En av de källor jag konsulterade för metallorden hade fel sanskrit-ord...
Det rätta ordet ska vara अयस् (
ayas) som ju faktiskt är ännu närmare den rekonstruerade urindoeuropeiskans
*aus-.
Anledningen till att jag tog upp orden för koppar och brons är följande hypotetiska antaganden:
Om IE-språken började nå ut till Europas perifera områden runt år 2000 f.Kr. så kan man anta att det var de två östligaste utkantsområdena – Grekland och Norden som indoeuropeiserades först. De övriga tre – Italien, Pyreneiska halvön och Brittiska öarna fick vänta ytterligare ett tag (1000 år eller så). Om detta stämmer så skulle det alltså endast ha varit Norden och Balkanhalvön som, vid sidan av Öst- och Centraleuropa, hade indoeuropeiska bronsålderskulturer i Europa.
Nästa del av hypotesen bygger på förutsättningen att grekiskan är det enda indoeuropeiska språk som kan uppvisa någon form av kontinuitet sedan bronsåldern i det område i Europa där det ännu talas. Det nordiska bronsåldersspråket däremot kan – rent hypotetiskt – ha tillhört en utdöd språkgrupp som vi i brist på andra namn kan kalla ”venetiska” eller ”Östersjövenetiska” (”vendiska”) som inte var närmare relaterad till de germanska och balto-slaviska språken annat än att samtliga är IE-språk.
I en kultur som både importerar färdigt brons och tillverkar eget brons av tenn och koppar som importerades var för sig bör det ha funnits en väl inarbetad vokabulär för de aktuella materialen. Det finns det i grekiskan men inte i de germanska språken. I de stora språkgrupperna Italo-keltiska och balto-slaviska kan man också hitta spår av en sådan bronsåldersvokabulär.
Den sista delen av hypotesen förutsätter att urgermanskan uppkom som ett hybridspråk eller kreolspråk bestående av ungefär 70% IE och 30% icke-IE (jfr ”den germanska substrat-hypotesen” -
http://en.wikipedia.org/wiki/Germanic_substrate_hypothesis). IE-komponenten kan ha börjat som en nordvästlig utlöpare av den stora italo-keltiska gruppen i Centraleuropa som sökt sig norrut längs Rhen och kommit i kontakt med en eller flera icke-indoeuropeiska bronsålderskulturer i de lågt liggande områdena mellan nedre Rhen och Elbe ända fram till Nordsjön.
Den kultursammansmältning som skulle ge upphov till urgermanskan kan ha ägt rum i övergången mellan brons- och järnålder, någon gång mellan år 1000 och 500 f.Kr. Indoeuropéerna hade ett övertag eftersom de var beväpnade med järn (vars germanska namn ursprungligen är rena keltiskan –
*isarnon ). Brons och koppar brydde de sig inte så mycket om, varför de inte behövde bevara någon egen vokabulär för bronsåldersmetallurgi (när man så småningom började importera brons och koppar i större skala kunde man helt enkelt bara låna de latinska benämningarna) .
De icke-indoeuropeiska folk som kom att utgöra en del av proto-germanerna kan dock ha varit i majoritet, det kan också ha varit de som hade det för germaner karakteristiska utseendet – blont/rödblont hår och blå/blågrå ögon.
Norden och kontinenten öster om Elbe tror jag låg utanför denna inledande fas av den germanska etnogenesen. Den nordiska bronsålderskulturen var på 500-talet före Kristus en kultur på dekis, då inflödet av brons, koppar och tenn hade börjat sina eftersom handeln med kontinenten och de Brittiska öarna stördes av den allmänna oredan som de keltiska folkvandringarnas förde med sig.
Det ovanstående får tas som en mycket förenklad (och förmodligen något bristfällig) skiss av hur den komplicerade process som ledde fram till uppkomsten av de germanska folken KAN ha gått till.