Hövitsmännen i södra Finland, i Viborg, Raseborg och Åbo - blir snabbt inblandade i det skyrmyssel som något tiår senare utspelas efter gränsen med Ryssland. När Torgils Knutson anländer med 400 svenska soldater under 1290-talet är det finska styrkor som utgör huvudstommen i försvaret österut. När man sen kommer in på 1300-talet finns den finska adeln - numera 'riddare' och 'frälse' - på plats när den nya, gemensamma kungalinjen kallade till riksdag och regeringsmöten.
Det är i denna tid man hittar dom första "finska hjältar" i svenska chrønekor. En av dom hette Kettimund, vars son Mads kom bli riksdrots i Stockholm. När hamn kom hemifrån Viborg hade han redan 12 skärvar i sin sköld. Snart får hövitsmännen från Viborg, Tavastehus och Rasborg bli såväl riddare som hövitsmän, slottsfogdar och riksdrotsar i Stockholm. Mattis Kettilmundsson och Niklis Kristernsson (Vase) lär ha varit dom första.
# Se förövrigt fakta-kolumnerna härovan.
