Att gifta sej 'neråt' skulle förstöra hela grundlaget för ett balanserad, homogent ättesamhälle. När goterna hamnar i sydliga ägnar, där antikens ättesamhällen förstörts av etniska konflikter och krig, skulle deras återuppbyggande av civila, lagstadgad samhällen - och en dito konstitution - direkt undermineras av en 'oreglerad' reproduktion ad hoc.
Lagen är tydligen utskriven för att skydda en antik konstitution, där reproduktionen fick följa klara och tydliga regler. En liknande lag gällde i antikens Rom och Grekland, där män och kvinnor som valt vidga sej åt intellektuella (professionella) yrken eller konstitutionella tjänster inte fick delta i reproduktionen. Roms vestalinnor är ett exempel. I Norden hade vi olika 'jungfrun' med liknande kvinnoyrken.
I mytologierna finns dessa funktioner refererade i pantheonen - där alla jungfruars överhuvud - "Storjungfrun" - regerar som Frigga, Juno, Maja eller Hera - medan "Storjunkaren" (Tor, Jupi-tor, Seppo eller Zevs) är jungmännens högsta beskyddare.
Som kungafamiljernas närmaste ättlingar - och ekarna i samhällets 'livshjul' - fick den fria adeln av män och kvinnor
vara speciellt uppmärksamma på sitt ansvar, plikter och skyldigheter. Var man född inom hög eller lågadeln kunde man alltså inte välja in livsväg fritt - och definitivt inte förkasta dom konstitutionella samhällsvärden och motarbeta dom lagstadgade traditioner varpå hela samhället vilade.
Ville man ut ur systemet och 'söka lyckan i främmande länder' hade man större chans som 'menig man'. En karl och/eller träl kunde lättare friges från hemgårdens plikter än en färdigskolad (adlig) ämbetsman eller -kvinna, vilka behövdes inom lokala, regionala eller nationella organ.
