Fast i Wales och Cornwall var man tydligen inte med på det hela.
Tvärtom. Det var från dessa områden bevisen för ett annorlunda Dark Ages dök upp. Bl a började man vid kyrkoruiner hitta ristade stenar (latinska tecken) påminnande om runstenar inbyggda i kyrkor man renoverade. Det var minnesmärken efter politiska ledare, biskopar och präster. En sten innöll uppgifter om kontakter med Östrom. Då erinrade man sig en hel del grävda fynd (t ex kärl för vinimport av en typ, som bara kommer sjöledes) från boplatser, som hade samband med Medelhavsområdet och fynden daterades till olika tider under Dark Ages, d v s varan flöt in kontinuerligt. Då kontrollerade man skriftligt material rörande handel runtom i Ö Medelhavsområdet och där framgick det att under större delen av Dark Ages fortsätter handelskontakterna i varje fall med Bristolregionen utan avbrott. Tidigare var bilden via Beda etc densamma som för fastlandet, d v s att handelskontakter med medelhavet ansågs ha blivit sporadiska. Pryors bild är snarare att England blomstrade ekonomiskt jämfört med övriga Västeuropa och var till övervägande delar kristet.
Däremot blev det snabbt efter romarna lämnade brittanien, nödvändigt att anpassa livsstilen till agrara levnadssätt istället. Detta tog några generationer under vedermödor för befolkningarna, men det var inga katastrofer. Samtidigt återgick den politiska organisationen inom Brittanien i princip till det läge som var vid handen när romarna först landsteg. Samtidigt är det väldigt oroligt på fastlandet. I frankiska uppgifter framgår t ex att Brittaniska krigare lejdes för att slåss på än den ena än den andra sidan under denna tid.
Kuriosa! Romarna har alltid ansetts landstiga i Kent och attackera den vägen. Under alla förhållanden, så blev de i varje fall inbjudna av en stamhövding längre västerut längs sydkusten att komma och hjälpa stammen gentemot aggressiva grannar. När detta brohuvud var etablerat, så fortsatte man bara attacken. Det är i detta område man sedan hittar så många villa´s, vilka uppenbarligen ägdes av inhemska (gynnade) stormän.
Sedan har man kunnat följa upp och insett omständigheterna har förelegat över merparten av England.
Skon klämmer alltså i att de kristna ledarna i Brittanien inte ansåg att påven var annat än en biskop bland andra. För att undanröja detta, så verkade kyrkan för att dess stöttepelare frankerna skulle kunna gifta in en högättad kvinna i någon Brittanisk kungasläkt. Tillfället kom 597, då kungen av Kent förmåddes att gifta sig med en frankisk "prinsessa". Med prinsessans personliga följe kom även hennes biktfar och dennes "assistenter". Detta var Augustinus (utsedd av Påven) och ett antal präster. Deras uppgift var att börja ta kontroll över Kents befintliga kyrkliga verksamhet. Det dröjde bara något år, så var Augustinus ärkebiskop och enligt påven högsta ledare för ALLA biskopar i England. Resten är historia, som man säger.