Lindströms bok om ett 4.400 år gammalt gravtempel från Södertälje - samtidigt med Egyptens pyramider - var en mycket trevlig överraskning.
För tio år sen ryktades det att den egelska arkeologen Lindsay Loyd Smith hade hittat en husgrund från "ett tempel" i västra Haninge. På en femkantig sockel av granit hade man uppfört väggar i röd sandsten.
Enligt Lindsay bar det här en 'klassisk tempelbyggnad" - efter grekiska förebilder - från järnåldern. Responsen från svenska arkeologer var den gången häller skeptisk - man tordes helt enkelt inte tro att man i Sverige kunde haft denna typ kontakter och kompetensutväxling med Medelhavet. I dag vet vi lite mer och något bättre - varför det vore intressant att höra vad som hänt med 'templet i Haninge'. Finns det någon konklusion eller slutrapport om fyndplatsen?
http://www.popark.nu/sedan/sedan4-00.htmlAnnars är det ju uppfriskande att se hur kunniga författare kan sammanställa nya fynd, fakta och analyser till realistiska tidsbilder, som även kastar nytt ljus över arkeologins tallösa uppgifter. Att modern arkeologi nu kan beskriva Upplands legendariska kulturområde med ny tyngd och ett större perspektiv är mycket glädjande. När man nu kan belägga enhetliga kulturer över större regioner över längre tid kan man nu belägga en kontinuitet som - de facto - ger substans, komplement och korrektion till medelålderns krönikor såväl som dom muntliga berättartraditioner.
Att Mälardalen varit ett kärnområde i Nordens forntid är iofs. inget nytt. Som Hagerman påpekar är medeltidens källor redan tydliga på den punkten. Inget annat område i Norden - och få i hela Nord-Europa - har så många referenser i forntidens klassiska litteratur.
Uppmuntrande att vettiga författare nu kan sammanfatta större helheter och tidsperspektiv där man förmår att höja blicken från dom enstaka, torftiga fakta-analyser och titta efter "större helheter" som kan "kartlägga deras kulturella kosmos" och - enligt Lindström - "ge en sannare bild av forntidens människor - även om enstaka fakta skulle vara fel".
Samma sak med Uppsala. Vill man bilda en uppfattning om Uppsala får man först försöka uppfatta vad Uppsala faktisk representerar. När Hagerman beskriver en "försvunnen värld" berättar hon om ett område som varit ett kulturcentrum i Nord-Europa - från yngre bronsålder till högmedelåldern. När denna kultur 'försvann' rör det sej om vikingatid, då Norden kom under "främmande välde", dom gamla kulturhus förstördes, gravhögar plundrades och alla andra kulturskatter 'konfiskerades'.
När det gamla kungasätet Sigtuna och kunskapssätet i Uppsala därefter framstår som biskops-säten markerar det på alla sätt vem som övertagit den kulturella och politiska makten i landet. Sen dess har 'hedendomen' varit ett icke-tema, vilket förklarar varför Mälardalens historia med tidens förgick i glömska - intill man igen vågade hämta fram dom fragment av fornåldersagorna som överlevt medeltidens pirater, demagoger och tyranner.
Nutidens sammanfattning av fakta inkorporerar geologiska, topografiska, klimatiska, ekonomiska, genetiska och kulturella uppgifter om varann - på en och samma vetenskapliga tidsaxel över drygt 10.000 år. Vad man nu främst saknar insikt i är den kulturella kosmologin och symbolvärld som döljs i den forn-nordisk mytologins 'känningar' - men som återses i tusentals likartade ideal- och symbolfigurer, från såväl norra som södra Europa.
I ljus av denna kontext är det definitivt inget märkligt att just Fyresådalen beskrivs som en rikstäckande centralort inom den nordiska jordbrukskulturen. Det är sålunda ingen slump att just dessa ödets marker åter steg fram som det självständiga Sveriges centrala kulturområde - efter refomationen - och att just Rudbeckarnas Uppsala blev den skandinaviska vetenskapens vagga.
