Begravningstraditioner, hönan eller ägget?

[Carl Thomas]

Söderut finns begravningstraditioner som säger att de döde skall begravas inom 24 timmar. Denna tradition bör ha uppkommit beroende på att värmen i dessa länder medför snabb nedbrytning av kroppen och av rent hygieniska skäl bör man då snabbt begrava kroppen.

I Skandinavien har vi samma problem under sommarhalvåret, men inte i samma grad då våra temperaturer ligger lägre – samt vi har ett motsatt problem under vinterhalvåret då vi har tjäle i marken och därför kan vi inte gräva i marken. Det är tankar kring vinterhalvåret  jag vill ventilera.
När folk dog under vinterhalvåret uppstod alltså ett rent praktiskt problem, hur och var skulle man förvara liket fram till dess att det gick att gräva ned det i marken?

1.   Kremerade man liket strax efter döden även under vinterhalvåret?
2.   Förvarade man liket i sin helhet fram till dess att tjälen gått ur marken?

Kremering av liket direkt efter döden innebär att man ”blir av med det” på ett smidigt sätt och man förvarar då askan/benrester fram till sommarhalvåret.  Alternativt, grundorsaken till att man kremerade liket var själva bålet – och att bålet var så stort att det tinade upp marken så att man kunde begrava den döda på, platsen?

Skall liket förvaras i sin helhet uppstår problem med hur och var liket skall förvaras samt problemet ökar när luften blir så varm att liket tinar upp – men tjälen finns kvar i marken ytterligare en månad eller två.

Skall liket förvaras bör detta ha skett traditionsenligt på ett speciellt sätt - och på en speciell plats. Denna tradition bör då ha varit allmän, alltså det bör ha funnits ”regler” för hur, och var, lik skulle förvaras vintertid på en gård. Om inte samhällets eller religionens regler – så jantelagens regler.

Hade större gårdar en speciell likbod? En stor gård innebär att det i princip ”alltid” finns ett lik att förvara vintertid. Barnadödligheten var mycket hög, och människor avlider av många olika skäl, till sist av ålderdomssvaghet. En likbod borde alltså vara i bruk minst vartannat eller vart tredje år ungefär. Fanns ingen likbod – förvarades då liket i vagnslidret eller på loftet – och hur kul är det för de som vistas på dessa platser till och från? Speciellt när liket börjar tina upp efter vintern.

Grundfrågan är alltså, var det rent praktiska/hygieniska skäl som skapade religionernas traditioner/regler för begravningar av våra döda? Om ja på frågan, skiljde sig dessa regler mellan vintertid och sommartid – om ja på frågan – varför?

3.   I England finns en hypotes om att liken lades upp på plattformar där fåglar åt upp mjukdelarna, därefter togs benen ned och krossades och maldes till benmjöl. Benmjölet förvarades tills sommaren kom och vid midsommarsolståndet begravdes de döda genom att deras aska hälldes ut i vattendrag. Alla döda begravdes alltså på en och samma dag. Det livgivande vattnet förde de dödas aska till dödsriket.

Våra hällristningar ligger nästan alltid vid vatten och hällen lutar oftast ned mot vatten – och - det rinner ofta vatten över hällen. Kan det vara så att vi ”begravde” våra döda (tidvis) på dessa hällar? Vattnet som rann över hällristningen förde askan ned till vattendraget. Det är därför vi har så många skepp på våra hällristningar, det var skeppen som förde den döde till dödsriket?

Thomas

[123hopp]

Det där med hällristningar gränsande till det lokala dödsriket kan vara ganska produktiv ide. Och det erinrar oss att våra tidiga förfäder var knappast anhängare av någon systematiserad religion. Det gällde snarare några individuella magiska företag; evtl. utövade med hjälp av specialister - schamaner och gravörer? Men det var kanske bara fotfolket som blev "spolad till dödsriket" över hällristningarna? De "stora" (andar/själar av döda schamaner; ättefäder, etc.) skulle vi behålla nära oss, tror jag, - för att använda som mellanhänder i kontakt med lokala naturväsen. De skulle kanske förmedla våra önskningar angående fertiliteten av omgivningen, etc.? 

