Saken är den att det inte finns några som försvarar en teori om att Svearikes vagga skulle ha gungat i Uppland.
Givetvis inte. Sådana försök har man snabbt och effektivt fryst ut ur etablerade institutioner - som "spekulation", "göticism" och det som värre är. Därmed står frågorna fortfarande obesvarade.
Vad man menar är att det är en långtidsprocess, men att de olika skeendena inte böver vara vara linjärt knutna till varandra.
Javisst - fast det ger häller inga klara svar. Ej häller erbjuder dessa svepande generaliseringar någon trovärdig process eller modell, om kan förklara hur detta skulle föregått i praktisk politik.
Frågan står fortfarande obesvarad.
Grogrunden till ett riksomfattande Sverige läggs vid folkvandringstid.
Framstår som ett påstående. Här finns alltså ett origo, en början.
Utmärkt - men kan detta tidsskede beläggas med något - annat än, sej - nya spekulationer?!
Däremot behöver de mytiska svearna eller goterna från folkvandringstid inte ha något samröre med svear och göter under sen vikingatid då riksbildningen sker.
Och vad månne det betyda? Att vi är tillbaka i en modell där någon erövrar en annan - och därmed bryter en möjlig kontinuitet? Finns här i alla fall spår av större krig och erövring från yngre svensk järnålder? Hur går det i så fall i hop med din egen premiss - att här fanns en "grogrund"? Försvann grodden och grunden under tiden, medan stammen, grenarna och kronan växte rotlöst vidare - "hursomhälst"?
Precis som de politiska skeendena mellan 1000-talet och 1500-talet.
Menar han att det inte går linjer från, sej 1000-talets Uppsala till biskopssätet 1150? Eller från hertig Erik Årsäll (1070), till Erik den helige och Valdemars kungliga börd, anno 1250?
Sen är det onekligen så att det uppstår ett brott i kontinuitet när en samhällskultur och dennes traditionella konstitution utplånas - och en helt ny införs i dennes plats. Dessa incidenter inträder i regeln som ett resultat av krig och revolutioner - och kallas gärna ett "brott" eller en "vattendelare" i ett lands historia.
Ett klassiskt exempel pådenna typ kontinuitetbrott kan vara den ryska revolution 1917 och den kinesiska revolutionen från 1947-49. Båda kom i efterdyningarna av invasion, krig och stor social nöd - vilket gav möjlighet för "nya krafter" att utnyttja nöd och inbördes motsättningar till att slå ut landets gamla konstitution, genomföra ett våldsamt maktskifte och se genomföra både kulturella och demografiska "revolutioner".
En sådan 'revolution' hade man aldrig sett i Sverige - vare sej före eller efter innan vikingtidens slutskede. Den gång genomgick man faktisk alla dess tre steg. Först förlorade den allians man satt i centrum av vikingatidens strategiska kamp. Sen framtvingade den vinnande makt en genomgripande ändring av dom erövrade, där man fick en ändring av såväl konstitution som lagar och folkkultur.
Man kan visserligen jämföra vissa drag från Sverige i tiden 1050-1120 med Ryssland från 1896 till 1925. Då satt äntligen kommunisterna på alla politiska och ekonomiska poster - och vare sej kungar eller odalsbönder, Gud eller Trotskij fick längre existera. Läser man Stalins historieböcker från 30-talet så
hade dom inte ens existerat...
Ingen skulle väl beskriva Rysslands eller Kinas tusenåriga historier utan att skilja skarpt och tydligt mellan tiden före och efter kejsardynastiernas fall och revolutionernas våldsamma och grundläggande kulturändringar?