Tvärtom, makt och religion går hand i hand.
Vi kan kalla det 'religion' eller 'kulturtradition' - i betydelsen historisk identitet, konstitution och kontinuitet.
Det är lite märkligt att man på ett arkeologiforum inte vill acceptera att arkeologin faktisk behöver ett antropologiskt grundlag, en historisk referensram och en kulturhistorisk kontext för att tolka alla dom objekt man månne gräva fram.
Hur skulle vi förstå kontexten av någon runsten utan kungasagornas värld som bakgrund? Och hur kan någon tolka dom teman och bilder man hittat på stenar, guldgubbar, medaljonger och figurer - i sten, bärnsten, brons, silver, guld - utan dom genuina delarna av den forn-nordiska mytologin? Tror man det räcker att studera romanska bågar, studera Jungs arketyper eller läsa Tolkien och Walt Disney?
Hur skulle man tolka en åtta-fotad häst om inte Snorre Sturlasson berättat för oss vad han heter, vart han bor, vilken ägare han har och vilken symbolism som ligger bakom dom åtta benen?!
Hur skal någon arkeolog kunna ta reda på dom senare års praktfynd från Lejre och Uppåkra utan att läsa in sej på den insikt som 250 års litteraturforskning nu börjar ge? Tycker man det borde räcka med att definiera logo-figuren på Uppåkras hemsida som "Musse Pigg"? Skulle man känna dej förbryllad om en närmare analys skulle visa att det troligen är självaste Oden som framställs - som gammalgubbe - "i sin ålders lycka och glädje"?
Borde vi fullständigt avfärda den nordiska språk- och kulturhistorien, jämte Eddornas korsande referensarkiv till andra mytologier och legender? Vad sitter vi kvar med då - annat än arkeologiska amatör-filologers frihands tolkningar och påhitt?
Man kan misstänka att här fortfarande finns troll som vill vara mer katolsk än påven och avfärda envar insikt som kan ge svear och götar en politisk forntid med civila rötter - och en kulturhistorisk medvetenhet.