Eftersom vi närmar oss vårdagjämningen kom jag att fundera lite på betydelsen av densamma i de arkeologiska tolkningarna. Det är kanske främst de arkeoastronimiska tolkningarna jag tänker på, och den äldre forntiden, typ stenålder och bronsålder, det är ju under dessa perioder som arkeostronomer brukar vifta med sina kalendrar.
Midvintersolståndet och sommarsolståndet är ju extrempunkter på året, lätt påvisbara med hjälp av solen och dess skuggor, speciellt här uppe de norra delarna av världen. Men hur är det egentligen med vårdagjämningen och höstdagjämningen, de är ju egentligen bara mittpunkterna på en resa. Självklara för oss moderna människor men kanske inte så självklara i en lågteknisk forntid.
Hittade fyra saker som utmärker vårdagjämningen (och höstdagj.):
1. Dag och natt är lika långa.
2. Dag och natt är lika långa över hela jorden.
3. Den utgör tidsmässigt mittpunkten mellan vintersolståndet och sommarsolståndet.
4. Solen går upp i exakt i öster, ned exakt i väster.
Kanske har jag missat något ytterligare villkor.
Låt oss titta på dessa punkter och fundera på om forntidens människor verkligen uppfattade dem. Min mening är som följer:
1:a punkten: Kunde man troligtvis inte uppfatta. Det kräver en ganska exakt, av solen oberoende klocka, för att mäta tiden mellan soluppgång och solnedgång. Verkar inte sannolikt tycker jag att man hade en sådan klocka, och varför skulle detta villkor vara intressant överhuvudtaget.
2:a punkten: Kunde man nog heller inte uppfatta. Även om de som i forntiden färdades långt kanske kunde uppfatta att det var skillnad på dagens/nattens längd mellan t.ex. Norden och Medelhavet, hade man ingen chans att konstatera att just under denna dag så var längden oberoende av var man befann sig.
3:e punkten: Denna kunde man ganska lätt räkna fram på en kalender av något slag. Men vad är det som säger att man delade in halvåret i två likadana delar? Man kanske hade anledning att dela in det i tre delar istället, inget skifte hamnar då på vårdagjämningen. Tudelningen av året är alltså faktiskt en matematisk betraktelse.
4:e punkten: Är egentligen på samma sätt som 3:an en matematisk effekt av att man delar in kompassrosen så. Kanske gjorde man en annan indelning. Det är ju alltså inget speciellt med väster-öster vad beträffar solens uppgång och nedgång, som jag ser det, väderstrecken för dessa händelser varierar ju under året. Jag menar att när arkeoastronomer tycker sig se en manifestation av solens uppgång under vårdagjämningen så kan det ju lika gärna vara helt enkelt en effekt av hur man valde att dela in väderstrecken, ej en kalendermässig angivelse alltså. Det är lätt att hamna i cirkelbevis här, om man inte passar sig.
Så kanske är vårdagjämningen arkeologiskt sett en mer flyktig företeelse än vi uppfattar den idag?
/Mats