Har kollat lite snabbt utifrån namnet kylling och funnit ett antal liknande ord av historisk eller förhistorisk förankring. Att komma ihåg är dock att den stavning som föreligger idag inte med nödvändighet leder oss till det ord som ursprungligen nyttjats utan att detta endast är att se som ett exempel på hur man kan jobba. Detta bör istället göras utifrån det äldsta belägget. I detta fall verkar det dessutom vara ett ägonamn och inte ett bebyggelsenamn vilket gör det hela lite svårare, se nedan.
En inte allt för vild gissning i detta fall skulle kunna vara att Kyllinge är ett ursprungligt Kullinge bildat av ordet kull eller kulle. Då med betydelsen kullen och i steg två vattnet/floden/ån vid platsen där kullingarna (kullingeborna) bor. Kullen skulle i detta hänseende eventuellt kunna syfta till den gravhög du nämnde finns på kullen.
Jag har också hittat att Kullinge skulle kunna var namnet på en åker. I det fallet är jag osäker på var förleden berättar. Det skulle kunna åsyfta att det är en kullig åker eller att den ligger på en kulle eller högt eller något helt annat.
Tittar man på ord ur vilket namnet skulle kunna vara bildet så finns det ett ganska stort antal, dett är bara några få som jag hittade:
Ur: Erik Jonssons Oldnnordisk ordbog
Kyk - kvick -
kýla - fylde, proppe mm.
kýli - Byld
kylja - kuling, luftning
kylja (2) - kule, blåsa
Kýll - påse
kyllir - pung
Ur: Etymologisk ordbok
kyl - (norrl. dial.) matpåse, skinnsäck, stor mage, buk.
kýll - (isl) se ovan
Kiulla - ficka, ränsel besläktat med det isl. ordet kjóll i betydelsen skepp
Kylling skulle kunna vara en möjlighet, även om det inte känns så sannolikt, även så ordet kylt - kult skulle kunna vara en möjlighet. Se K.F. Söderwall: Ordbok öfver Svenska Medeltids-språket:
kyklinger
(köklinger: -lingin Bir 2: 42. kyllinger: -ing LB 7: 314, 315. -ar), m. [Jfr Isl. kjúklingr] kyckling. swa som kyklinga plägha rinna äpte häronne Bo 67. ib 179. Bir 2: 42, 87. stäkta kyklinga LB 3: 19. ib 7: 314, 315.
- kylinga kiöt (kyllinga köt), n. kycklingkött. ätta kyllinga köt oc stäkta kyklinga LB 3: 19.
kylter?
kylter? m.? [Fdan. kylt SD 4: 575 (1337, dipl. utfärdat i Lund). Isl. kult, n. Mnt. kolte. Mht. kulter, kolter, kulte, kolte.
I det här fallet utgick jag från den förled vi känner genom den moderna stavningen, vilket inte är rätt väg att gå. Man kan tänka sig flera andra varianter på ursprunglig stavning och på så sätt få en hel uppsjö av tänkbara varianter t ex. kull som i kulle, eller terräng ordet köl/käl/kielas etc.
Man kan också titta på namnet utifrån efterleden: -inge.
Efterleden -inge. är ett av de mest spridda germanska namngrupperna. Typen är vanligt förekommande på kontinentalgermanskt och engelskt område och är mycket vanlig vanlig i Sverige och Danmark. Namnen är ofta koncentrerade till centrala bygder och till de gamla vattensamfärdslederna. Man skall komma ihåg att även om namngruppen använts under hela järnåldern så har den också forsatts att brukas in vår tid. Så bara för att det är ett -inge namn behöver inte säga så mycket om åldern på namnet.
När man skall datera ortnamn får man skilja på om de är bebyggelsenamn eller ägonamn. Vid fallet av ägonamn är det svårare att belägga dess ålder beroende på att man för det första kan utgå från att det är en betydligt mindre krets som nyttjat ett ägonamn. Detta gör att det lättare faller i glömska. För det andra finns det ytterst få belägg på just ägonamn från medeltid då dessa oftast traderats från mun till mun. Ägorna kan dessutom ha bytt funktion från tid till tid vilket gör att de då och då kan ha bytt namn. -inge efterleden är vanligt förekommande i bildning av ägonamn.
Magnus Reuterdahl
