Erosion och Arkeologi

[Yngwe]

I tråden Intressanta nya fynd i Uppåkra diskuterades om erosion skulle kunna vara en förklaring till "saknade fornlämningar" i t.ex. Uppåkra.  AndreasE var den enda arkeolog som kommenterade det, och han var skeptisk, men erkände också att hans kunskaper om erosion var mycket små. Precis som mina.
 
Jag har inte riktigt kunna släppa det där med erosion.  Dom ytliga studierna gör klart att erosion är något som drabbar jordbruksmark, och det i så stor omfattning att det anses som ett relevant problem för jordbruket i stort.   Är det någon som ifrågasätter detta.
 
Om man gör en modell ( har just läst att arkeologer inte gillar sådana, men det struntar jag i    )
Jag antar att ett område plöjts i 500 år.
Med en hypotetisk erosion som medför 0,5 mm jordförlust varje år som den plöjts så är resultatet att 250 mm jordlager har försvunnit. Med 1 mm jordförlust/ år handlar det om 500 mm, och så vidare. Detta kan inte ifrågasättas.
 
Frågan är då om modellen är relevant, hur stora är jordförlusterna? Oavsett vilken ståndpunkt man tar, så är denna siffra relevant?

Enligt   http://pub.epsilon.slu.se/3950/1/karlsson_i_090812_2.pdf så har undersökningar i Ringsjöområdet visat jordförluster lokalt motsvarande mer än 10000  kg/ha/år.  Enligt SLU kan man räkna med att lerjord har en volymvikt på ca  1,6 g / cm3.  Matematiken ger då att detta motsvarar en årlig förlust i jorddjup om 0,6 mm och mer.
 
Vidare, enligt http://www.e-a-a.org/Appendix_3.pdf  punkt 2.1.17 så ger kombinationen av plöjning och erosion ibland betydligt större effekter, upp till 2 cm per år. Variationerna är givetvis stora, men som  visas förekommer flera exempel med mer än en mm/år. Effekterna på arkeologiska lämningar beskrivs väl.


Så frågan är hur man borde se på erosion i ett svenskt arkeologiskt perspektiv? Det verkar som man överlag bedömmt erosionens effekter utefter ett medelvärde med slutsatsen att eftersom inte allt är borteroderat så är inget borteroderat. Med vetskapen att erosionens effekter är högst varierande även inom små lokaler kanske man ska omvärdera detta? Eller finns det sakliga skäl till att inte göra det?

Och ser vi verkligen inga tecken på erosion?

[AndreasE]

Siffrorna i sig är intressanta, och det är en intressant frågeställning.

Några kommentarer:

Vidare, enligt http://www.e-a-a.org/Appendix_3.pdf  punkt 2.1.17 så ger kombinationen av plöjning och erosion ibland betydligt större effekter, upp till 2 cm per år. Variationerna är givetvis stora, men som  visas förekommer flera exempel med mer än en mm/år. Effekterna på arkeologiska lämningar beskrivs väl.

Observera att alla de undersökningar man nämner analyserar jordförlust som har skett sedan slutet av 1800-talet eller senare, alltså till största delen efter att moderna, motordrivna jordbruksfordon börjat användas. De genomsnittliga värden för årlig förlust som ges går därför inte automatiskt att applicera på för-industrialistiskt jordbruk.

Om man gör en modell ( har just läst att arkeologer inte gillar sådana, men det struntar jag i    )
Jag antar att ett område plöjts i 500 år.
Med en hypotetisk erosion som medför 0,5 mm jordförlust varje år som den plöjts så är resultatet att 250 mm jordlager har försvunnit. Med 1 mm jordförlust/ år handlar det om 500 mm, och så vidare. Detta kan inte ifrågasättas.

Glöm inte bort att man i stora delar av Sverige använt sig av tvåsäde eller tresäde. Det betyder att tex 500 år av kontinuerligt åkerbruk ger ungefär 250 eller ca 330 år av plöjning.

Och ser vi verkligen inga tecken på erosion?

