Stalofolket

[Piankhy]

Jag bodde i fjällen under den tid en hyggligt normal Samefamilj bestod av mor och far, tre barn – och en antropolog. Det var en kul tid på många sätt – och jag mötte en hel del rena stolpskott. När jag läste vissa av deras rapporter skrattade jag så tårarna rann. Beklagar, min syn på forskare fick sig ett antal rejäla knäckar.

På samma sätt har jag lärt mig att en del författare av böcker om fjällen och fjällvett i stort sett aldrig varit i fjällen själva - men de brukar häcka på turiststationer och tala om vilka hejare de är – och de brukar erbjuda sig att minska turisternas packning med minst ett kilo – och vissa kan vara mycket påträngande. Jag vet en som under tre år gjorde en fjällvandringar på 3 mil varje gång – han skrev tror jag fem böcker om hur man överlever i fjällen. Han hade alltså totalt 9 mil fjällvandringserfarenhet.. Jag försökte räkna ut hur många mil jag gick i fjällen bara som färdledare – och det blev ungefär 2500 mil - och ungefär 1500 tältnätter. Som en jämförelse alltså (Jantelagen, ny paragraf – jag har gått längre än du!   

Det finns säkert en del stolpskott som kommer upp i fjällvärlden och tror att de kan allt. Men alla är ju inte sådana. Istället finns det också sådana som ägnar många år av sina liv åt seriösa studier av allt det material som finns tillgängligt om området, sätter in det i sitt sammanhang och tolkar förändringar av landskap och människors liv. De ser också att även fjällens marker har förändrats över tid, både vad gäller växtlighet, klimat och människans respons på dessa faktorer. De ser också hur människorna svarar på kulturella och ekonomiska förändringar i omkringliggande områden och hur de inlemmas i större ekonomiska sammanhang.

Sedan måste man vara medveten om att man inte automatiskt får stor kunskap om livet i skogarna för tusen år sedan, eller tvåtusen år sedan, eller ännu längre tillbaka genom att bara vistas och gå mycket i fjällen. Istället måste man ju också noga titta på och utvärdera vad det arkeologiska, paleoekologiska och kvartärgeologiska materialet verkligen säger. Och för det krävs ju speciella utbildning och teoretiska kunskaper.
Annars kan det ju bli som en arkeologiprofessor i Göteborg en gång sade under en föreläsning: ”Och så finns det ju sådana som kommer in från skogen med sina egna teorier”. 

[Carl Thomas]

Pianky, jag får intrycket att du sitter till häst när du skriver till mig  kanske har jag druckit för mycket glögg?

För att förstå fjällen och naturen läste jag geologi. För att förstå faunan studerade jag biologi. Ju mer jag lärde mig, ju mer insåg jag att jag inte kunde – så jag tog diverse kurser och utbildningar, läste böcker, diskuterade men kunnigt folk, både teoretiker och praktiker för att lära mig mer – och för att förstå mer. Jag är sådan i allt jag gör och i allt jag intresserar mig för.

Jag lärde mig också med åren att läsa naturen och att reflektera över vad jag såg – och inte såg.

Jag såg gamla tallstubbar, där det inte längre växer tall och de berättar en hel del om klimatets förändringar, liksom död björkskog på torrbackar långt ovanför trädgränsen. Tallstubbar kan vara många tusen år gamla, några av dem är undersökta och daterade.

Jag såg gamla boplatser som säkerligen var lika gamla, andra eldstäder med varierande ålder, en del överlagrade med flera decimeter jord – eller liggande kvar på ytan med lav växande på ytor där en gång för länge sedan elden slickade stenen, de var alltså gamla eftersom lav växer väldigt sakta – och ju mer lav – ju äldre är de. Jag har aldrig grävt i en Staoltomt, men jag har försökt att sätta mig in i deras placering i landskapet, kollat ved- och vattentillgång så som jag kan rekonstruera det i deras omgivning, mm.

Tokiga professorer finns det en del av – för dem är ofta teori det viktigaste, praktiska erfarenheter i fält räknas knappast i deras värld, jag har mött några sådana också, så min tro på auktoriteter dog med åren. Numera får de först bevisa för mig att de verkligen kan någonting innan jag lyssnar på dem. Denna typ av personlighet ser oftast ned på andras kunskap – bara deras egen kunskap räknas.

Vissa saker är väldigt beständiga – anda saker förändras med åren. Ta vår veddebatt som exempel. Idag tror jag, i alla fall hoppas jag, att man här på forumet förstår hur hög vedförbrukningen är med en eld på marken, på en plattform och i en öppen spis – och att den typ av eld ”drar” 500 kubikmeter luft per timme när den brinner – och att detta får konsekvenser för arkitekturen nnär man bygger sin bostad.

