Kan förstås vara svårt att avgöra exakt hur de såg på sina gudaväsen och andra mytologiska figurer. Det enda vi kan göra är ju att försöka tolka det skriftliga och arkeologiska materialet så gott det går och att försöka jämföra med etnografiska exempel och andra sentida trosföreställningar.
Vad gäller antikens "trosföreställngar" - läs 'filosofi' - så var den rätt rationell av sej. Alla våra naturvetenskaper bygger ju på den. Sen får man komma i håg att den samma typ, 'antika' filosofier utvecklades ikring både Nordsjön och Östersjön, såväl som västra och östra del av Medelhavet.
Den senare historien handlar ju i mångt och mycket om hur antikens rationalitet, vetenskap och demokratiska kulturform söndras av krig, erövring, plundring, slaveri - och en (ny) livsfilosofi för dom förslavade och förstötta, kallad 'religion'.
Början på denna förändring inträder väl redan under Akkadernas intog i Sumer, men riktigt fart på det blir det först när om "asiatiska soldaterna" kan tåga in i Medelhavet och värkställa det som senare kallats "Troja-krigen".
Därefter kan vällyckade vågor av plundring och erövring ta kål på den gamla antikens kulturer - vilket fick irreversibla konsekvenser av etniska, kulturella och civilisationsförödande dimensioner. Med tiden tar krigsherrar och diktatorer, jämte deras prästar och poliser, över makten i område efter område - från Persiska viken till Marocko. Dessförinnan hade man 'rönet' som bas för filosofin. Nu fick man diktat. "Sanningen är det VI berättar".
Berättelser om forntiden som baseras på en enkeltstående persons - eller krets av personers - vitnesbörd, är inte vetenskapliga, men 'religiösa' till sin grundform. Berättelser om forntiden som baseras på 'almena rön' är inte 'religiösa' - men 'naturvetenskapliga' till sin grundform.
Långa berättelser, hela sagor och gamla myter kan alltså uppstå på grundlag av "almena rön" eller almena kunskaper från en och samma kultur, ackumulerat genom en rad generationer. När minnena blir många och avståndet i tid stort går sagorna över i mytologier - där man skissar dom grundläggande elementen i sagorna, jämte deras upphov.
Till skillnad från den metafysiska religionen behöver alltså myterna en kronologi, en ram och en logik som är förenlig med naturens lagar och den fysiska och psykiska värld vi känner till. Sen är det ju en fråga hur dom ackumulerade insikter återberättas och framställs, som "känningar" och allegorier.
När dom gamla sumererna kallade endera av sina kvinnor "himmelska" så betyder det inte att dom anlänt luftvägen. När några av dom avbildas med vingar betyder det häller inget annat än att deras position och dets funktioner. När våra post-religösa antropologer eller arkeologer på cykeltur sen förklarar det här som "religion" i metafysisk mening - som vittnesmål om en tro på "himmelska väsen" - så är det enbart ett eko av deras egen föreställningsvärld. Inte sumerernas.
Trots allt finns det ju etnografer och andra som bott lång tid hos olika s k naturfolk och som studerat deras tro väldigt grundligt. Det finns ju också representanter för dessa folk som själva forskat om sina folks religiösa traditioner.
Visst - och fortfarande kallar dom vedaskriftera, buddismen, hinduismen, yoga-traditionerna och tai-chi-gymnastiken för "religion". Vet du hur många (esoteriska) gudar som finns i hindusimen och budismen?!
Dock får man inte glömma att det finns föreställningar om världar bortom denna och himmelska väsen i många mytologier, även i forntida och i de som i senare tid omfattats av s k naturfolk.
Just det. Men vad lade
naturfolkets förfader i begreppen?!
Vilken mening kan man väl inte lägga i uttryck som "himmelsk", "exotisk", "bakom sjunde blåne" eller "över alla fjäll"? Pratar man i syntetiserade allegorier - eller i religiöst definierade absoluter?