Men först skulle vi kanske fråga om själva meningen med "dödsriket" i fallet av människor, växter och djur. "Dödsriket" var på samma gång ett "Livsrike", som kanske symboliseras tex med två olika halvor av Hels ansikte. Andar skulle återvända tillbaka från "dödsriket" om och om igen för att tjäna som "frön" för nya generationer av levande väsen och deras kroppar. Men från detta kommer att den mytiska bilden skulle kompletteras med "återvändsplatser" separata för varje stam eller storfamilj?  - Vi finner dem bevarade i folksägner av NW Europa och vida omkring. Det är tex de källor som "exploderar" vid traditionella Nyåret ( omkring 21 mars) och hotar att översvämma hela omgivningen. Jo; enligt folksägner i våra tider saknar vi andeväsen som förut kontrollerade de strömmarna av "livsfrön". 

För att koordinera min del av bilden med den av Carl Thomas (ang. hällristningar) räcker det att återkalla schamanska ideen av Jorden flytande över Underjordiska Oceanen - universella behållaren av "livsfrön". (C.f. Poseidon som fader av alla floder - hästpartner till Demeter i Grekland ) IMO gudarna är senare utveckling av denna schamanska världsbilden, som växte fram från andeväsen övervakande olika etapper av detta livets kretslopp - i betydelsefulla platser av människors sammankomster. 

[Piankhy]

Söderut finns begravningstraditioner som säger att de döde skall begravas inom 24 timmar. Denna tradition bör ha uppkommit beroende på att värmen i dessa länder medför snabb nedbrytning av kroppen och av rent hygieniska skäl bör man då snabbt begrava kroppen.

All begravningstraditioner var inte sådana. Det har funnits begravningstraditioner där man lagt liket ute för att föruttna innan man plockade ihop benen för att återbegrava dem. I vissa traditioner så har liken lagts ut för att bli uppätna av fåglar. I andra traditioner lades liken i grottor och i vissa fall under hyddor. Så gravtraditioner har kunnat variera avsevärt trots klimatet.

[Kungsune]

Jo, men det hindrar ju inte att Carl Thomas har rätt. Det kan ju vara värmen som gjort att man införde 24 timmarsregeln. Kanske till följd av rädsla för smittor i samband med en epidemi?

[Boreas]

Söderut finns begravningstraditioner som säger att de döde skall begravas inom 24 timmar. Denna tradition bör ha uppkommit beroende på att värmen i dessa länder medför snabb nedbrytning av kroppen och av rent hygieniska skäl bör man då snabbt begrava kroppen.

I Skandinavien har vi samma problem under sommarhalvåret, men inte i samma grad då våra temperaturer ligger lägre – samt vi har ett motsatt problem under vinterhalvåret då vi har tjäle i marken och därför kan vi inte gräva i marken. Det är tankar kring vinterhalvåret  jag vill ventilera.
När folk dog under vinterhalvåret uppstod alltså ett rent praktiskt problem, hur och var skulle man förvara liket fram till dess att det gick att gräva ned det i marken?

1.   Kremerade man liket strax efter döden även under vinterhalvåret?

I princip ja. Likbålet gjordes omedelbart efter döden - och sen uppbevarades askan till midtsommar - då den ströddes på vårdträdets rötter.

När "det stora sädskiftet" inträde - och man fick kristna gravgårdar där liket skulle gravläggas obränt  - i väntan på Domedagen - fick man avveckla det gamla gravskicket och - i princip - hugga dom heliga träden.

Troligen har dom gamla gärderna ikring dessa träd - typ domarringar och skeppsättningar - blivit försedda med s.k. gravklot efter att vårdträdet huggits bort.

Vi har väl reda diskuterat det här - under stickordet "vårdträd" - på endera trådar, bl.a. denna: http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,4229.msg34047.html#msg34047

[Carl Thomas]

 Med tanke på svärdsknappar osv och hög status, hur blir det om man ser på detta över tid?

Säg att vi i framtiden hittar en grav som innehåller en mobiltelefon som gravgåva. Då blir det ju onekligen mycket viktigt att datera denna grav väldigt exakt. Är graven från 1988 blir den en "högre ståndsgrav" eftersom mobiltelefonerna då var sällsynta. Är graven från 1998 blir graven en vanlig standardgrav eftersom alla då hade mobiltelefoner. Synsättet borde ju vara användbart även på svärdsknappar och annat?

Thomas

[Carl Thomas]

Pianky, en hypotes  är ju att öven vi tillämpade detta med att lägga ut lik till fåglarna, vi saknar ju en enorm mängd gravar i vårt land, vi har bara  hittat några få procent av de gravar som vi vet skall finnas - så var finns resten av gravarna?