När debatten började var det ganska okänt. Människan frös lika mycket för 10.000 år sedan som vi fryser idag. Professorer känner alltså inte till sådant eftersom de sällan fryser ute i naturen, hade de känt till det hade vedförbrukningen – och hela vedhanteringen från rot till torr ved - vilken tog ca: 1,5 månader per år för alla våra förfäder, varit med på utbildningen för t.ex. arkeologer – och man hade då kanske förstått att tolka de enorma asklagren i t.ex. Birka. Teori är utmärkt – men praktisk erfarenhet är själva grunden till teorin. När teori och praktik fungerar tillsammans med ömsesidig respekt – då fungerar det som bäst.

Jag förutsätter inte att allt varit konstant genom seklerna – det är du min vän som, påstår detta. Ramqvist har en hypotes som han skrivit om. Jag tycker att mycket av vad han skriver är vettigt – men det är alltså inte fakta han rör sig med, bara hans tolkning av fakta som han sammanställt själv, eller som andra har sammanställt. Han skriver till och med om detta, t.ex. att vi kanske bara har hittat en del av allt som, finns – och att nya fynd kan omkullkasta hans hypotes.

Som jag brukar säga, historia är färskvara – det borde finnas ett ”bäst före datum” på allt man skriver om vår historia.

Thomas

[supergeten]

Jag har aldrig grävt i en Staoltomt, men jag har försökt att sätta mig in i deras placering i landskapet, kollat ved- och vattentillgång så som jag kan rekonstruera det i deras omgivning, mm.



Thomas

Vad kännetecknar en stalotomt, vore kul att titta på en sådan på plats. Har ju sett många rester av boplatser/läger under mina fjällvistelser, man kan ju ofta se att de är mycket gamla och man kan inte låta bli att fascineras över åren som passerat sedan eldstaden användes.

Förövrigt låter det som om du har en oerhört sund inställning till kunskap!

[Carl Thomas]

Supergeten, en Stalotomt ligger placerad i trädgränsen. Den är nedgrävd i marken ca 0,5 meter. Jorden som grävts ut läggs som en vall runt om nedgrävningen. I mitten finns en eldstad. Idag ser vi dem som små grunda gropar med en liten vall runtom – i bästa fall. Några få har klarat sig bättre och man ser hela vallen – samt var dörren varit placerad.

Vandrar du i fjällen? Bra, nästa gång du besöker Vaisluokta och skall gå mot Kutjaure så kan du studera tre Stalotomter just i trädgränsen ovanför vaisa. Fråga ortsbefolkningen, de vet var de ligger.

De första forskarna som skrev om Stalotomter bedömde dem som nedrasade torvkåtor eftersom det var en vall runt dem (nedrasad torv) – och stod lite frågande varför de var så djupa (utgrävningen). Senare har det kommit ett antal olika förklaringsmodeller på vad de var för någonting – men man är överens om nedgrävningen och vallen numera – men inte riktigt deras praktiska funktioner.

 När de byggdes var ju funktionen det viktiga, man grävde sig ned i marken – vilket i fjällen är besvärligt och ofta stenigt, deras verktyg var dåliga (jämfört med dagens verktyg) och det tar lång tid att gräva bort ca 12-15 kubikmeter jord/sand och sten. Man hade ju lika gärna kunnat tälta direkt på den mark som fanns där – men man valde alltså att gräva - och bygga en vall runt nedgrävningen. Vad vi har problem med idag är alltså att finna orsaken till detta. Det finns många olika förklaringar, allt från rena skrivbordsprodukter till mycket jordnära förklaringar som samer förr i tiden hade en  pool intill tältkåtan.

Samerna har sina egna förklaringar, allt från att nedgrävningen var betydligt djupare och att det var Samer som bodde i ”nedsänkta” kåtor med tak av stammar samt näver och jord – med torv på. Det skulle vara bostäder man gömde sig i under orostider – till att Stalo bodde i dem. När Stalo bodde i dem sov han intill jordväggen så man kunde inte komma åt honom med spjutstick genom tältduken, han var skyddad av vallen + nedgrävningen.

Jag tror (?) att man grävt ut någon/några Stalotomter men fyndmaterialet var magert och det  pekade inte i någon speciell riktning. Kanske kan vi lära oss mer med nya fynd i framtiden?

Thomas ”tvivlaren har du väl hört talas om  det är jag. Mitt motto är: tänk om! Ibland tänker jag att: tänk om det kunde vara så här istället – och lite senare när jag testat det hela – måste jag tänka om från början igen.

Thomas

[supergeten]

Supergeten, en Stalotomt ligger placerad i trädgränsen. Den är nedgrävd i marken ca 0,5 meter. Jorden som grävts ut läggs som en vall runt om nedgrävningen. I mitten finns en eldstad. Idag ser vi dem som små grunda gropar med en liten vall runtom – i bästa fall. Några få har klarat sig bättre och man ser hela vallen – samt var dörren varit placerad.

Vandrar du i fjällen? Bra, nästa gång du besöker Vaisluokta och skall gå mot Kutjaure så kan du studera tre Stalotomter just i trädgränsen ovanför vaisa. Fråga ortsbefolkningen, de vet var de ligger.

