Det brukar anses vara samma rot som fornordiska hildr 'kamp, strid'. I nordisk tappning skulle Childeric ha hetat Hildrik, ett namn som jag dock inte tror är belagt. Hild-namn är överhuvud taget sällsynta i Norden, men vanliga i det västgermanska området. Roten förekommer även som slutled t ex i Brunhilde eller Chrodechild.
Spännande uppgifter, tty.
Kan bara supplera med att 'Hild' finns i en rad orts- och person-namn i västra del av Norden, bland 'norr-götarna' som lever mot havet - där "hildringar" är rätt vanliga. Vad gäller ordets etymologi föredrar jag också den naturbundna språktraditionen framför importerade teorier. I traditionen er 'hild' helt enkelt en 'bild' - av en specifik art och speciell karaktär - kallad 'luftspegling:
http://nn.wikipedia.org/wiki/Hildring'Hildringar' ('luftspegling', reaktion) är alltså rätt vanliga i strök där ljusbrytningen kan framstå i varm, fuktig och rörlig havsluft - och bokstavlig talat 'flytta fjäll' ...
Speglingen åstadkommas alltså av ett speciellt och ofta ljusgrant "sken". När man seglar i morgonstunden seglar ut mot horisontens växande, färgstarka och rörliga 'hildring' kan upplevelsen vara direkt överväldigande eller 'magisk'. Ordet användes tidigare ofta i många allegorier, som synonym för 'skinande', 'glänsande', 'färgstark', färgrik', 'imponerande, 'överväldigande' och förtrollande'.
http://no.wiktionary.org/wiki/hildrandeBland båtfolket i Norges har man fortfarande uttryckets poetiska ursprung kvar:
http://www.youtube.com/watch?v=_s7bdU4qbMMhttp://www.oslonye.no/forestillinger/45118.htmlhttp://jordomseiling.org/hildringstimenAv samma orsak finns en rad riktigt gamla ortsnamn, på platser som ofta återger denna speciella 'bild'
Hilde, Hildra, Hildrem, Hildre, Hildrestand:
http://www.skipaddlenorway.com/2009/07/28/day-209-mageroy-in-midsund-to-hildre-in-haram/Som kvinnonamn är denna association rätt vanlig:
Hild, Hilda, Hilde, Hildvi, Hildur.
I likhet med -disa/dis finns -hild som slutled i kombinationer med en rad gamla, kära associationer - som kvinnonamn: Alfhild, Anhild, Arnhild, Audhild, Björghild, Borghild, Brynhild, Fröyhild, Grimhild, Svanhild.
Bland män är det betydligt mera sällsynt, men det ligger troligen i roten av namn som Ask(h)il(d), Cecil...
Intressant dock att det dyker upp i namnet till dom kungar som fick överta ruinerna och den svarta jorden efter väst-Roms fall. Att den första av dom fick namnet Mero-ving/vig - som hertig - tyder iofs. på ett danskt ('germanskt') ursprung. När dessa storhertigar sen blir självständiga kungar används det 'germanska' slutledet
-rik/rig/rek, som E-rik, Gaut-rek, Hå-rek, Rö-rek, Ru-rik, Theod-rik, etc. Man undrar ibland på vilket språk Vercingetor-riks pratade - innan Caesar dök upp med elefanterna...
