Namn på sjöar, vattendrag och öar är väl i regel mer seglivade än bebyggelsenamn. Förutom sjö- och vattendragsnamn som Vänern, Mälaren, Ätran och Nissan så finns det ett antal öar som Fyn, Als, Orust och Tjörn som kan misstänkas ha förgermanska eller rent av förindoeuropeiska namn.
Vad jag förstår så är ursprunget till både Vänern och Vättern osäkra, men de är inga säkra förgermanska namn. Jag har snarare för mig att det lutar åt onomapoetiska namn eller att de båda har sitt ursprung i betydelsen "vattnet" eller "vatten". Enligt Ortnamn i Västergötland (erkänd nu ganska gammal) så är det troligaste att Vänern kommer från ordet "vän (ex "strålande skön") eller den i diktningen omtalade floden "Ván" som troligtvis är Göta älv. Samma ord som i Vättern ingår i sockennamnet Vättlösa och det betyder vatten.
Men det är sant att namnen på sjöar, vattendrag och öar kan överleva längre än bebyggelsenamn (dock inte alltid fallet) och därför så skulle man förvänta sig att hitta ganska många förgermanska namn om övergången skedde sent.
Krigsbytesofferplatserna kan väl tolkas som att folk från kontinenten anföll Sydskandinavien. Krigsbytesoffren tycks dessutom ha upphört under loppet av 500-talet e.Kr. vilket kan ha berott på att en ny tongivade elit etablerade sig och införde nya kultiska sedvänjor.
Tja, det är väl en möjlig tolkning, men knappast den som de flesta forskare sluter sig till. Snarare så verkar många av krigsbytesofferplatserna peka på att folk från olika delar av Skandinavien anföll varandra. Föremålen i Finnestorp har sina närmaste förlagor i Svealand, Högomområdet och Norge, och flera av de offrade härerna i de danska offerplatserna verkar ha kommit från Sveriges västkust och södra Norge.
Krigsbytesoffren fortsätter in i 600-talet. De stora danska har till största delen upphört då, men traditionen lever kvar lite här och där, om än i mindre skala. Visst verkar en ny elit växa fram under slutet av romersk järnåler och folkvandringstid, men de platser som blir viktiga då verkar ju snarare leva vidare in i Vendeltid.
Bruket av guldbrakteater kom till Norden under 400-talets första halva. Brakteaterna har en direkt förebild i romerska medaljonger som försågs med pålödda hängöglor och inramningar av guldsmeder på östgermanskt område på 300-talet.
Va? Det var en ny tolkning. Guldbrakteaterna som form skapades i Sydskandinavien. De romerska medaljongerna tillhör det tidiga 300-talet och kom hit i relativt få antal. De kopierades här, men dessa efterbildningar är oftast dubbelsidiga och påträffas framför allt i rika gravar från yngre romersk järnålder. De första brakteaterna är ca 100 år yngre och tillhör första halvan av 400-talet. Även de verkar vara baserade på samma förlagor, som alltså varit kända i Skandinavien i 100 år vid de laget. Ikonografin på brakteaternas inramning och hängöglor är inehemskt Skandinavisk och kan hittas på många inhemska guldföremål från romersk järnålder och tidig folkvandringstid. Kolla tex Kent Anderssons "Romartida guldsmide i Norden" och Morten Axboes "Brakteatstudier".