De första forskarna som skrev om Stalotomter bedömde dem som nedrasade torvkåtor eftersom det var en vall runt dem (nedrasad torv) – och stod lite frågande varför de var så djupa (utgrävningen). Senare har det kommit ett antal olika förklaringsmodeller på vad de var för någonting – men man är överens om nedgrävningen och vallen numera – men inte riktigt deras praktiska funktioner.

 När de byggdes var ju funktionen det viktiga, man grävde sig ned i marken – vilket i fjällen är besvärligt och ofta stenigt, deras verktyg var dåliga (jämfört med dagens verktyg) och det tar lång tid att gräva bort ca 12-15 kubikmeter jord/sand och sten. Man hade ju lika gärna kunnat tälta direkt på den mark som fanns där – men man valde alltså att gräva - och bygga en vall runt nedgrävningen. Vad vi har problem med idag är alltså att finna orsaken till detta. Det finns många olika förklaringar, allt från rena skrivbordsprodukter till mycket jordnära förklaringar som samer förr i tiden hade en  pool intill tältkåtan.

Samerna har sina egna förklaringar, allt från att nedgrävningen var betydligt djupare och att det var Samer som bodde i ”nedsänkta” kåtor med tak av stammar samt näver och jord – med torv på. Det skulle vara bostäder man gömde sig i under orostider – till att Stalo bodde i dem. När Stalo bodde i dem sov han intill jordväggen så man kunde inte komma åt honom med spjutstick genom tältduken, han var skyddad av vallen + nedgrävningen.

Jag tror (?) att man grävt ut någon/några Stalotomter men fyndmaterialet var magert och det  pekade inte i någon speciell riktning. Kanske kan vi lära oss mer med nya fynd i framtiden?

Thomas ”tvivlaren har du väl hört talas om  det är jag. Mitt motto är: tänk om! Ibland tänker jag att: tänk om det kunde vara så här istället – och lite senare när jag testat det hela – måste jag tänka om från början igen.

Thomas

Tackar!
Vore spännande att titta på dessa. Ska höra med ortsbefolkningen om jag är däråt nån gång.


Nja, vandrar inte längre lika mycket i fjällen som jag njuter... En gång i tiden sprang jag runt flera mil, numera letar jag upp trevliga platser och ägnar mig åt fiske, samt att verkligen ta in omgivningen. Har väl under de senaste åren iofs spenderat mer tid i skogsområden, myggen till trots så tilltalas jag väldigt mycket av våra skogar.


Apropå tvivel så håller jag med. Vad var det Tage Danielsson sa? "Utan tvivel är man inte riktigt klok" typ.

[Carl Thomas]

Det låter sannolikt att Tage danielsson skrivit en sådan formulering 

Då gör du det som jag alltid rekommenderar, bo och studera ett områdes alla detaljer, med växtlighet och djurliv och inventera området - istället för att lägga upp en fjällvandring med 20 kilos packning på 7 dagar och 20 mil som du nästan måste springa fram för att hinna med- det enda man ser är vart man skall sätta fötterna.

 Fotogtaferar man mycket kan man sedan, när man kommit hem titta på bilderna och njuta av naturen man sprang förbi...

Thomas

[Yngwe]

Det låter sannolikt att Tage danielsson skrivit en sådan formulering 

Då gör du det som jag alltid rekommenderar, bo och studera ett områdes alla detaljer, med växtlighet och djurliv och inventera området - istället för att lägga upp en fjällvandring med 20 kilos packning på 7 dagar och 20 mil som du nästan måste springa fram för att hinna med- det enda man ser är vart man skall sätta fötterna.

 Fotogtaferar man mycket kan man sedan, när man kommit hem titta på bilderna och njuta av naturen man sprang förbi...

Thomas

En sanning, vandraren hinner oftast inte njuta av naturen. Men ibland tycker jag att själva strapatsen med att ta sig dit förstärker upplevelsen av en plats.  Två -tre dagars vandring till en plats man sen kan njuta av i lugn och ro är kanske idealiskt. Tyvärr får man så sällan tid till sådant...

[Piankhy]

För att förstå fjällen och naturen läste jag geologi. För att förstå faunan studerade jag biologi. Ju mer jag lärde mig, ju mer insåg jag att jag inte kunde – så jag tog diverse kurser och utbildningar, läste böcker, diskuterade men kunnigt folk, både teoretiker och praktiker för att lära mig mer – och för att förstå mer. Jag är sådan i allt jag gör och i allt jag intresserar mig för.
----
Tokiga professorer finns det en del av – för dem är ofta teori det viktigaste, praktiska erfarenheter i fält räknas knappast i deras värld, jag har mött några sådana också, så min tro på auktoriteter dog med åren. Numera får de först bevisa för mig att de verkligen kan någonting innan jag lyssnar på dem. Denna typ av personlighet ser oftast ned på andras kunskap – bara deras egen kunskap räknas.

