Intressant fråga. Man kommer ju att tänka på de enroma mängder av guldföremål som Spanska conquistadorer och missionärer stal och smälte ned vid erövringen av de Sydamerikanska indianrikena. Här förenade man också girighet med fromhet och fanatisk missionsnit.
Just det.
Förövrigt skal man inte kimsa av allt Snorre skriver. Bland annat kan han sin egen ätts historia rätt bra - med förfäder kunde föras tillbaks till den kustaristorkrati som styrde skandianviska västkusten i hundraåren innan Harald Hårfagres rikssamling (ca. 872). I sin beskrivning av detta "Hålogaland" berättar han om endera figurer - som på olika sammanhang nämns i olika sagor - att dom "reste vidt" och drev handel. Dessutom var dom "ättestora" och "grundrika - på allt som var av gods och guld". .
'Ättestor' betyder att man kommer från en "gammal" och (därför) "stor" släkt. Det kan ju förklara hur familjen och deras gods genom tiderna samlat på sej kostligheter av alla de slag. Sen får man minnas att allt från storstugor, gäststgårdar till vien, hov och tempel pryddes med det finaste som fanns - i silver, guld och edel sten - då som nu.
Den stora skillnaden på Medelhavets och Östersjöns kulturer genom antikens perioder var främst av arkitektonisk karaktär. När man i södern byggde monumentalbyggen i sten gjordes i norr främst av trä. 1250-talets stora slott i träd, Tre kronor, hade ju en anseelig storlek. Det stora templet i Uppsala kan i princip varit större. Här fanns en ritning av et dekorerat herrgårdshus från Islands yngre medelålder, som var två stockar brädt, tre stockar högt och seks stockar långt. En stock är minimum 5,5 meter.
Förövrigt berättar ju fornborgarna om att Nordens gamla bönder och fiskare hade förmågan att flytta större massor och bygga i större dimensioner.
Hantverket från samma tid - i gjutna och edla metaller - berättar dessutan om en estetisk formkänsla, ett symbolmättad formspråk och ett mycket avancerad hantverk. Alla dessa faktorer kräver var och en ett minimum av generationers rön och erfarenheter. Sammanlagd får dessa faktorer fram en bild av brons- och järnåldern där man troligen tvingas inse att dom kulturtraditioner som föregick vikingatiden var väsentligt rikare - såväl matriellt som politiskt och kulturellt - än det Norden som på 1250-talet börjar resa sej från askan av invasioner, plundringar, kap, kupp, inbördeskrig och "brandbeskattningar".
Kanske det går att utläsa vid en närmare analys av resterna av dessa gravar.
På vissa fält med större gravar kan intill 100 % av högarna blivit plundrade. När man är känd med dom spår dom lämnas efter en plundring har man upptäckt allt fler - men jag är inte känt med ett närmare talmaterial.
När man grävde ut Oseberg-graven såg man at den hade plundrats - och nere i massorna hittades man sogar två söndrade spadar. När man här om året fick karbon-daterad spadarna visade dom sej vara från 990-talet. Annars berättas att den större delen plundringar som mätts har föregått på 1000- och 1100-talet.
Med tanke på vad dom lämnade kan man ju enbart undra sej över vad dom tog med sej. I en berättelse om den stora Hallvardshögen berättas det att man tog ut en större hink av hedniska föremån - i guld...
Skillnaden på dom skandianviska och dom amerikanska infödingarna var givetvis stor. Till exempel var skandinavernas motstånd mot katolska koloniherrar långt tuffare - pro capita - än det indianerna fick till. Där var angreppen högst oväntade, dom avancerade mördarvapnen okänta och dom skrupulösa soldater och tränade blodhundar omedelbart överveldande. Slutresultaten blev dock den samma - först erövrades Skandianvia och öarna i Nord-Atlanten - därefter på "dom rika öarna" i väster...