En möjlighet är ju likbränning och begravning av askan, eventuellt i vatten, ibland i urnor. Avköttning kan ju även ha skett genom plattformar och fåglar, där man efteråt krossade benen för begravning i vatten eller urna.

En tanke är ju när vi ser på megalitgravarnas innehåll, där råder det oftast stor brist på småben från händer och fötter, alltså ben som kan ha fallit ned från t.ex. plattformar beroende på sin lilla storlek.

Thomas

[AndreasE]

Med tanke på svärdsknappar osv och hög status, hur blir det om man ser på detta över tid?

Säg att vi i framtiden hittar en grav som innehåller en mobiltelefon som gravgåva. Då blir det ju onekligen mycket viktigt att datera denna grav väldigt exakt. Är graven från 1988 blir den en "högre ståndsgrav" eftersom mobiltelefonerna då var sällsynta. Är graven från 1998 blir graven en vanlig standardgrav eftersom alla då hade mobiltelefoner. Synsättet borde ju vara användbart även på svärdsknappar och annat?

Thomas

Delvis, ja. Men samtidigt så måste vi komma ihåg att järnåldern inte var ett konsumptionssamhälle som vårat. Svärd kan säkert varit mer eller mindre vanliga under olika perioder, men de var utan tvekan en stor ekonomisk investering under hela järnåldern.  Lägg sedan till att vissa svärdstyper är mycket ovanliga, och uppvisar dessutom större hantverksskiklighet och dyrare material (inläggningar av ädelmetall osv).

[Carl Thomas]

AndreasE, visst är det så.

Å andra sidan, i pågående utgrävning i GU grävdes det ut ca 100 mansgravar (?) och bara ett enda svärd hittades i dessa gravar om jag förstått det rätt. Det bör ju peka på att svärd var man rädd om och de ärvdes kanske från far till son. Om så var fallet kanske de svärd vi ser komma från en ganska kort period i verkligheten funnits under en längre period än vad vi tror att de gör?

Det kan kanske även vara så att samtliga svärd ärvts i tre -fyra generationer innan de lades i gravar. Svärd vi tror tillverkades på 600 talet kanske då är från 400 talet?

Alternativt, dessa svärd kanske var speciella begravningsvärd?

Det kan alltså finnas en osäkerhet här - och det var det jag syftade på när det gäller mobiltelefonsgravar 

Thomas

[AndreasE]

Å andra sidan, i pågående utgrävning i GU grävdes det ut ca 100 mansgravar (?) och bara ett enda svärd hittades i dessa gravar om jag förstått det rätt. Det bör ju peka på att svärd var man rädd om och de ärvdes kanske från far till son. Om så var fallet kanske de svärd vi ser komma från en ganska kort period i verkligheten funnits under en längre period än vad vi tror att de gör?

Det grävdes ut ungefär 100 gravar sammanlagt, alltså både mans- och kvinnogravar, och barngravar. Så det var inte "1 svärd av 100 möjliga" eller någonting sånt.

Men absolut, svärd är ovanliga. Det finns en anledning till att vapengravar anses speciella, och då vapengravar med svärd än mer speciella.

När det gäller dateringarna så finns det ofta andra föremål i gravarna som daterar själva gravläggningen. Visst finns det kanske en möjlighet att svärden användes länge, men vad jag förstår så är de typologiska dateringarna för svärd solida. Enstaka svärd som måste hängt med länge dyker upp, men annars förfaller svärd som hamnar i gravar vara relativt samtida med gravläggningarna.

[Boreas]

Antalet små och stora gravminnen är ju fortfarande mycket litet i relation till det antal människor som dött under dom senaste 10.000 år.

Skicket att gravlägga liken obrända är alltså mycket ovanligt - innan den kristna kulturen inträder.

Flatmarksgravar från tidigare tider är i princip sällsynta - antalet gravhögar är ju faktisk väsentligt större.

Monumentala gravminnen (kummel och högar) uppträder ju redan i bronsåldern, men då är antalet mycket litet och troligen förbehållet enstaka hövdingar och husfruar. Genom romertid verkar emellertid antalet väx påtagligt - och skicket fortsätter genom yngre järnålder och fram till vikingtid. Men det verkar fortfarande vara samhällens överhuvud ('elit'/adel) som vigs till en sista resa med små och stora gravmonument. Det stora flertalet är fortfarande inte representerade - vilket indikerar att dom fortfarande blivit brända innan dom jordfästs. 

