Det där har du nog missuppfattat. Både södra och norra Vättern stiger relativt havsytan, men norra Vättern stiger fortare, vilket innebär att vattnet i sänkan stjälps över söderut. Fenomenet är märkbart även i andra stora sjöar och det finns faktiskt en kvartärgeologisk term för det "sjööverstjälpning", ett ord som svenskan nog är ensamt om.
Visst har Vättern fortfarande ha en liten netto stigning. Men, mens norra änden stiger med 4 mm i året stiger södra delen bara med 3. Åker man vidare söderut blir landhöjningen ännu mindre, intill den blir negativ i södra delen av landet. Denna "zon" verkar ju följa ytterkanten av skölden, under påverkan av Törnquist-sänkan - från norra Julland, genom södra Skåne/Öresund till Bornholm och Baltikum.
Därmed kan man ju använda Vätterns som metpunkt eftersom den
markerar denna 'tipp-zon'. När man fortsätter söderut blir ju landhöjningen negativ. Ett liknande fenomen - fast i mindre format - har man ju hittat i högfjället i Mellan-Norden, där den kaledonska förkastningen ligger mot den fenno-skandinaviska grundskölden. Endera större vatten som numer rinner till Norge rann tidigare till Sverige.
Jordmantelns tjocklek och tektonikens natur gör alltså att olika områden får lite olika isostatiska utslag. Sen har man ju olika faser - och dito effekter - från den långa nersmältningen av den skandinaviska inlandsglaciären - där små och stora lober avknoppats och vandrat ner mot låglandet och haven - innan dom smällt ner och lämnat större massor av sediment.
Den "uppsiktsväckande" stenbumlingen man nu hittat i Bottenhavets södra del tycks ju vara ett spår efter en osedvanligt stor och massiv islob. Flyttblockets massiva storlek kräver ju en större glaciär - med ett högt momentum - för att överhuvudtaget flytta på sej, jmfr. vanliga jättekast.
Jag har förövrigt hittat ett "jättekast" av samma storlek i gränsfjällen av Mitt-Norden. Detta block blev bruten från den södra skuldern på en N-S-liggande fjällaxel - och ligger fortfarande några få hundra meter därifrån. Dom plana brottytorna kan fortfarande ses tydligt, både i modersfjällets sida och på bumlingen själv. Måtten på brottytorna är fortfarande 1:1. Förövrigt är blocket fullkomligt avrundat av vitring, som modersfjället. (Hade ortens sista islob förmått flytta blocket några meter till hade det åkt med 'nerströms' och blivit ytterligare slipad, till ett mer normalt jättekast. Men i det här fallet blev blocket för stort och den sista glaciären för liten, varför detta jättekast fortfarande ligger kvar i högfjället, just i vattudelarne och den omtalade "vipp-zon" - som ett klargörande exempel på hur våra gigantiska jättekast uppstått.
Fallet utanför Åland visar ju hur en mycket stor lob har förmått flytta ett sådant jätteblock - förmodligen från det finska inlandet. Sen har isen stannat mot Ålands-barriären och där lämnat flyttblocket, väl avrundat och slipad. Lösmassorna på toppen av blocket är ju rester från samma islob, som där smällt - delvis eller helt - i den baltiska isströmmens havsvatten.
Blocket verkar bestå av normal sandsten, vilket ju torde berättar
något om dets geografiska ursprung.
Annars rätt kul med ett unikt svenska begrepp. Det berättar ju något om ett särdrag för geostasin/isostasin i Skandinavien, inte minst den SÖ delen.