Neil Price är bäst när han redogör för arkeologiska sammanfall - till exempel mellan karakteristiska gravtyper, bildstenar och forn-sagor.
Det är betecknande att han hittar allt mer relevans till dom forn-nordiska myterna och Gotlands billdstenar, som början på en djupare och bättre bild av järnålderns värld. Lotte Hedeager går samma väg - och en bit till - sin senaste bok "Myth and Materiality" från 2011.
Tyvärr är Price mindre pålitlig när han går in på det forn-nordiska historien - där han oreflekterat beskriver Norden som ett "lokalt småkungadöme" under tidlig vikingtid. Envar historiker vet mycket väl att detta enbart är en lös teori - utan stöd i källorna och fortfarande utan konklusiv empiri.
Annars lånar han lite väl mycket "ham och själ" från nordiska entusiaster inom forn-nordisk religionsvetenskap när han vill beskriva den forn-nordiska etymologi och mytologi. Därmed kan han beskriva problematiska tolkningar som 'fakta'.
Av den orsak hamnar han tyvärr i den 'esoteriska skolan' - där man förklarar vad man inte förstår som "magi" eller "bilder på kosmiska eller övernaturliga krafter". Därmed ursäktar han i verkligheten dom källor han själv använder, genom att beskriva "vikingarnas föreställningar" som 'fantasi-artade'. Det får troligen vara orsaken när han definierar en regent-spira i järn och brons, från en lokal adelsdam, som en "trollstav".
Av någon märklig anledning tycks det stämma med hans uppfattning om folkvandringstidens Skandinavien som enkelt och mer primitivt - och fritt för dom kungar och adel - och 'riksenande' institutioner - som står kvar efter vikingatiden. Därmed ser han bort från arkeologins egen dignitet, eftersom våra rikaste gravhögar och fornfynden kommer just INNAN vikingtid - närmare bestämd folkvandringstid och vendeltid. Av samma orsak får fynden av stavbärande adelsdamer bli omtolkad - från lokal/regional adelsdamer och regenter till "völvor" eller "hexor". Därmed kan vackert smidda spiror bli ansett som "magiska trollstavar" kallad "völsestavar" och dylikt.
Man kan verkligen hoppas att Price och andra kan uppfatta vad Euhermeros handlar om - innan dom fortsätter beskriva dom forn-nordiska sagornas karlar och kvinnor, vänner och väninnor - som asar och asynjor, jättar och jättinnor, godar och godinnor - till rena rama fantasifigurer. Hela synen på dom forn-nordiska gestalter som "gudalika väsen" är ju starkt förbundet till den judeo-kristna definitionen av "Gud" - som en högst abstrakt varelse,men med mycket konkret och omnipotent makt.
Dessa abstraktioner syns
inte å ha varit en del av järnålder-människornas föreställningar om asarna i Asgård. Bildstenarnas motiv är lika väl hämtat från rejäla varelser och rejäla händelser - från ett område, ett folk och en kulturform som gick under och utplånades då kristendomen kom - och den hedna tidens sakrala tempel och minnesmärken gick upp i Völvans ragna-rök. Enligt Euhemeros är det så man får läsa genuina myter - som koncentrerade och poetiska beskrivningar av forntidens kungar och härskare.
Mest intressant är att Price reflekterar över Eddorna och Gotlands bildstenar som vår viktigaste källor till det antika Nordens för-kristna kulturform. På Gotland kan olika episoder i historien om asarna och dom första nordbor avläsas - nerifrån uppåt - av alla som känner sagorna. Det har Price förstått - och det är på högan tid att endera svenskar också kan komma till samma typ insikter...
