Älgjakten ledde till ökad bofasthet

[Piankhy]

Jakten på älg och de anläggningar man byggde för detta ledde till ökad bofasthet på sina håll i Norrland under stenåldern hävdar Ylva sjöstrand i sin avhandling Med älgen i huvudrollen: om fångstgropar, hällbilder och skärvstensvallar i mellersta Norrland. .

– Älgens roll gjorde att man blev låst i landskapet, att de här olika lämningarna, som kretsade kring älgen, var tvungna att underhållas, och att de krävde kontinuitet och organisation, säger Ylva Sjöstrand, arkeolog vid Stockholms universitet.
Redan för 6 000 år sedan började stenåldersbefolkningen i Norrland gräva mängder av djupa fångstgropar längs älgens traditionella vandringsleder, gropar där älgar fångades och dödades. Snart fanns tusentals såna fångstgropar i skogslandskapet, och arkeologen Ylva Sjöstrand menar att den här jaktkulturen omformade hela det norrländska stenålderssamhället, något som också hällristningar i området tyder på, där 90 procent av alla motiv består av just älgar.
Den process som normalt förknippas med att människor började bruka jorden och bli bönder drevs alltså i Norrland fram genom älgjakten, menar hon, eftersom fångstgroparna både behövde grävas, underhållas och vittjas så blev människorna här mer bofasta och organiserade, 2 500 år innan jordbruket etablerades i Norrland.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5069994

Länk till avhandlingen: http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:455113

[Piankhy]

Radioprogram på samma tema.

Stenålderns Norrland formades av älgjakt
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=5070269

[Piankhy]

Lite mer gamla älgar: DNA från 4000 år gamla älgben från Ramsele.

Ben från 4 000 år gamla älgar har grävts upp utanför Ramsele och genom DNA-analyser ska man nu ta reda på mer om älgarna som levde i länet under stenåldern.
----
Tomas Larsson är professor vid Umeå universitet och var med och grävde upp älgbenen.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=3808808

[Carl Thomas]

Älgar, liksom renar, rör på sig under årets gång, de är inte stationära. Renarna vandrar långa sträckor mellan sommarfjällen och vinterbetet i ”renskogen” som kan ligga nästan nere vid Östersjön.  Älgar rör sig kortare sträckor men även de har alltså ett sommarbete och ett vinterbete. Tvärs över dessa normala vandringsstråk byggdes då fångstgropar och fångstgropssystem.

Varför skulle då nomader ha blivit stationära när de byggde dessa fångstgropsystem? Det har jag lite svårt att förstå. Att de bodde en längre tid, kanske någon månad eller två så invid fångstgropsystemen ser jag som normalt eftersom fångstgroparna skulle underhållas samt kamoufleras, samt stängslet mellan groparna repareras .

Fångstgropsystemen användes alltså två gånger per år, vår och höst, när dessa djur passerade på sina normala årsvandringar mellan sina betesplatser. Man behövde alltså inte driva dessa djur mot fångstgroparna – de gick självmant. Det var alltså en bra jaktmetod som krävde ganska få människor för att både sköta om fångstgroparna - samt skörda vad de gav i form av byte.

Där jag bor (Lit norr om Östersund) finns massor av gamla fångstgropar och kilometerlånga fångstgropssystem. Här passerar främst älg men förr passerade även renar här. Vi har till och med en renoverad fångstgrop, klädd med slanor osv – och den är enormt stor (vilket behövdes för att fånga älgar). Fångstgropar för ren är mindre.
Vid Sitojaures västra ände, Rinim, finns ett gammalt fångstgropsystem som avslutas mot en fjällvägg med en gärdsgård av sten, det bör vara en av våra äldsta gärdesgårdar gissar jag!

Thomas

[supergeten]

Älgar, liksom renar, rör på sig under årets gång, de är inte stationära. Renarna vandrar långa sträckor mellan sommarfjällen och vinterbetet i ”renskogen” som kan ligga nästan nere vid Östersjön.  Älgar rör sig kortare sträckor men även de har alltså ett sommarbete och ett vinterbete. Tvärs över dessa normala vandringsstråk byggdes då fångstgropar och fångstgropssystem.