Visst finns det tokiga människor av alla slag men man får inte heller glömma att många forskare, professorer och dylika ändå utgår från ett (ibland väldigt omfattande) material även när de spekulerar och teoretiserar. Numera finns det ju också väldigt många olika typer av material att tillgå för att försöka ta reda på hur det var förr. Sålunda tittar man på byggnadsrester och liknande, deras spridning, man tittar på olika föremålstyper och deras spridning, likaså spår i naturen från pollenkorn till trädstubbar, till rent geologiska fenomen. Allt detta måste sedan sammanställas till någon form av bild hur det var förut. Och ofta var det ju så att förut inte var som nu. Små skillnader i klimatet kan t ex skapa förändringar i distributionen av växt- och djurarter, betesmönster och dylikt. För att förstå dessa förändringar måste man titta närmare på materialet, man måste ha korrekta dateringar och så vidare. Då upptäcker man ibland att det som idag gäller som sanning i naturen kanske inte var det för ett par tusen år sedan. Ett exempel är ju t ex att klara fjällsjöar lätt kan förvandlas till brunvattensjöar när trädgränsen går högre upp, med åtföljande produktionsminskning vad gäller fiske, vilket i sin tur kan ha påverkat val av fiskeplatser och val av boplatslägen.

Jag förutsätter inte att allt varit konstant genom seklerna – det är du min vän som, påstår detta. Ramqvist har en hypotes som han skrivit om. Jag tycker att mycket av vad han skriver är vettigt – men det är alltså inte fakta han rör sig med, bara hans tolkning av fakta som han sammanställt själv, eller som andra har sammanställt. Han skriver till och med om detta, t.ex. att vi kanske bara har hittat en del av allt som, finns – och att nya fynd kan omkullkasta hans hypotes.

Givetvis måste vi arbeta vidare med nya hypoteser allt eftersom vårt material växer, nya metoder uppfinns och ny kunskap tillförs, det är väl knappt någon som har förnekat. Och samtidigt får man inte glömma den kraft till vetande som finns i noggranna vetenskapliga (helst tvärvetenskapliga undersökningar) och teoretiska analyser av stora material.

[Piankhy]

Vissa saker är väldigt beständiga – anda saker förändras med åren. Ta vår veddebatt som exempel. Idag tror jag, i alla fall hoppas jag, att man här på forumet förstår hur hög vedförbrukningen är med en eld på marken, på en plattform och i en öppen spis – och att den typ av eld ”drar” 500 kubikmeter luft per timme när den brinner – och att detta får konsekvenser för arkitekturen nnär man bygger sin bostad.

När debatten började var det ganska okänt. Människan frös lika mycket för 10.000 år sedan som vi fryser idag. Professorer känner alltså inte till sådant eftersom de sällan fryser ute i naturen, hade de känt till det hade vedförbrukningen – och hela vedhanteringen från rot till torr ved - vilken tog ca: 1,5 månader per år för alla våra förfäder, varit med på utbildningen för t.ex. arkeologer – och man hade då kanske förstått att tolka de enorma asklagren i t.ex. Birka. Teori är utmärkt – men praktisk erfarenhet är själva grunden till teorin. När teori och praktik fungerar tillsammans med ömsesidig respekt – då fungerar det som bäst.

Nu finns det ju faktiskt en hel gren av arkeologin som kallas experimentell arkeologi där man bl a testar saker som vedförbrukning och därmed sammanhängande problem. Om jag minns rätt så nämndes en del sådana experiment i veddebatten.

[Piankhy]

Dessutom har man ju inte frusit lika mycket jämt eftersom klimatet växlat ganska avsevärt under årtusendenas lopp.

[Carl Thomas]

Pianky, vi har nog olika grad av förtroende för forskare och historiker. Ta Sveaskolan som exempel, den är ju inte precis avlägsen i tid – och den var/är en ren fantasiprodukt där inte en enda källa finns som stödjer den – ändå var det den tidens mest kända historiker och forskare (eliten) som fick ihop den till Sveriges officiella historia… Idag är deras teorier förkastade.

Människor är bara människor – vi är som datorer, skit in = skit ut. Teorier och hypoteser blandas ihop med sanning. En stark ledande gupp med makt i ett samhälle – och som anser att ”skit in” är korrekt kan styra all forskning under mycket lång tid – och så har skett i vårt land enligt min uppfattning.

Experimentell arkeologi är mycket bra om man förstår vad det är man egentligen experimenterar med. Hur många långhus och andra byggnader vet du om som har draghål och en rököppning vars storlek är balanserad mot draghålen – som i sin tur bestämmer storleken på den eld som skall brinna i byggnaden. Jag vet inte en enda sådan byggnad.

De jag besökt under årens lopp är oftast mycket rökiga, eller, har en för stor rököppning som medför att kyla rinner ned och tar med sig kall rök in i byggnaden – och jag har inte sett en enda byggnad med draghål.

Vad jag kan läsa argumenteras det fortfarande om isolering av väggar – vilket i verkligheten är försök att stoppa drag från väggar = man har inte förstått hur eld fungerar i en byggnad. Man stoppade drag där man inte ville ha drag – och tog upp draghål på platser där det inte gjorde någonting att det fanns drag eftersom folk inte vistades på just dessa platser.

