Fornnordiskans ng

[Tomte]

Förekom [ŋ] som självständigt ljud i vikingatidens nordiska språk, eller var det bara en allofon av n, när detta följdes av k eller g? Frågan kan också ställas så här: Står den normaliserade fornnordiskans ng (i t.ex. Samnordisk runtextdatabas) alltid för [ŋg], alltid för [ŋ] eller är det något som varierar beroende på omständigheter som förhållandet till ord- och stamslut (som i modern engelska, jfr finger - singer)?

Hette guden Ing [ıŋ] eller [ıŋg]? Hette "ung man" (drængR) [drɛŋR] eller [drɛŋgR]?

(Jag vet att [R] inte är rätt tecken för det fornnordiska ljudet R i det fonetiska alfabetet, men eftersom jag inte vet vilket det rätta tecknet är, använde jag det ändå. Jag medger också att [ɛ] kanske inte är rätt tecken för vokalen i drængR.)

[Castor]

Utan att vara någon expert gissar jag att det normala uttalet var [ŋg] eller ibland [ŋk], då k-runan användes för såväl g och k som för ng och nk. Men som du säger så varierade nog uttalet beroende på omständigheterna.
Jag kan förresten inte komma på någon runinskrift där en n-runa följs av en k/g-runa. Jarlabanke skrivs som "ialabaki" och Ingvar skrivs som "ikuar".

I den samgermanska runraden finns det ju en "ŋ-runa" som jag tror mest uttalades som [ŋg]. De äldre runorna för [k], [g] och [ŋ] (eller [ŋg]) utgår allesammans från ett latinskt C som har blivit k-runan, medan de andra är  varianter av "dubbel-c" (g-runan (X) = spegelvänt C + rättvänt C ; Ing-runan = rättvänt C + spegelvänt C)
På samma sätt är d-runan ett "dubbel-d" medan þ-runan ursprungligen måste ha utgått från ett latinskt D.

[Tomte]

Det som i normaliserad fornnordiska skrivs ng (Ingimundr) har nog knappast uttalats [ŋk]; då normaliseras det nk (SinkR).

Exempel på vikingatida runinskrifter som använder nk i stället för bara k för att återge [ŋg] är Sö 10 (inkimar och inkimuntr för Ingimarr och Ingimundr), Sö 37 (inkifast för Ingifast), Sö 140 (inki för ængi) och U 118 (emink för Hæming).

Normalisering är ju det steg inom runinskriftstolkning som innebär ju att man skriver de fornnordiska ord man tror att ristaren avser med en sorts standardiserad modern stavning.

[tty]

"n" utelämnas nästan konsekvent före konsonant i runinskrifter. Sålunda stavas England ofta aklat.

[Tomte]

N [n], som är en dental konsonant utelämnas ofta eller oftast framför andra dentala konsonanter (inklusive s, som egentligen inte är dentalt men där i närnehetn): d, s, t, þ, ð. (L är nog dock ett undantag)

På motsvarande sätt utelämnas m [m], som är bilabialt framför andra bilabialer (b, p) och ng [ŋ], som är dorsovelart, framför andra dorsovelarer (k, g).