Varför skulle då nomader ha blivit stationära när de byggde dessa fångstgropsystem? Det har jag lite svårt att förstå. Att de bodde en längre tid, kanske någon månad eller två så invid fångstgropsystemen ser jag som normalt eftersom fångstgroparna skulle underhållas samt kamoufleras, samt stängslet mellan groparna repareras .

Fångstgropsystemen användes alltså två gånger per år, vår och höst, när dessa djur passerade på sina normala årsvandringar mellan sina betesplatser. Man behövde alltså inte driva dessa djur mot fångstgroparna – de gick självmant. Det var alltså en bra jaktmetod som krävde ganska få människor för att både sköta om fångstgroparna - samt skörda vad de gav i form av byte.

Där jag bor (Lit norr om Östersund) finns massor av gamla fångstgropar och kilometerlånga fångstgropssystem. Här passerar främst älg men förr passerade även renar här. Vi har till och med en renoverad fångstgrop, klädd med slanor osv – och den är enormt stor (vilket behövdes för att fånga älgar). Fångstgropar för ren är mindre.
Vid Sitojaures västra ände, Rinim, finns ett gammalt fångstgropsystem som avslutas mot en fjällvägg med en gärdsgård av sten, det bör vara en av våra äldsta gärdesgårdar gissar jag!

Thomas

Hmm, ja det var rätt märkliga slutsatser de drog från dessa fynd.

[Piankhy]

Varför skulle då nomader ha blivit stationära när de byggde dessa fångstgropsystem? Det har jag lite svårt att förstå. Att de bodde en längre tid, kanske någon månad eller två så invid fångstgropsystemen ser jag som normalt eftersom fångstgroparna skulle underhållas samt kamoufleras, samt stängslet mellan groparna repareras .

Fångstgropsystemen användes alltså två gånger per år, vår och höst, när dessa djur passerade på sina normala årsvandringar mellan sina betesplatser. Man behövde alltså inte driva dessa djur mot fångstgroparna – de gick självmant. Det var alltså en bra jaktmetod som krävde ganska få människor för att både sköta om fångstgroparna - samt skörda vad de gav i form av byte.

Det beror väl lite på hur arbetskrävande skötseln och "uppdateringen" av fångstgropssystemen var. Dessutom skulle ju de älgar man fångade tas om hand och processas på olika sätt (vilket ju bland annat skärvstensvallarna är spår av), vilket väl också krävde en del tid och arbetskraft. Helt bofasta blev man väl inte men man kan ju tänka sig att man "låstes fast" i landskapet vissa perioder på året.
Resten av tiden utnyttjade man andra resurser efter ett årstidsbundet mönster (t ex vandrande fisk, samt bär och andra växtprodukter som fanns vid vissa tider och på vissa platser).

Man har även i andra sammanhang sett att rikedom på vissa speciella resurser kan leda till ökad bofasthet även hos fångstfolk, som t ex tillgången på skaldjur och fisk vid vissa Ertebölleboplatser eller rikedom på fisk, skaldjur och havsdäggdjur hos några av indianfolken på Nordamerikas nordvästkust.

[Carl Thomas]

Det finns många teorier om hur fångstgropssystemen användes – och av vilka. En teori är att man lät de fångade djuren leva nere i groparna och att man försåg dem med föda – och slaktade vid behov - Detta skulle då ge tillgång till färskt kött under lång tid. Alltså i princip en ”bäst före datum” på köttet.

Fångstgropar är mycket stora saker, betydligt större än vad man tror. En fångstgrop för ren innebär att minst 20 kubikmeter jord och sten skall grävas bort så att man får en rund trattformad grop.

