Färre gravar utgrävda.
Detta kan definitivt gälla för vissa delar av Sverige, även om graden av skillnad ofta överdrivs. Det är dock mycket svårt att argumentera för att hela Norge och Danmark skulle betydligt mindre undersökt arkeologiskt än Mälardalen. Både Danmark och Norge har rika arkeologiska material.
De gravar som grävts ut är av annan karaktär (högstatus/lågstatus)
Snarare så är det nog så att i områden med totalt färre undersökta gravar, så utgör högstatusgravar en större andel av de undersökta gravarna. Det är dessa som dragit till sig forskares intresse genom åren. Merparten av Mälardalens övertag när det gäller utgrävda gravar beror på vanliga små gårdsgravfält som undersökts i samband med exploatering, tex i samband med miljonprojektet på 60- och 70-talet.
Om gravarna är av samma karaktär så kanske man valt att ha gravarna i annan jord-typ.
När det gäller skelettgravar så kan detta spela roll, då jordmån påverkar benens bevarelsegrad. I Mälardalen är benen ofta dåligt bevarade på grund av att gravfälten ofta ligger i moränbackar med högt pH-värde och hög vattengenomsläppning. Gotland däremot har mycket kalk i jorden vilket betyder att ben klarar sig relativt bra. För brandgravar spelar jordmån mindre roll, då brända ben klarar sig mycket bättre oberoende av jordmån.
Skillnader i begravningsseder
Definitivt en möjlig anledning till skillnader i det arkeologiska materialet.
I andra lanskap har man valt att skänka fågeln till älsta sonen.
Man har seden att rituellt ÄTA upp fågeln som en hyllning till den döde.
Förstås omöjligt att ta reda på.
Vill dock påpeka att detta med jaktfåglarna är en bisak, om än intressant. Det är vad jag förstår inte förekomsten av jaktfåglar som lett till att man vill koppla båtarna på Ösel till Mälardalen eller Gotland, utan det totala föremålsinventariet.