En normalstor eld drar 500 kubikmeter luft per timme = i ett rum måste alltså 500 kubikmeter luft per timme komma in - för att sedan föras ut av eldens värme genom rököppningen. Dessa 500 kubikmeter5 luft måste då styras till platser genom att man tar upp draghål. Gör man inte detta kommer det att bli drag från alla väggar = man blir stekt på den sidan av kroppen som vetter mot elden - och blir iskall på kroppens andra sida som träffas av draget. tar man upp draghål uppstår intye detta.

Än idag förstår folk inte att det var enbart strålningsvärmen man använde sig av när man eldade – och att det var så fram till dess att kakelugnen och vedspisen kom på 1800 talet. Läs vedtråden och förundras över alla argument jag fick emot mig 

Thomas

[Vetgirig]

Carl Thomas!
Ett tips!
I Gene forngård fanns även en rekonstruerad smedja. Där verkade en konstsmed, som jobbade med den teknik man trodde att smeder använde vid pass ca 4-600 e kr. Den smedja som arkeologerna hade byggt åt honom, var han dock tvungen att på eget bevåg förbättra. Det stora problemet var rökhålet. Det kom in besvärande vatten och snö genom hålet, viket störde smidesprocessen. En annan sak var att det ibland blev för "ljust" p g a hålet. En smed arbetar med ögonen, d v s färgen på järnet avgör när en delprocess skall avbrytas och nästa delprocess påbörjas. Med för mycket ljus, så syns inte färgerna tillräckligt. Alltså satte han själv upp ett tak som täckte rökhålet och lite mer runt hålet, men "ovanför" den gängse taknivån. Då blev det bra. Han menade att ett sådant tak kunde höjas och sänkas innifrån och därmed reglera drag etc, samt att långhusen m fl måste haft en liknande konstruktion över sina rökhål.

[Carl Thomas]

Vetgirig, det finns många slag av konstruktioner som går att använda ovanför rököppningen – de flesta är ganska/mycket opraktiska för en bostad.

 En smed behöver, precis om du skriver, ha lite halvskumt i smedjan för att kunna se temperaturen på järnet han smider, därför låg ofta rököppningen i ena hörnet av smedjan – och ässjan var isolerad mot drag från väggarna runtom – och ett av draghålen kunde vara inne i stenunderlaget till ässjan, därmed fick han en del luft direkt i ässjan den vägen. Detta draghål kunde man också täppa till för att ässjan inte skulle få luft underifrån när det inte behövdes.

Detta drag räckte inte till för att få upp höga temperaturer, därför fanns även bälgar för att få mer luft in i ässjan.

 En smed står upp och arbetar, hans huvud/näsa befinner sig ca 160-170 cm ovanför markytan – alltså måste denna höjd över markytan hållas rökfri, i alla fall så räkfri att han kan se bra – och inte tvingas att hosta – eller att hans ögon börjar rinna – det ställer lite andra krav i balansen till - och frånluft jämfört med en bostad. Denna balans erhölls oftast genom att dörren till smedjan stod halvöppen - eller helt öppen. Dörrens placering i en smedja var därför mycket viktig eftersom en öppen dörr släpper in mycket ljus – därför fick inte dörren placeras nära varken ässjan eller städet smeden arbetade på  – men gärna nära hans material och lager. Alltså, smedens krav på mörker, ljus, rökgasnivå i smedjan bestämde arkitekturen samt dörren placering.

Det verkar som om arkeologerna rekonstruerat en felaktig smedja på din beskrivning, rököppningen var alltså för stor samt felplacerad – och det bekräftar ju det jag skrivit om balansen mellan rököppningens storlek, draghålens placering – kontra eldens storlek – man kände inte till hur det hela fungerar rent praktiskt.

Matematiken är enkel. 500 kubikmeter luft förs ut genom rököppningen per timme när man eldar – och 500 kubikmeter luft måste alltså tillföras per timme. Om huset ifråga är 100 kubikmeter stort, så byts all luft i huset 5 ggr per timme = ingen ”varm luft” stannar kvar i huset = den värma man kan tillgodogöra sig är strålingsvärmen från elden – vilken motsvarar 5 % av vedens lagrade energi = 95 % av vedens lagrade energi förs alltså ut med röken.
Förstår man inte detta kan man inte heller konstruera äldre typer av byggnader - så som de praktiskt fungerade i sin samtid vad som gäller drag och värme – och huset blir troligen mycket rökigt (för liten rököppning) – eller ännu värre, man får ned kall rök i huset (för stor rököppning). Alternativt, man fryser på ryggen och steks på magen – eller, man måste hela tiden flytta sig framåt och bakåt i förhållande till elden – vars storlekskall hållas konstant inom vissa givna gränser. Detta medför att man också vet sin årsvedsförbrukning eftersom den är konstant.

Rätt funktion sitter man still på ett och samma avstånd och har en behaglig temperatur – och blir inte avkyld på ryggen eftersom draghålen är korrekt placerade till platser där folk aldrig satt – och där draget även kunde vara positivt, t.ex kyla ned lagrade matvaror inomhus.