En ”låda” skall byggas i botten där djuret klövar hålls samman på en liten yta så att de har svårt att röra sig. Gropens sidor skall kläs med slanor så att djuret inte kan dra ned jord och höja gropens botten genom detta för att ta sig ur gropen (alla hjortdjur är vana vid att ”gräva”). Mellan groparna byggs staket av slanor så att djuren styrs ut över fångstgroparna – som alltså är täckta med slanor och mossa/gräs, osv. Att underhålla ett system innebär ett ganska stort arbete eftersom groparna och deras invändiga klädsel av slanor skal underhållas, liksom staketen mellan groparna – och så skall alla gropar kamoufleras.

När fångsten är klar finns det en massa djur nere i groparna som skall tas om hand vilket innebär avlivning, styckning, rökning/saltning av kött samt torkning av köttet.

De flesta fångstgroparna ligger i vår- och höstområdet för nomaderna. Detta innebär att man tar hand om kött t.ex. på hösten, röker och torkar köttet samt lägger upp det mesta i förråd så att man har kött till våren när man återkommer. När man återkommer skördar man återigen groparna – samt röker och torkar så att man har kött när man återkommer till hösten + färskt kött under den tid man vistas i området. Genom detta förfaringssätt har man en bra bastillgång till kött.

Vår- och höstlägret vistades man i under ca 2 månader, 2 ggr per år. Det var dit man tog sig på våren på vinterföret och inväntade snösmältningen – och jagade i området under denna tid. På hösten återkom man dit och inväntade snön. Vår- och höstvistet var alltså hjärtat i nomadernas vandringar, deras enda riktigt ”fasta punkt” – och jag ser det som en ganska naturlig sak att då hade man tid att bygga fångstgropar - samt sedan underhålla dessa årligen. Bytesdjuren kom vandrande av sig själva efter sina naturliga vandringsleder – och det var tvärs över dessa man då byggde sina fångstgropsystem.

Då blir det naturligt att vår- och höstvistet kom först eftersom detta styrs av årstiden, snösmältningen – samt när snön anländer – och fångstgropsystemen byggdes därefter, inte tvärtom.

Thomas

[Piankhy]

Sedan finns det ju också vissa skillnader i fångstgropsmaterialet, mellan sådana som ligger uppe i fjällvärlden och de som ligger nere i mellersta Norrland.

...groparna är utrustade med fångstgärden i form av stenrader mellan nedgrävningarna och har även kallmurade väggar och mekaniska konstruktioner.

Dessa drag saknas hos groparna i mellersta Norrland vilka har formen av ovala nedgrävningar direkt i samdmon.

Det verkar också som olika fångstgropssystem dateras olika, t ex de mellannorrländska och de i den fjällvärlden. De i fjällen skulle då vara yngst.

Att förutsätta att den generella brukningstiden för de lappländska fångstgroparna också är giltiga för dem i mellersta Norrland leder alltså till missvisande slutsatser.

Även mellersta Norrlands gropar har olika dateringar varav en del är samtida med hällbilder och skärvstensvallar. Dessutom finns det fångstgropar från bronsålder, järnålder och senare. Under denna tid har samhälle, klimat och ekonomi skiftat så att enhetligt tolka gropsystemen kan ju vara vanskligt. Deras betydelse har varit något olika. Sålunda får de yngsta groparna förstås i ett annat ekonomiskt sammanhang än de äldsta.

Även de jaktmetoder som brukats tycks ha varierat.

Forskningen kring den förhistoriska fångstgropsjakten har länge varit oenig i frågan om huruvida groparna utformats för drevjakt eller ifall de snarare försetts med giller för att brukas passivt (Selinge 2001; Hansson 2008). Det finns gott stöd för båda hypoteserna och jag ser ingen anledning till att kategoriskt avfärda någon av dem. Det mest troliga är att båda dessa brukandeformer existerat parallellt. Det intressanta är att utröna vilka nödvändighetsbetingelser de båda metoderna kräver, med andra ord, ta reda på vad som krävs.

