Interessant Vetgirig! Men jeg stiller mig spørgsmålet om paven - biskoppen i Rom - selv anså sig som den øverste for kristenheden på det tidspunkt hvor han ordnede ting på Island. Der var jo en lang periode hvor paven ikke hævdede den slags.
Det är en lång tids utveckling till "påvens ofelbarhet".
Från början hävdade Roms biskop att denna var en jämlike med Västromerska kejsaren. Så framställs det också i konsten vid tiden, både kyrkans och den "statliga". När Västrom gick under fanns bara Roms biskop kvar och då började denne proklamera sig som romerska rikets arvtagare.
I de olika kristna synoderna genom tiderna efter Niceamötena, så fjärmade sig den östliga kristenheten från Västroms kristenhet. OBS! I Västroms kristenhet ingick då inte Arianskt kristna (de var också utanför östkritendomen), Iriska, Brittiska, Galisiska m fl ursprungskristna. Men påven stödde sig på Petrus, som valde Rom (som det mesta är det säkert en Romersk Katolsk tillrättalagd bluff). Ingen annan piskop hade något liknande att sätta emot, så påven fick faktiskt inflytandet som den främste bland biskopar inom det f d Västromerska området.
Men de östliga ursprungskristna accepterade inte Påven som den främste biskopen. De valde istället patriarker som sina talesmän (ordf) gentemot makten. Det var förståss naturligt att de patriark som var samlokaliserad med Östroms kejsare fick mest inflytande genom att stödja sig på makten och kejsaren omvänt.
Skiljelinjen efter Nicea gick ju genom synen på guds och Jesus väsen var olika. Arianerna stod för en tredje synvinkel. En annan skiljelinje var just att Roms biskop ville få accepterat att denne var den främste bland biskoparna, vilket alltså de östliga kristenheterna inte accepterade. Nicea behandlade dock så mycket mer. Jag läste för länge sedan om en del av detta (har inga referenser längre, än möjligen Jan-Öjvind Svahn, men kan minnas fel) där bl a strategin för att få barbarerna inom och utom (romerska) riket att anta kristendomen. Dittills (300-talet) hade man inte lyckats särskilt bra. Nicea blev alltså även en utgångspunkt för att som strategi anpassa kristendomen till barbarnas egen religion. Kristendomen fick alltså efter detta sina högtider fastställda, t ex Jul, Jesus födelse (som ju var sommartid eg), Kristi Himmelsfärd m fl. T o m Påsk är en placering m h t en romersk högtid. Man började bygga kyrkor på icke kristna offerplatser och mycket annat. Det brukar bli diskussioner när detta nämns eftersom det finns många tvivlare. En del av Nicea gick också ut på att rensa bort ovidkommande kristen literatur, t ex Thomasevangeliet och en 20-30 till.
Efter Nicea så började strategin resultera i att barbarerna befolkningsvis, med sina hövdingar i spetsen (de var ju klanbundna) antog kristendomen, särskilt inom f d Västromerskt område. Frankerna var t ex tidigt ute.
Visst hävdade Påven att han var den främste biskopen!