Thomas

[Vetgirig]

Carl Thomas!
Det du beskriver stämmer nog bättre. Jag har ett dimmigt minne av att dörröppningen var rätt långt ifrån ässjan och att smeden hade ett skynke i dörröppningen, som jag antar kunde dras för mer eller mindre vid behov. Dörren stod öppen vad jag minns.

[Piankhy]

Pianky, vi har nog olika grad av förtroende för forskare och historiker. Ta Sveaskolan som exempel, den är ju inte precis avlägsen i tid – och den var/är en ren fantasiprodukt där inte en enda källa finns som stödjer den – ändå var det den tidens mest kända historiker och forskare (eliten) som fick ihop den till Sveriges officiella historia… Idag är deras teorier förkastade.

Så är det ju i och för sig med all forskning, dagens sanningar kan vara förkastade imorgon. Detta är ju också de flesta forskare medvetna om. Det förtar ju på intet sätt deras kunskap, som ju i bästa fall baseras på mycket stora material och kunskapsmängder. Dessutom så blir ju dålig forskning i princip alltid automatiskt korrigerad av nya rön, nytt material och nya fakta.
Sedan tillkommer ju det faktum att vi idag har en större och bättre verkygslåda i form av laborativ teknik och dylikt som kan säga oss saker som för bara något årtionde sedan var omöjliga att få reda på.

Människor är bara människor – vi är som datorer, skit in = skit ut. Teorier och hypoteser blandas ihop med sanning. En stark ledande gupp med makt i ett samhälle – och som anser att ”skit in” är korrekt kan styra all forskning under mycket lång tid – och så har skett i vårt land enligt min uppfattning.

Experimentell arkeologi är mycket bra om man förstår vad det är man egentligen experimenterar med. Hur många långhus och andra byggnader vet du om som har draghål och en rököppning vars storlek är balanserad mot draghålen – som i sin tur bestämmer storleken på den eld som skall brinna i byggnaden. Jag vet inte en enda sådan byggnad.

Kvaliteten på experimentell arkeologi kan ju variera, men trots allt ger den ju resultat, den visar vad som sker under vissa förhållanden. När det gäller rökgångar och annat så kan man ju experimentera med olika lösningar tills man hittar det optimala. Sedan får man korrigera detta mot vad verkliga fynd säger och också mot vad man hittar i etnografiska material gällande liknande typer av byggnader, i liknande klimat. Tyvärr finns det ibland en tendens att glömma bort det etnografiska materialet i olika typer av diskussioner. Ibland kan ju det fungera lite som ett facit för vissa svårförståeliga delar av det arkeologiska materialet (dock får man iakttaga en viss försiktighet och ta hänsyn till kulturella skillnader o dyl).

[Carl Thomas]

Piankhy, då har vi ju samma grunduppfattning du och jag = forskare är bara människor, de kan ha både rätt och fel, de styrs av sin omvärld och av samhällets tryck, PK och HK, som alla andra. De är lika komplicerade som alla andra – och lika enkla, en del slickar uppåt och sparkar nedåt, en del har distans till det de framför, andra har fullt engagemang och kan gå i döden för sin uppfattning – och de har alla sin egen personlighet - och nästan alla är snälla mot sin fru och sina barn samt sparkar inte hunden när de kommer hem på kvällen. Ingen är 100% felfri – och ingen är 100% ond.

Experimentell arkeologi tycker jag är bra – men – det är inte bara att gå ut och experimentera. Man måste först veta lite om det man skall experimentera om, t.ex. naturlagar och annat, t.ex. att värme stiger uppåt när man eldar och att luft därmed förs ut från det slutna rummet – och att ny luft då förs in i det slutna rummet utifrån.

Börjar man experimentera med grundförutsättningen att ens förfäder var mer köldtåliga än vad vi är idag kommer, högst troligt, experimentet att sluta med mycket märkliga resultat – och frågan är om man ens kommer att förstå dessa resultat? I vilket fall som helst kommer resultaten inte att ens vara i närheten av den verklighet som fanns i våra förfäders boningshus.

Elden, eldstaden, rököppningen, draghålen - och eldens dynamik bestämde all arkitektur i våra bostäder fram till mycket sen tid.

Ta en vikingahall som exempel. Eldstaden på en plattform i mitten av hallen. Längs hallens sidor fanns längsgående plattformar som man ”bodde” på. Varför fanns dessa ”plattformar”? Vilken var deras praktiska funktion?

God fortsättning!

Thomas

[Piankhy]

Piankhy, då har vi ju samma grunduppfattning du och jag = forskare är bara människor, de kan ha både rätt och fel, de styrs av sin omvärld och av samhällets tryck, PK och HK, som alla andra. De är lika komplicerade som alla andra – och lika enkla, en del slickar uppåt och sparkar nedåt, en del har distans till det de framför, andra har fullt engagemang och kan gå i döden för sin uppfattning – och de har alla sin egen personlighet - och nästan alla är snälla mot sin fru och sina barn samt sparkar inte hunden när de kommer hem på kvällen. Ingen är 100% felfri – och ingen är 100% ond.