Så det verkar som om fångstgroparna och deras användning är ett mer mångformigt fenomen än man från början kan tro.

Även graden av bofasthet och platsbundenhet tycks ha växlat, och det redan under stenåldern.

Också årstiden då man befunnit sig på en viss plats kan problematiseras vilket man ser t ex på boplatsen Bastuloken i Ångermanland där man kan tolka platsen som att den kan ha använts året om.

[Piankhy]

Man kan i sammanhanget också nämna det intressanta forskningsprojektet Älgen och människan i norr- en mångtusenårig relation där man studerat älgens och människans relationer i norr i ett långtidsperspektiv.

Älgen och människan i norrProjektet studerar den förhistoriska relationen mellan älgen och människan i Norrland, 4000-1000 BC, och hur älgarnas vandringsmönster relaterar till människans historiska utnyttjande av landskapet.
Tidigare arkeologisk forskning i Norrland har konstaterat att älgen var en viktig resurs under större delen av förhistorien, men flera aspekter som rör den mänskliga beskattningen av älgstammen under forntiden har aldrig studerats mer ingående och inte heller släktskapet (genetiskt) mellan dagens och forntidens älgpopulationer.

[Carl Thomas]

Pianky, självklart är det så att fångstgropar har använts i tusentals år – för olika typer av byten – och av olika kulturer – och av både nomadiserande jägare och bofasta. Det finns t.ex. även varggropar beskrivna vilka användes vid drevjakt.

Frågan gällde om nomadiserande jägare blev bofasta vid fångstgropsystem – vilket jag betvivlar. Det är också en stor skillnad i storlek mellan fångstgropar för älg och fångstgropar för ren. Det är också skillnad mellan var dessa förläggs i naturen eftersom dessa djur rör sig olika, de har alltså inte samma vandringsstråk – utom vid naturliga hinder där de styrs av berg eller sjöar/vattendrag till speciella platser – där det också brukar ligga fångstgropsystem för båda typerna av djur.

Renar och älgar har även olika vandringstider. Renarna drar söderut före det att snön anländer – och älgarna brukar vandra söderut efter det att snön har kommit. Både älgar och renar rör sig under förflyttningen i hjordar/grupper. Renarna i stora hjordar – älgarna i grupper upp till 10-15 djur, ibland fler än så. Älgar betar solitära sommartid – men betar oftast i grupper vintertid.

Fångstgropar användes så sent som på 1800 talet enligt uppgift, kanske även en bit in på 1900 talet.
Ernst Manker skriver en hel del om fångstgropar i sitt verk Acta laponika, jag minns inte i vilken volym av de 9 han skrev i detta verk. I hans fall rör det sig mest om Samernas fångstgropar.

Jag tror att Samernas fångstgropar, och fångstgropsystem, är de äldsta. Min tro grundar sig på att Samerna var både renskötande nomader och jägare och vi vet ju genom Ottar att de använde lockrenar på 800 talet. Lockrenar kan användas på flera olika sätt under brunstiden, bland annat till att locka brunstiga tjurar ut över fångstgropar.
I Norrland finns det fångstgropar som är tusentals år gamla – och de ligger i områden dit vi svenskar inte kom förrän för några hundra år sedan.

Idag äter vi inte gärna kött från brunstiga tjurar – förr ansågs detta kött vara bra ”kryddat” eftersom brunsten ”smaksätter” köttet.

Jag pratade med en älgforskare för några decennier sedan och råkade nämna att när en älg i en flock pinkar – så pinkar alla andra älgar i flocken också – det hade han ingen aning om och han blev oerhört förvånad – och ställde många frågor om detta ”fenomen”. Han var alltså älgforskare… Min respekt för älgforskare minskade något…

Thomas

[supergeten]

Pianky, självklart är det så att fångstgropar har använts i tusentals år – för olika typer av byten – och av olika kulturer – och av både nomadiserande jägare och bofasta. Det finns t.ex. även varggropar beskrivna vilka användes vid drevjakt.