Självklart ser vi tecken på erosion. När man bara hittar 10 cm av ett grophus som ursprungligen troligtvis varit mellan 50 och 90 cm djupt så är förstås chansen stor att antingen erosion eller någon annan sorts markanvändning har bidragit till förlusten förutom enbart plöjning. Men erosion på upp emot 50 - 100 cm förefaller vara ovanlig. Om den inte var det så skulle vi inte ha många arkeologiska lämningar kvar i åkermark idag. 

[Yngwe]

Siffrorna i sig är intressanta, och det är en intressant frågeställning.

Några kommentarer:

Observera att alla de undersökningar man nämner analyserar jordförlust som har skett sedan slutet av 1800-talet eller senare, alltså till största delen efter att moderna, motordrivna jordbruksfordon börjat användas. De genomsnittliga värden för årlig förlust som ges går därför inte automatiskt att applicera på för-industrialistiskt jordbruk.

Glöm inte bort att man i stora delar av Sverige använt sig av tvåsäde eller tresäde. Det betyder att tex 500 år av kontinuerligt åkerbruk ger ungefär 250 eller ca 330 år av plöjning.
 

Självklart ser vi tecken på erosion. När man bara hittar 10 cm av ett grophus som ursprungligen troligtvis varit mellan 50 och 90 cm djupt så är förstås chansen stor att antingen erosion eller någon annan sorts markanvändning har bidragit till förlusten förutom enbart plöjning. Men erosion på upp emot 50 - 100 cm förefaller vara ovanlig. Om den inte var det så skulle vi inte ha många arkeologiska lämningar kvar i åkermark idag.

Det är förstås helt riktigt att olika typer av jordbruk kan innebära olika "resultat", och möjligen så påverkar det moderna jordbruket mer, men möjligen också mindre då det faktiskt finns en medvetenhet om erosion och åtgärder för att motverka den. Hur man plöjer en  sluttning nämns som ett sådant exempel, plöjer man åt fel håll får det avsevärda konsekvenser för erosionen.  Jag tror inte det går att göra annat än rent hypotetiska modeller då erosion beror på så många faktorer och merparten av dessa är omöjliga för oss att kontrollera bakåt i tiden.  Men även dessa hypotetiska modeller borde kunna ge en hänvisning om en möjlig effekt över lång tid som kan vara värd att beakta.
 
En, två eller tresäde är ju ett utmärkt exempel på variation som givetvis påverkar modellen och gör den än mer hypotetisk.
 
Visst kan det vara så att erosion på mer än 50 cm är väldigt ovanlig, men frågan är vad den ställt till med där den förekommit.  Jag läste en intressant artikel där man gjorde en modell för erosionspåverkan inom ett område för att kunna identifiera arkeologiska hotspots. Då var erosionen önskvärd ur arkeologisk synpunkt då lämningarna låg mycket närmare ytan och alltså var mycker enklare att finna. Jag skulle tänka mig att det vore intressant även med en modell som gav "cold spots".  Inte för att sådana coldspots skulle kunna bevisa någonting, men de skulle kanske ändå kunna göra en översikt av ett område klarare.

[Carl Thomas]

Yngwe, erosion innebör förflyttning av material, i ditt exempel kan vi kalla det jord. Jorden som flyttas tar vägen någonstans, finare material far iväg längst, tyngre material faller ned fortare. Har vi haft erosion (vilket verkar logiskt för mig på slätter) bör vi också ha depåer dit vinden fört materialet – eller?

Hittar vi inte det ena kanske vi kan hitta det andra?

Thomas

[Yngwe]

Yngwe, erosion innebör förflyttning av material, i ditt exempel kan vi kalla det jord. Jorden som flyttas tar vägen någonstans, finare material far iväg längst, tyngre material faller ned fortare. Har vi haft erosion (vilket verkar logiskt för mig på slätter) bör vi också ha depåer dit vinden fört materialet – eller?

Hittar vi inte det ena kanske vi kan hitta det andra?

Thomas

Japp, en hel del far iväg med vatten och ligger i bankar i åar,sjöar och havet, en del far ut i havet och "försvinner".  En hel del deponeras också lokalt, men det lär nog vara rätt klurigt att räkna ut var det deponerade materialet kommer ifrån. Specielt som deponierna kanske också är plöjda och omrörda.