Experimentell arkeologi tycker jag är bra – men – det är inte bara att gå ut och experimentera. Man måste först veta lite om det man skall experimentera om, t.ex. naturlagar och annat, t.ex. att värme stiger uppåt när man eldar och att luft därmed förs ut från det slutna rummet – och att ny luft då förs in i det slutna rummet utifrån.

Börjar man experimentera med grundförutsättningen att ens förfäder var mer köldtåliga än vad vi är idag kommer, högst troligt, experimentet att sluta med mycket märkliga resultat – och frågan är om man ens kommer att förstå dessa resultat? I vilket fall som helst kommer resultaten inte att ens vara i närheten av den verklighet som fanns i våra förfäders boningshus.

Tror inte så många experimentella arkeologer går ut med alltför förutfattade meningar om förfädernas köldtålighet. Däremot så bör man kanske när man gör experiment ta hänsyn till det klimat som rådde under olika tidsåldrar, det kan ju ändra förutsättningarna en del. Sålunda får man ju tänka lite annorlunda vad gäller den yngre stenålderns hus än vad gäller vikingatidens vad gäller behov av uppvärmning, årlig vedåtgång m m. Sedan som jag nämnde får man inte glömma de etnografiska exempel som finns ,där man i ganska sen tid faktiskt har levt och eldat i långhus.
Också när det gäller köldtålighet så får man titta på det etnografiska materialet där man ju kan se att man har hanterat köld på lite olika sätt.

Elden, eldstaden, rököppningen, draghålen - och eldens dynamik bestämde all arkitektur i våra bostäder fram till mycket sen tid.

Ta en vikingahall som exempel. Eldstaden på en plattform i mitten av hallen. Längs hallens sidor fanns längsgående plattformar som man ”bodde” på. Varför fanns dessa ”plattformar”? Vilken var deras praktiska funktion?

Nu får man inte glömma vissa kulturella faktorer också som ibland kan avgöra hur arkitektur ser ut. Praktiska behov komplicerades ibland av religiösa och sociala faktorer. Det visar etnografin ibland ganska tydligt.

På tal om långhus, här är ett exempel på hur sådana kunde se ut i Nordamerika under ganska sen tid. Här finns direkta beskrivningar bevarade av hur de såg ut och fungerade. De liknar våra forntida långhus men byggmaterialet tycks ha varit annorlunda och vissa andra detaljer kan också skilja åt.

Iroquois Longhouse

[Carl Thomas]

Pianky,
 I varma klimat behöver man inte elda dagtid för att få värme – men man behöver elda för att laga mat, få ljus när det är mörkt ute – och för att hålla bort mygg och andra insekter samt man ville ha glöd kvar till nästa större eld. Även i helt öppna långhus brinner/pyr det alltså en eld hela dagarna.

Jämför man vedförbrukningen i olika klimatzoner i Skandinavien är skillnaden inte särskilt stor mellan bronsålder och nutid – eller mellan Skåne och Norrland. Om det under vintertid är 20 grader kallt ute – eller bara 10 grader kallt, påverkas inte vedåtgången särskilt mycket. (Det är det som är svårt att förstå för de som aldrig bott i en sådan typ av bostad).

Dygnsmedeltemperaturen för Kiruna i norr ligger på minus 1,2 grader – och för Malmö i söder ligger den på + 8 grader. Dygnsmedeltemperaturen skiljer alltså, idag, 9,2 grader mellan Malmö och Kiruna. Kallaste dygnet under ett år är i Kiruna -38 grader och i Malmö – 19 grader = en skillnad på 19 minusgrader. Man eldar alltså lite mer i Kiruna jämfört med Malmö, det som påverkar mest är att vintern är längre och mörkare i Kiruna jämfört med Malmö. Man eldade även för att få ljus i bostaden, inte enbart för att få värme.

Hur stor var dygnsmedeltemperaturen mellan bronsåldern och idag? Var den större än 10 grader?

Ge gärna exempel på hur religiösa eller kulturella saker påverkar eldandet i en bostad negativt. Jag tror att det är tvärtom eftersom eldandet har med överlevnad att göra så omgärdas eldandet av en hel del religiösa och kulturella regler – som absolut inte får hindra själva eldandet – utan snarare stödjer själva eldandet.

Jag läste länken du refererade till och jag har lite svårt att ta till mig den beskrivningen funktionsmässigt eftersom de beskriver ett 60 meter långt långhus som har 10 eldstäder i sin mittgång = det behövs då 5.000 kubikmeter luft utifrån per timme för att föra ut rökavgaserna. Eldarna närmast dörröppningarna borde då fungera som ”blåslampor” enligt min erfarenhet – så det kan helt enkelt inte ha fungerat på detta sätt. Tilluften kan alltså inte ha kommit in genom långhusets dörrar på kortsidorna.

Man bodde på låga plattformar och troligtvis var ytterväggens insida täckt av hudar en bit upp för att effektivt stoppa drag. Troligtvis hade de draghål från ytterväggen under dessa plattformar – och det var därifrån tilluften kom när man eldade = dörrarna måste alltså varit stängda när man eldade.