Frågan gällde om nomadiserande jägare blev bofasta vid fångstgropsystem – vilket jag betvivlar. Det är också en stor skillnad i storlek mellan fångstgropar för älg och fångstgropar för ren. Det är också skillnad mellan var dessa förläggs i naturen eftersom dessa djur rör sig olika, de har alltså inte samma vandringsstråk – utom vid naturliga hinder där de styrs av berg eller sjöar/vattendrag till speciella platser – där det också brukar ligga fångstgropsystem för båda typerna av djur.

Renar och älgar har även olika vandringstider. Renarna drar söderut före det att snön anländer – och älgarna brukar vandra söderut efter det att snön har kommit. Både älgar och renar rör sig under förflyttningen i hjordar/grupper. Renarna i stora hjordar – älgarna i grupper upp till 10-15 djur, ibland fler än så. Älgar betar solitära sommartid – men betar oftast i grupper vintertid.

Fångstgropar användes så sent som på 1800 talet enligt uppgift, kanske även en bit in på 1900 talet.
Ernst Manker skriver en hel del om fångstgropar i sitt verk Acta laponika, jag minns inte i vilken volym av de 9 han skrev i detta verk. I hans fall rör det sig mest om Samernas fångstgropar.

Jag tror att Samernas fångstgropar, och fångstgropsystem, är de äldsta. Min tro grundar sig på att Samerna var både renskötande nomader och jägare och vi vet ju genom Ottar att de använde lockrenar på 800 talet. Lockrenar kan användas på flera olika sätt under brunstiden, bland annat till att locka brunstiga tjurar ut över fångstgropar.
I Norrland finns det fångstgropar som är tusentals år gamla – och de ligger i områden dit vi svenskar inte kom förrän för några hundra år sedan.

Idag äter vi inte gärna kött från brunstiga tjurar – förr ansågs detta kött vara bra ”kryddat” eftersom brunsten ”smaksätter” köttet.

Jag pratade med en älgforskare för några decennier sedan och råkade nämna att när en älg i en flock pinkar – så pinkar alla andra älgar i flocken också – det hade han ingen aning om och han blev oerhört förvånad – och ställde många frågor om detta ”fenomen”. Han var alltså älgforskare… Min respekt för älgforskare minskade något…

Thomas

Angående älgpinkning så tror jag att många forskare skulle må bra av att lyssna lite på de som lever/levt nära naturen. Finns mycket intressant att lära utanför biblioteken och forskarborden.
Yngve Ryds böcker är särskilt trevliga utifrån denna aspekt.

[Boreas]

Fint arbete om etableringen av dom första fasta samhällen i Norrland.

I kombination med fiske och annan fångst borde goda älgfällor varit en bidragande faktor när man satte upp dom första get-torp eller fårhus - och blev bofasta...

Det heter för övrigt att man i tidigare tider kunde tämja älgar och använde dom som dragare. I Ådalen körde man visst timmer med älgar så set som på 1800-talet.

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=167300266727701&set=a.110380549086340.1425.110376075753454&type=1&theater

[Piankhy]

Frågan gällde om nomadiserande jägare blev bofasta vid fångstgropsystem – vilket jag betvivlar. Det är också en stor skillnad i storlek mellan fångstgropar för älg och fångstgropar för ren. Det är också skillnad mellan var dessa förläggs i naturen eftersom dessa djur rör sig olika, de har alltså inte samma vandringsstråk – utom vid naturliga hinder där de styrs av berg eller sjöar/vattendrag till speciella platser – där det också brukar ligga fångstgropsystem för båda typerna av djur.

