þ-runan för d-ljud på medeltiden?

[Tomte]

I äldre dalruneinskrifter förekommer det ju att d betecknas med det som tidigare varit þ-runan (I senare dalruneinskrifter är det alltmer versalt latinskt D som används), och som jag har förstått så användes runan som en direkt motsvarighet till den latinska bokstaven d. Men visst förekommer detta i viss utsträckning även på medeltiden, att man betecknar d-ljud med runan þ, i stället för stunget t? Det bör ju i så fall främst ha skett i regioner där läspljuden hade börjat ersättas av t- och d-ljud, så att en läspljudsruna var överflödig, medan nyttan av en egen runa för d kändes större, inte minst som ljudet hade ett eget tecken i det latinska alfabetet.

Har jag rätt och kan någon i så fall ge mig exempel på medeltida inskrifter där þ betecknar vad som redan då var d? Någon får också gärna berätta om läspljudens försvinnande i större delarna av Skandinavien. Det finns väl kvar i en del genuina dialekter, eller är det så att läspljuden i dessa dialekter inte är de historiska läspljudsfonemen, utan har blivit till senare?

[Jan Owe]

Jag skulle starta Rundataprogrammet och lägga in ett urval ("M" under Period/Datering).
Vidare skulle jag lägga in ett antal ordvillkor
1) Nytt villkor / Runtext: "þ"
2) Fler villkor / Nationellt Fornspråk: d
3) Fler villkor / Nationellt Fornspråk: "icke þ"
4) Fler villkor / Nationellt Fornspråk: "icke ð"
Ordvillkorskoden skulle bli RUN:þ & NFS:d & -NFS:þ & -NFS:ð
Och då får man fram alla ord med runan þ och där det i ordet ingår ett d i tolkningen. Men i ordet får det inte finnas þ eller ð.
Detta gör visserligen att man samtidigt missar några exempel där d mycket väl kan ristas þ, men där det finns t.ex. ð i tolkningen som inte har med þ-runan att göra. Å andra sidan var ju målet bara att se om det fanns några exempel, inte att hitta exakt alla.
/Jan

[Tomte]

Har nu kollat enligt Jans anvisningar, och bruket förekommer men i mindre omfattning än jag trodde. Främst är det i inskrifter på latin som þ används som motsvarighet till bokstaven d, i något fall har den också använts där latinet har t (ljud och bokstav).

Om någon är nyfiken, här är de medeltida inskrifter där þ står för d. Några sentida inskrifter tillkommer.

*Sm 38 M: þominus - dominus och bænæþikta - benedicta
*DR 50 M: þominu - dominus
*DR 336 †M: þominus - dominus , bænæþikta - benedicta, bænæþiktus - benedictus, hilþulf - Hildulfr och uoþær - undir.
*N 53 M: aþueniaþ - adveniat
*N 312 M: lerþal - Lerdal
*N 348 M: aþo¶nai - Adonai
*N 539 M: abcþ(e)fghik(l)(m)(n)op(u)rstø(y) - <abcdefghiklmnopurstøy>
*N 615 M: aþf(e)n(i)aþ - adveniat
*N 673 M: þiþrik - Didrik
*N A123 M: aiþonai - Adonai (i samma inskrift stavas d i adveniat med stunget t.)
*N B193 M: næmþr - nefndr
*GR 43 $M: a=þ:o(n)ay - Adonai
*Br Olsen;202B $M: (a)þ(a)(n)man - Adamnán och kurnaþal - Kornadal

Möjligen kan väl också Öl 35 †$SENTIDA från mitten av 1500-talet vara en sen produkt av den medeltida runtraditionen? Där finns tre exempel: la=uþatæ - laudate, þ=omin=um - dominum och corþis - cordis.

þ för t förekommer i åtminstone tre medeltida inskrifter, U DLM;70 $M (två fall), N 53 M och N615 M, i samtliga fall i latinska böjningsändelser. Det finns också några inskrifter där stavningen är så avvikande att det inte riktigt går att säga vilket ljud þ representerar.