Samma sak ser man i central-Europa, där (större) monumentala gravminnen uppstår några hundra år tidigare.

Större gravminnen uppträder väsentligt tidigare ikring Medelhavet och Svarta havet. Här är anläggningarna ännu större - med nekropoler, mausoleer och gravhögar som är ännu större än i Norden. Samtidigt är det tydligt att dessa gravkamrar  har byggts åt samhällets överhuvuden, här kallad adel och kungar och drottningar.  Dom äldsta gravmonument uppträder redan innan Troja-krigen (3.300-3.100), men i ännu större grad därefter.

Det kan värka som dessa monumentala gravar - och heligdomar - byggs för att demonstrera för samtid och eftertid vem som har hemstam och legal rätt till dom områden och land där gravarna byggs. Detta sätt att preservera minnen efter egna förfäder och mödrar ger ju tydliga signaleffekter utåt, samtidigt som det bidrar att styrka senare generationers historiska minne och identitet.

Det är alltså ingen långsökt ide att gravminnen ökar - i både storlek och antal - när social oro uppstår och krigiska inkräktare hotar närma sej. Vill man då överleva krävs en stark och gemensam identitet och en klar tanke om egen rätt till det land man får riskera livet för att försvara...

---

Förövrigt får man ty till kremation och askspridning som lösning på frågan om vart den övriga befolkning blev av. I endera asiastisk länder är ju detta gravskick fortfarande det ledande.

I Östersjö-länderna hittar man fortfarande en mängd gravminnen utan spår av annat än brända ben och aska. Typiska gravminnen som använts över många generationer är domarringar och skeppssättningar. Som nämnt (ovan) borde här - enligt sagorna - ha funnits ett vårdträd som kärna i varje dessa monument. När man ser på topografin ikring gravfält med domarringar och treuddar är dom ofta att hitta i lundar och hult, såväl i Tyskland som i Polen och Skandinavien. Det ger samtidigt en rationell förklaring på varför man uppfattade dessa platser som heliga och okränkbara.

När Roms soldater invaderade barbarerna i Frankrike, England och Tyskland hände det rätt ofta att dom slagväxlingar utkämpades sej ikring dessa heliga lundar. Man kan anta att orsaken var att man "för allt i världen" ville hejda deras förstörning. Sen känner vi ju till hur karolingernas korsriddare såg till att flitigt plundra alla hov och gravhögar, samt hugga ner alla heliga träd, förbjuda allt uppehåll i dom heliga lundarna och på det strängaste förbjuda all form för kremation...

Det är kanske inte så märkligt att såväl lek som lärd genom senaste sekel har haft problem med att förstå dom gravskick och seder som präglade antikens, alltså järn- och bronsålderns, nordbor. På senare år har man dock tagit reda på att traditionerna med eld, aska och heliga lundar faktisk varit det vanliga - i HELA den indo-europeiska kulturkrets. Och väl så det:

http://en.wikipedia.org/wiki/Sacred_grove     

[Carl Thomas]

Ibland kommer det upp åsikter om att vi varit kannibaler. Jag har ingenting emot detta eftersom jag tror att mina förfäder var goda förfäder - men jag ser även andra alternativ till att vi ibland hittar ben med skärmärken, alltså att benen aktivt, med kniv, blivit avköttade.

T.ex, säg att en människa dog strax före den dag som var den enda begravningsdagen på året och de ville ha den döde begravd av någon orsak. De avköttade då kroppen, begravde benen samt lade ut köttet till fåglarna.

Fåglar hittar vi ofta på våra arkeologiska fynd, det verkar som om två djur är mer reppresenterade än andra djur, svinet och fåglar. Oden hade två korpar och han tog fågelhamn regelbundet när han ville spionera. Skölden från Sutton Hoo har fågelprydnadert liksom en del av fynden från Vendel. Fåglar bör därmed vara en del av vår mytologi ochvvår religion.

Kan detta på något sätt visa för oss att det kan vara troligt att just fåglar skulle kötta av de döda? Markens djur skulle alltså inte vara inblandade i avköttningen. Vad i så fall hade drivit fram dessa tankar om att just fåglar skulle avkötta de döda?

Thomas