Troligen blev de inte helt bofasta men däremot har de perioder de stannade på ett ställe förlängts avsevärt jämfört med ifall de inte haft fångstgropar. Bofasthetgraden ökade. Det är ett fenomen som man sett även hos andra fångstfolk när man haft en rik tillgång på ett visst slag av byte  eller annan resurs på en viss plats, eller när man investerat i någon form av mer omfattande fångstanläggningar. Liknande fenomen har ju som jag nämnt kunnat iakttagas t ex i delar av Erteböllekulturen eller på den amerikanska nordvästkusten.
Det verkar ju också, enligt Ylva Sjöstrands uppsats som att man bör ha spenderat en hel del tid med att inte bara underhålla (och ibland helt bygga om) gropsystemen utan man har också tagit hand om och processat kött och behandlat hudar m m. Dock har man säkert inte alltid levt vid fångstgroparna utan man har ju fått röra sig för att utnyttja andra resurser, växter, frukter, bär, nötter, annat vilt, fisk m m.
Ylva Sjöstrand diskuterar också hur fångstfolket själva uppfattade att vara på väg mot ökad bofasthet, något som man enligt henne kan se spår av i deras hällkonst. Deras beroende av älgen syns ju också tydligt på bilderna.
Knepet är väl att tidsmässigt knyta ihop hällbilder, boplatser/skärvstensvallar och fångstgropssystemen, analysera hur de ligger i landskapet och i förhållande till varandra och till de resurser som fanns och hur detta korresponderar med hällbilderna. Även det osteologiska materialet är ju intressant eftersom det kan berätta om när vissa djur är fångade.

[Piankhy]

Angående älgpinkning så tror jag att många forskare skulle må bra av att lyssna lite på de som lever/levt nära naturen. Finns mycket intressant att lära utanför biblioteken och forskarborden.
Yngve Ryds böcker är särskilt trevliga utifrån denna aspekt.

Ofta sant, men man kan inte alltid automatiskt dra slutsatser från de som lever nära naturen idag. Man får inte glömma att klimat, växtlighet, synen på livet och mycket annat har förändrats en hel del sedan stenåldern. Dessutom kan ju sättet att se på naturen och på djuren ha förändrats en hel del. Vissa folk kan ha haft tabun och föreställningar om saker och ting som påverkat deras samverkan med naturen. Och ibland kan de ha saknat tabun och rädslor som vi har i vårt samhälle.
När det gäller arkeologi måste man utgå från vad själva materialet visar, sedan får man tolka det, och då kan man ta hjälp av de som lever nära naturen, men där material visar på något annat så måste man gå efter materialet.

[supergeten]

Ofta sant, men man kan inte alltid automatiskt dra slutsatser från de som lever nära naturen idag. Man får inte glömma att klimat, växtlighet, synen på livet och mycket annat har förändrats en hel del sedan stenåldern. Dessutom kan ju sättet att se på naturen och på djuren ha förändrats en hel del. Vissa folk kan ha haft tabun och föreställningar om saker och ting som påverkat deras samverkan med naturen. Och ibland kan de ha saknat tabun och rädslor som vi har i vårt samhälle.
När det gäller arkeologi måste man utgå från vad själva materialet visar, sedan får man tolka det, och då kan man ta hjälp av de som lever nära naturen, men där material visar på något annat så måste man gå efter materialet.

Instämmer helt och fullt. Menar bara att det finns mycket intressant info att hämta som kanske missas idag.

[Vetgirig]

Carl-Thomas!

Frågan gällde om nomadiserande jägare blev bofasta vid fångstgropsystem – vilket jag betvivlar. Det är också en stor skillnad i storlek mellan fångstgropar för älg och fångstgropar för ren. Det är också skillnad mellan var dessa förläggs i naturen eftersom dessa djur rör sig olika, de har alltså inte samma vandringsstråk – utom vid naturliga hinder där de styrs av berg eller sjöar/vattendrag till speciella platser – där det också brukar ligga fångstgropsystem för båda typerna av djur.

