Hundgener och varggener är extremt lika, men vi ser två viktiga skillnader. Den ena gen-skillnaden är inte så överraskande, den handlar om nervsystemet och påverkar beteendet. Den uppenbara skillnaden är ju att hundar är mer villiga att vara i människors sällskap, säger Erik Axelsson, en av forskarna som gjort den nya varg-hund-analysen.Men den stora upptäckten gäller den andra genetiska skillnaden: Möjligheten att äta och tillgodogöra sig mänsklig mat. Det finns nämligen en viss gen (amylasgenen) som avgör förmågan att bryta ner stärkelse, alltså den näring som finns i alltifrån bröd till ris, gröt, pasta och potatis.- Den gen som är ansvarig för nedbrytning av stärkelse finns i sju gånger så många kopior i hundar än vargar.Och det här ger nyckeln till att förstå varför vissa vargar, de första urhundarna, kunde börja leva i symbios med mänskliga byar för drygt 10 000 år sedan. Och det verkar alltså som att hunden uppstod ungefär samtidigt som människan blev jordbrukare.Nyriven hjort var inte längre ett nödvändigt villkor på menyn. Till skillnad från vargen kunde hundarna smaska i sig mänsklig stärkelserik mat.De vargar som råkade få denna genetiska förändring, så att de kunde tillgodogöra sig mänsklig mat, de kunda leva i utkanten av hus och byar, och leva på matrester. Så småningom kunde vissa av dem bli vänner med människorna, tämjas och fungera som vakter mot andra vildhundar eller vargar.
En annan intressant detalj är att en liknande genetisk förändring skett i människans historia. Samma gen förändrades i viss mån när människan gick från att vara jägare till att bli jordbrukare. Och den förändringen för människan, att vi blev jordbrukare, skedde ungefär samtidigt som vargen blev till hund.- Det här är intressant, för det betyder att både hundar och människor anpassat sin matsmältningsapparat på ett liknande sätt genom historien. Vi förändrade vår matsmältning genetiskt ungefär samtidigt.
