Författare Ämne: Goðr  (läst 2464 gånger)

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
Goðr
« skrivet: augusti 30, 2011, 20:32 »
Är goðr (ack. goðan) på runstenarna, som benämning på den döde, mer än ett berömmande attribut? Det utgår Joakim Goldhahn ifrån i sin C-uppsats  i arkeologi "Några  aspekter på den sociala och politiska organisationen i det senvikingatida samhället - En studie utifrån Östergötlands runstenar" (1993). Goldhahn  hänvisar till B Sawyer, som anser att goðr är ett ord som förknippas med den landägande eliten av befolkningen, en statusmarkör för dessa. Goldhahn behandlar därför goðr tillsammans med þægn och drængR i ett kapitel med rubriken "Titlar".
   Det faktum att vissa runstenar använder andra berömmande attribut än goðr, t.ex. nytr (duktig, duglig; på Ög 105 m.fl.) och (Hann vaR) manna mæstR oniðingR (av män minst av allt en niding; Sm 5) har jag tolkat som indikationer på att man gärna ville skriva något fint om den döde och att goðr därför inte behöver vara mer än ett berömmande adjektiv. Men man skulle ju också kunna dra en helt annan slutsats: Personer som man inte haft "juridisk" rätt att kalla goðr, har man måst välja ett annat ord för att skriva något berömmande om.
   Goldhahns uppsats innehåller för övrigt stora brister i upplägg och resonemang. Till exempel utesluts objekt från Eskilstunakistor ur materialet, eftersom de tillhör "de medeltida kalkhällarna". Därför kommer han t.ex. fram till att endast män benämns som goda. Hade han även tittat på gravhällarna hade han också hittat goda kvinnor (t.ex. Ög 239 (Två stycken!) och Ög ATA6266/59A, båda vikingatida).
   Vad tror ni som är mer insatta än jag om goðr? Vart lutar forskningen idag? Jag är även intresserad av frågan huruvida drængR betyder mer än "ung man".

Utloggad tty

  • Gode
  • Antal inlägg: 1 554
SV: Goðr
« Svar #1 skrivet: augusti 31, 2011, 15:15 »
Det faktum att det finns ett adjektiv drængila tyder ju på att drængR betyder mer än bara "ung man".

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
SV: Goðr
« Svar #2 skrivet: augusti 31, 2011, 21:47 »
Drængila är väl ett adverb. Jag har sett det översättas med "manligen", vilket kanske låter lite konstigt, i alla fall i vår tid. Men drængR har trots allt kunnat konstateras användas företrädesvis om unga män. Kan det inte vara så enkelt att en dräng varit en ogift man? Jag läste i en uppsats att drængR åtminstone på de västgöska runstenarna aldrig används av en son om hans fader. Och om teorierna om att arv/arvsfrågor varit en viktig orsak till runstensresandet är riktiga kunde det kanske vara relevant att påpeka om den döde bildat egen familj eller ej. þæiR foru drængila kunde i så fall betyda "De for iväg som ännu ogifta pojkar/män".  Eller? Vem vet? (Den som gör det får gärna berätta).

Finns det någon hustru som rest en sten efter sin make och benämner honom som drængR? I så fall är ju min teori felaktig.

Utloggad Boreas

  • Gode
  • Antal inlägg: 5 477
SV: Goðr
« Svar #3 skrivet: augusti 31, 2011, 21:53 »
Djäkne-pojkar, och thegn/degn-pojkar finns väl i folkloren. Minns jag inte fel uppträder dom under julhögtider, bland stjärn-gossar, julbockar och jultomten. Sen finns det ju förbindelser mellan julgubben symbolisera självaste Oden - i midvinters fest-skrud. I Snorres känningar är Oden den högste bland 'godarna', medan 'diarna' är dom lägre. Sen beskrivs kungarna som dom högsta godar (hovgodar/'tempelgodar') i dom övriga land - fram till senaste del av vikingtid. 'Godr'/'Gode' är alltså ett annat ord för 'ceremoni-mästare' - där diare och dägnar eller djäknar och drängar kan delta - i det som under högmedelåldern fick namnet 'blòt' - som i uttrycket 'jolblòt'. 
“It's easier to fool people than to convince them that they have been fooled.”

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
SV: Goðr
« Svar #4 skrivet: september 01, 2011, 10:35 »
"God/Godr" för ceremonimästare är väl ett substantiv. I runstenarnas "faður sinn goðan" etc är det adjektiv.

Kan inte runstenarna, åtminstone som en av sina funktioner, ha syftat till att förbipasserande skall be för den döde - därav fraserna "Gud hjälpe hans själ" etc? "Gud hjälpe hans själ" ses ofta benämnas "bön" i runlitteraturen, men eftersom Gud inte är tilltalad utan omtalad är det inte en bön; det är läsaren som informeras om vad resaren önskar att Gud skall göra med den dödes själ, så kanske är det så att resaren hoppas på läsarens förbön för den döde? Då kan det bli viktigt att tala om att den döde var god eller på annat sätt bra. Extra starka formuleringar som allgoðan och harða goðan blir lättare att förklara, tycker jag, jämfört med om goð på stenen är ämnat som en "titel"/statusmarkör.

Men det är jag det.