Jag håller med dig i princip. Men älg vandrar inte som t ex ren. De kraftigaste älgarna, speciellt tjurar, växer till sig i lågfjällsområden där den kalkrika jorden skapar ett så att säga kraftfoder under vår och sommar. När vintern kommer, så flyttar sig dessa älgar till närmaste skogsområde, men där finns ju också redan älgar, vilka  inte i genomsnitt är lika starka, vilka då stöts bort osv. Denna kedja pågår sedan tills kusterna nås, där det gärna samlas stora mängder älg. Älg vandrar alltså sällan ända från fjällen ut till kusterna, även om det också kan förekomma.

Renar och älgar har även olika vandringstider. Renarna drar söderut före det att snön anländer – och älgarna brukar vandra söderut efter det att snön har kommit. Både älgar och renar rör sig under förflyttningen i hjordar/grupper. Renarna i stora hjordar – älgarna i grupper upp till 10-15 djur, ibland fler än så. Älgar betar solitära sommartid – men betar oftast i grupper vintertid.

Älg rör sig alltså 2 ggr per år, i varje fall i N halvan av Sverige. På hösten för att hitta bättre terräng för vinterbete och på våren för att hitta bättre sommarbete. Älgen passerar alltså i huvudsak förträngningar under loppet av 2 st 3-4 veckors perioder. Knappast bas för ett fast boende.
Hur älgen rör sig i S halvan av Sverige är ointressant, eftersom avstånden där relativt är så små. Inom 25 mil är man i kustområden oavsett riktning.

En annan sak är att ren och älg inte nödvändigtvis vandrar söderut. De vandrar i den riktning de tror sig få det bästa betet. I norden innebär det rörelser i huvudsak i Ö-V riktningar, modifierat beroende terrängstrukturer typ större sjöar och vattendrag. Möjligen skulle en gång i tiden rörelser från närliggande fjäll ned mot Vänern resp Mälaren kunna vara sydliga.
Om jag kommer ihåg rätt så rör sig älgarna N Storsjön i riktning mot Örnsköldsvikstrakterna, som exempel.
Älgens brunst har jag för mig äger rum under vandringsperioden. Det är då älgar, d v s kor, samlas i grupp runt en särskilt kraftig tjur. D v s korna, som tjuren parat sig med har ju ofta årskalvar med sig över vintern och en extra kraftig tjur får oftare 2-3 kalvar hos korna än de små resp äldsta tjurarna, som bara får en. Å andra sidan vägrar kraftiga kor spetiga tjurar parning. Stora tjurar får till stånd fler parningar än spetiga. Blir det stort snödjup förekommer det att ensamma kor med årskalvar hittar en sådan grupp. Förutom att en extra stor tjur har god förmåga att försvara sig (och sin avkomma) mot rovdjur, så orkar han även under vintern spåra upp mellan betesplatser och skyddsplatser i den mån de inte är desamma, varvid svältsituationer blir färre för älgar runt en kraftig tjur.

[Carl Thomas]

  jag skrev söderut eftersom jag beskrev en princip – men vandringen sker mer i öst/västlig riktning och följer älvdalarna som är naturliga vandringsstråk för både ren och älg – samtidigt som det är av just den anledningen man hittar fångstgropsystemen just tvärs över de platser där de naturligt brukar passera.

Det är korrekt som du skriver att älgar flyttar betydligt kortare sträckor än vad renar gör.

De största/kraftigaste älgarna vi har i landet är fjäll-älgarna, speciellt Rapadalsälgarna vilka kan komma upp i en vikt av 1100 kilo - att jämföra med en normalälg i södra landsänden som väger ca 450 kilo. (Det var Rapadalsälgarna jag en gång i tiden studerade och jag tillbringade ganska lång tid just i ”Rapevally” som vi sa på den tiden).

Parningen sker oftast i sommarbetesområdet eftersom parningen sker under hösten, efter parningen börjar älgarna röra sig österut.

Thomas

[Piankhy]

Den forskning som man nu bedriver, där arkeologer och viltforskare arbetar tillsammans verkar väldigt intressant. Bl a har man tittat på den genetiska släktskapen mellan forntidens och nutidens älgar.  Även älgens vandringar i dagens landskap kartläggs. När, var och hur man fångade älg förr i tiden och vilka förändringar som skett är ju också intressanta frågor som berörts.

