Knappast.
Annars borde samma fenomen skildrats ett antal gånger i dom forn-nordiska källorna också. Den närmaste episoden jag minns är en historia från Snorres Håleygatal där det berättas om en norsk kung (Brand), som sörjde sin unga drottnings olyckliga död så mycket att han ville "tyna sej efter henne" genom att lämna sitt liv. Men eftersom ingen kung någonsin hade gjort något sådant fick han "rulla sej ner för en storhög" och avsäga sej konungatiteln, först. Därefter kunde han kalla sej Jarl och därefter gå till ättestupan innan han blivit 'gammal och mätt av dagar'.
Man kan fundera över Snorres motivering - eftersom historien används som förklaring på att "därefter har denna kungalinje kallat sej jarlar".
Arkeologiska rapporter som berättar på levande begravningar i gravkammare har jag häller aldrig stött på. Någon tradition kan det väl knappt vara tal om?
