stambeskrivningar för runsvenskan

[Tomte]

I litteratur om runinskrifter står det ofta angående ords böjning att de är "io-stammar", "i-stammar", "o-stammar" m.m. Ofta finns inte det aktuella ljudet i ordet, så jag antar att dessa beskrivningar hör hemma på ett äldre språkstadium än det vikingatida. Vilket? Kan någon förklara dessa begrepp lite och hänvisa till litteratur där man kan lära sig mer om detta?

[AiÖ]

Rune Palm tar upp detta fenomen i "Vikingarnas språk":
"Genom den vokalförlust som orsakades av synkope har substantivens stamtillhörighet blivit tämligen osynlig, men avslöjas ibland av pluralformerna -ar och -er: häst-ar är en a-stam, men gäst-er är en i-stam."
Källa: "Vikingarnas språk – 750-1100" av Rune Palm, s. 431 ff, utgiven 2004 på Norstedts förlag.
Författaren tog tidigare i texten upp efterledet "-gastiz", från Gallehushornet c:a 400-tal, i betydelsen gäst. Där finns alltså ännu i:et kvar.