Men här glömmer du traditionens makt. En person kan av tradition beteckna sig kristen utan att tro på Jesus eller ens Gud. Hur ska vi då definiera denna person?
Jag menade i ett religiöst perspektiv. Jag skulle dock dra mig för att kalla han/henne kristen, även om personen själv gör det. Problemet är ju att detta inte behöver synas i t ex gravmaterialet.
Javisst, det är just här vi har problemet. Vad vi ser i gravmaterialet är ju endast vilken begravningstradition personen blivit begravd enligt. Begravningstraditionen säger egentligen inget om vad personen trodde på, utan pekar endast på vilken begravningstradition personen eller personens anhöriga följde. Kanske blev människorna påtvingade begravningstraditionen av "myndigheterna". Vi förutsätter ju slentrianmässigt att tradition och tro hänger ihop, men så behöver ju inte vara fallet.
Ser vi till nutiden så får ju invandrare i Sverige i viss mån anpassa sina begravningstraditioner efter svensk lagstiftning. Likadant blir det för dagens asatroende. Skulle de exempelvis vilja bli högsatta hemma vid gården, så går inte detta att genomföra p.g.a. den svenska lagstiftningen. Överför vi detta till vikingatid så är det möjligt att begravningssättet endast speglar åsikterna hos de som hade makten i lokalsamhället. Var de vid makten strikta kristna så kanske de tvingade hedningarna att begravas enligt kristen tradition, medan om de som hade makten var strikta hedingar så tillät de inte begravningar enligt kristen tradition. Jag får dock intrycket att kristendomen var något striktare än hedendomen, vilket gjorde att kristendomen "körde över" hedningarna. Ser vi till kristnandet av Island år 1000 så skedde ju detta efter demokratiskt beslut på alltinget. Jag har för mig att båda sidor var relativt jämnstarka varför man utsåg en person som skulle fälla avgörandet. Den utsedde var hedning, men han fattade sitt beslut till kristendomens fördel. Kanske pekar detta på att hedendomen var flexiblare än kristendomen vid denna tid.
Hälsningar
Gunnar