Beskrivningen (teorierna) på rök och långhusets bredd, höjd och form ger jag inte så mycket för. Det hela bygger på rekonstruktioner av folk som själva aldrig bott i ett sådant långhus och som inte riktigt förstår vad som händer rent fysiskt när man eldar i ett slutet rum

Thomas

[Piankhy]

Pianky,
 I varma klimat behöver man inte elda dagtid för att få värme – men man behöver elda för att laga mat, få ljus när det är mörkt ute – och för att hålla bort mygg och andra insekter samt man ville ha glöd kvar till nästa större eld. Även i helt öppna långhus brinner/pyr det alltså en eld hela dagarna.

Jämför man vedförbrukningen i olika klimatzoner i Skandinavien är skillnaden inte särskilt stor mellan bronsålder och nutid – eller mellan Skåne och Norrland. Om det under vintertid är 20 grader kallt ute – eller bara 10 grader kallt, påverkas inte vedåtgången särskilt mycket. (Det är det som är svårt att förstå för de som aldrig bott i en sådan typ av bostad).

Nu kunde ju skillnaden vara större ibland, särskilt mellan järnåldern och yngre stenåldern då ju långhus börjar dyka upp i vårt land. Säsongen man behövde elda enbart för att få värme var kortare (särskilt nere i Skåne). Dock behövde ju som du säger man alltid elda för att laga mat (en del matlagning skedde ju förövrigt utomhus i kokgropar under vissa perioder).

Dygnsmedeltemperaturen för Kiruna i norr ligger på minus 1,2 grader – och för Malmö i söder ligger den på + 8 grader. Dygnsmedeltemperaturen skiljer alltså, idag, 9,2 grader mellan Malmö och Kiruna. Kallaste dygnet under ett år är i Kiruna -38 grader och i Malmö – 19 grader = en skillnad på 19 minusgrader. Man eldar alltså lite mer i Kiruna jämfört med Malmö, det som påverkar mest är att vintern är längre och mörkare i Kiruna jämfört med Malmö. Man eldade även för att få ljus i bostaden, inte enbart för att få värme.

Hur stor var dygnsmedeltemperaturen mellan bronsåldern och idag? Var den större än 10 grader?

Ge gärna exempel på hur religiösa eller kulturella saker påverkar eldandet i en bostad negativt. Jag tror att det är tvärtom eftersom eldandet har med överlevnad att göra så omgärdas eldandet av en hel del religiösa och kulturella regler – som absolut inte får hindra själva eldandet – utan snarare stödjer själva eldandet.

Nu sa jag väl inte direkt att religiösa saker påverkar eldandet utan snarare arkitekturen. Den kan ju i sin tur bidra till hur värme fördelas i en byggnad. Kulturellt (och även praktiskt) kan ju också vara att dela in en bostad i olika rum med olika funktion där man eldar mer, mindre eller inte alls. Det kan ju något påverka den totala bränsleåtgången.

[Piankhy]

Jag läste länken du refererade till och jag har lite svårt att ta till mig den beskrivningen funktionsmässigt eftersom de beskriver ett 60 meter långt långhus som har 10 eldstäder i sin mittgång = det behövs då 5.000 kubikmeter luft utifrån per timme för att föra ut rökavgaserna. Eldarna närmast dörröppningarna borde då fungera som ”blåslampor” enligt min erfarenhet – så det kan helt enkelt inte ha fungerat på detta sätt. Tilluften kan alltså inte ha kommit in genom långhusets dörrar på kortsidorna.
Man bodde på låga plattformar och troligtvis var ytterväggens insida täckt av hudar en bit upp för att effektivt stoppa drag. Troligtvis hade de draghål från ytterväggen under dessa plattformar – och det var därifrån tilluften kom när man eldade = dörrarna måste alltså varit stängda när man eldade.

Beskrivningen (teorierna) på rök och långhusets bredd, höjd och form ger jag inte så mycket för. Det hela bygger på rekonstruktioner av folk som själva aldrig bott i ett sådant långhus och som inte riktigt förstår vad som händer rent fysiskt när man eldar i ett slutet rum

Thomas

Trots allt fanns ju de här långhusen in i relativt sen tid så både i muntlig tradition och i skriftliga uppteckningar finns de beskrivna. Alla som sett och beskrivit de här husen kan ju knappt ha haft fel. Dessutom finns det ju även arkeologiskt material. Och även kring långhusen i Nordamerika finns det ju rekonstruktioner och experimentell verksamhet.
Dessutom finns det ju namn som ännu lever kvar där irokesiska långhus benämns efter hur många eldstäder de hade vilket i sin tur också talade om hur stora de var.

Jag säger inte att det inte gick åt mycket ved, jag vill bara nämna att vedåtgång också kan variera med hustyp, hur man delat in husen, vilket material husen är byggda av, hur isolerade de är och klimat. Till det kan komma kulturella föreställningar. Och så förstås tillgång till bränsle, bränsleslag, om man bodde i skogen, på tundran eller på en trädfattig ö.