Har några kommentarer till Jespers ursprungliga fråga, eftersom jag sysslat lite med sådan här landskapsrekonstruktion (helt oprofessionellt).
Det där med sjötippning du nämnde, Anders, är ganska intressant, men gäller mest riktigt stora sjöar, jag tror att det är mycket mera "basic facts" som folk ibland missar när de håller på med sådana här funderingar. För det första så är det ju så, förstås, att alla sjöar i Sverige som ligger under högsta kustlinjen en gång har avsnörts från havet. Ju högre dagens vattenyta ligger, desto längre sedan var det som den avsnördes. Sen en sjö väl avsnörts så saknar egentligen landhöjningsprocessen (strandförskjutningen) betydelse för hur sjön kommer att utvecklas i tiden. I princip ligger sedan sjöns strandlinje stilla, relativt omgivningen. Av detta följer att även åar mellan sjöar behåller sina "gamla" fallhöjder genom tiden, utom de åar som rinner direkt ut i havet.
Det som folk ibland gör fel på är att man så att säga flyttar upp landhöjningseffekten för långt upp på land. Man antar med någon sorts automatik att alla vattendrag var mycket större i gamla tider, just på grund av det här med landhöjningen, och man tycker sig hitta vikingatida farleder både här och där. (Proffsen gör dock inte sådana misstag får man hoppas). Bara för att man anar en svacka i terrängen eller en sumpig bäck så kan man inte automatiskt säga att den var vattenfylld och farbar i forntiden.
För att studera sjöar och åar högre upp i terrängen och rekonstruera deras forntida utseende måste man betrakta helt andra faktorer än landhöjningen: Klimatförändringar, igenväxning, människans dränerings- och sjösänkningsprojekt m.m.
Följande tips skulle jag vilja ge Jesper:
Börja med att bestämma en tidpunkt som du vill fokusera på, säg 800 e.Kr. (Det går liksom inte att samtidigt studera alla tider, man rör bara ihop det.) Kolla om möjligt vad strandförskjutningskurvan säger om den tidpunkten. Kolla om dina sjöar/åar ligger över den nivån, i så fall kan du nästan glömma landhöjningen i dina studier. Om det är norra Västergötland du vill studera kan jag säga direkt att du kan glömma landhöjningen, eftersom redan Vänern ligger på 45 meters höjd, och strandlinjen vid denna tidpunkt låg på kanske 3-4metersnivån. (För Vänern-nivån kan dock Anders "tippningseffekt" ge skillnader mellan norra och södra Vänern.)
Gå vidare och titta på de inblandade sjöarna. Generellt sätt var landskapet något "blötare" i gamla tider. Det kan ha funnits sjöar som försvann redan i gamla tider. Speciellt gäller detta grunda slättsjöar på lermarker (och föralldel en och annan grund skogssjö som blivit högmosse). Störst förändring har många gånger människan själv åstadkommit, speciellt i samband med det sena 1800-talets sjösänkningsprojekt och djupdräneringar. Försök därför få tag på gamla kartor för att komma förbi denna period. Helst från början på 1800-talet eller tidigare. Det finns Generalstabskartor från första delen av 1800-talet som kan duga, eller gamla sockenkartor (Kolla "Historiska kartor" på Lantmäteriets hemsida). Studera sjöar och åar på dessa. Har åarna samma sträckning som nu? Ibland ledde man om åar och bäckar vid senare skeden. Kolla efter ev. sankmarker som kanske inte finns kvar längre. De kan indikera försvunna sjöar. Kolla om nu befintliga sjöar ser större ut, det kan indikera en senare nivåsänkning.
Efter denna betraktelse kan du börja försöka ta fram de gamla vattenvägarna. Utgå till att börja med att det år 800 såg likadant ut som idag, det är faktiskt det mest troliga många gånger. Fundera sedan vad som kan ha påverkats sedan 800-talet som ev. gör att dagens sjöar/åar ser mindre ut. För åar och bäckar: Kolla speciellt fallhöjderna, kan de ha förändrats men är troligen ganska lika som i gamla tider. En fallhöjd på redan ett par meter per kilometer kan göra en å svår att färdas på med båt, även så på vikingatiden. Den sjö som ligger uppströms kan ha varit större än nu, men då blev också fallhöjden större, så det blir egentligen ännu svårare att forcera med båt. En sjö nedströms kan istället ha varit större, då var i så fall ån lättare farbar än nu.
En å med fallhöjd kan se olika ut. Studera hur den ser ut idag. Den kan ha långa sträckor lugnt vatten, avbrutet av enstaka steniga forsigare partier. En sådan å kan man säkert ha kunnat ta sig uppför med en mindre båt, men det var nog ingen frestande seglats för den vikingatida båtfararen. Försök har ju visat att det även för mindre båtar är ganska jobbigt att släpa över land och forsar.
Kort sagt, fallhöjder är mycket viktiga att studera om man ska fundera på gamla tiders farbarhet. Jag vet av erfarenhet att folk automatiskt gärna tänker bort denna faktor och tror att bara för att det finns en å på kartan så kunde man ro sin båt hur som helst.
Försvunna fornsjöar kan vara ett besvärligt kapitel. Genom att studera höjdförhållanden noga kan man komma fram till flacka "skålar" i topografin, som kan antyda en forntida sjö. Detta kan låta sig göras i ett GIS-program på dator men är svårt att göra manuellt från "gröna kartan". Det kan handla om strukturer som bara är ett par meter djupa. Här i Mälardalen, och säkert i andra slättlandskap, indikeras dessa partier ibland av ängsmark på gamla kartor, det var ofta för fuktigt för att plöja upp.
Ja, det var några tankar kring detta. För övrigt kan jag rekommendera Sveriges Nationalatlas, den delen som heter "Berg och jord". Där står allt som man inte fick lära sig i skolan om marken vi trampar på. Istiden, landhöjning, moräner, jordarter, bergrund m.m. En rktig pärla faktiskt i bokhyllan.
/Mats