En intressant fråga är ju vilken roll klimatet spelade för distributionen av djur i markerna och för deras vandringar. Klimatet var ju ganska annorlunda för fem- sextusen år sedan med en trädgräns som gick högre än idag och en mycket mer nordlig utbredning av den boreonemorala blandskogen.

Klimatkarta, omkring 5000 år sedan

Som en kuriositet kan ju nämnas att vid en föreläsning om det här ämnet som Thomas B Larsson en gång höll så fick han frågan:
”Hur kan man bli intresserad av ett sådant ämne?” Typisk fråga i dagens mediebrussamhälle.

[supergeten]

Den forskning som man nu bedriver, där arkeologer och viltforskare arbetar tillsammans verkar väldigt intressant. Bl a har man tittat på den genetiska släktskapen mellan forntidens och nutidens älgar.  Även älgens vandringar i dagens landskap kartläggs. När, var och hur man fångade älg förr i tiden och vilka förändringar som skett är ju också intressanta frågor som berörts.

En intressant fråga är ju vilken roll klimatet spelade för distributionen av djur i markerna och för deras vandringar. Klimatet var ju ganska annorlunda för fem- sextusen år sedan med en trädgräns som gick högre än idag och en mycket mer nordlig utbredning av den boreonemorala blandskogen.

Klimatkarta, omkring 5000 år sedan

Som en kuriositet kan ju nämnas att vid en föreläsning om det här ämnet som Thomas B Larsson en gång höll så fick han frågan:
”Hur kan man bli intresserad av ett sådant ämne?” Typisk fråga i dagens mediebrussamhälle.

Linné sägs ju aldrig ha sett en älg under sina resor och under 1800:talet så var älgen i stort sett utrotad. Fridlysning i flera omgångar, men även minskat rovdjurstryck räddade den.
Så, det vore spännande att se skillnader/likheter hos dagens älgar mot forntidens. Gissningsvis borde det vara stora skillnader(?)

[Vetgirig]

Piankhu!

Klimatkarta, omkring 5000 år sedan

Jag kan inte låta bli att kommentera del av denna atlas. Den är bättre uppdaterad än de flesta motsvarigheter jag sett. Det har ju kommit en nordisk rapport om isläget inom Nordkalotten. Där visas att stora delar av Nordkalotten är isfri redan för 22-16000 f kr, även om det kan ha funnits issträngar som nått havet här och där. Rapporten drog slutsatserna kring vad som idag historiskt är N Hålogaland (och något norrut). Emellertid har man även mätpunkter längre norrut och längre åt öster (Kolahalvön) inkl ganska långt in i land. Det visar sig att även här verkar stora områden varit isfria ca 16000 f kr med tundra och Borealskogsfauna. Nu innefattade man inte detta i slutrapporten, men det kom under årens lopp delrapporter som antydde något mer.

Det intressanta är att människan verkar ha levt i varje fall längs Nordkalottens kuster ungefär vid samma tid, som man nådde S Skandinavien och S  Norge (12-11000 f kr).

Det är alltså inte säkert att det var kallare ju längre norrut man kom. Spontant ifrågasätter jag om det återstående istäcket ca 9000 år sedan (7000 f kr) enligt kartan är korrekt. Lika spontant skulle jag nog se denna is ligga mellan Storsjön i Jämtland och innefatta området med max landhöjning i norr (upp mot Skellefteå). Jag skulle också tippa på att det låg en rejäl isklump runt Siljan i Dalarna vid tiden, med utsräckning in mot N Helsingland.
Det verkar ju som att människa befinner sig i Lule älvdal och Kalix kommun ca 6000 f kr och är väletablerad inom resp område. Då förefaller det inte rimligt att det skulle ligga istäcke 1000 år tidigare. Däremot är de äldsta fynden från de återstående isområden jag beskriver från tider, vilka skulle kunna stämma med mitt antagande.