Vad gör vi sen?

[webbsmurfen]

När alla museum är fulla till brädden och alla lager/magasin är fyllda från golv till tak, vad gör man då? I dagsläget tar man ju upp de fynd man hittar och magasinerar dessa. Många av dessa fynd får ingen av oss vanliga dödliga komma i närheten av eller i värsta fall vet vi inte ens om att de existerar.

Varför är det så? Varför låter man inte fynd ligga kvar (krukskärvror etc) och plockar upp det som är unikt. På så sätt känns det som man ändå visar lite respekt till de som ligger begravda där.

Vi har så mycket benbitar, stenyxor, keramikbitar, slaggrester, gravar etc att det skulle ta en livstid att sortera ut allt, och irriterande nog visar vi kanske en eller två promille av alla de fynd vi har i våra magasin

Finns det något modernt sätt att hantera alla fynd och sortera ut det som är unikt? eller skall vi fortsätta samla på oss mer och mer tills vi går vilse i våra magasin och själva blir en del av arkeologin om ett par tusen år eller så 

[Sindre]

Utgrävningar idag har gallring (utsortering av ointressant/ekonomiskt ogångbart material) redan i fält. Något som tittas på idag är gallring även i museumsmagasin. Det som sker idag är en slumpvis gallring som sker p.g.a. att det inte finns pengar till konservering av föremålen i magasinen, som därmed rostar sönder, spricker i bitar eller möglar bort.

Problemet är att man måste veta vad som är intressant för framtidens forskare att titta på. Detta är inte bara material som skall visas upp på utställningar, utan också slagg som kan forskas på för att i framtiden kanske visa att det var just där som ett visst svärd tillverkades t.ex. Vårt museimaterial är alltså inte enbart till för att vara fint.

Men som sagt, det viktiga är att det skall finnas pengar till att ta hand om allt. Och då behöver man en plan för vad som skall gallras ut och kompetens för att se vad som kommer vara intressant att behålla för framtiden.

Sedan behöver man inte nödvändigtvis förstöra allt som gallras ut. En annan metod som tittas på är redeponering av material. D.v.s. dumpning av material i schakt där förhållandena för just dessa material är gynnsamma, och där man i framtiden åter kan gräva upp materialen för att se på dem. Detta gäller framförallt material från marin miljö. Kanonkulor t.ex. har väldigt svårt att överleva i magasin om man inte värmer upp dem för att få ut klorider. Då mister man å andra sidan den metallurgiska informationen som finns i kanonkulan för att se på tillverkningsprocessen. Detta behöver man kanske inte mista om man redeponerar kanonkulan i den miljö som föremålet stabiliserats i under några hundra år.

Men det pågår en del forskning inom området. Och gallringsprocesser är något som man sett på i andra länder sedan tidigare. I england t.ex. måste varje museum ha en gallringsplan.

[Adils]

Det är väl självklart att varenda skola i landet skulle kunna visa upp fornfynd från de olika åldrarna i urval, precis som de visar uppstoppade djur, mineraler och liknande! Sprid ut materialet bara.

[Leif]

Våra arkiv gallrar systematiskt och förhoppningsvis med någon slags vetenskaplig baktanke (t.ex. är Göteborg ett intensivdataområde så därifrån sparas mer material än från andra områden). Jag ser det som helt naturligt att även gallra arkeologiskt fyndmaterial, men kanske inte dokumentationsmaterial (nu kanske det sköter sig själv då man kan fråga sig hur mycket av vår digitalt lagrade dokumentation från 1980-några år in i framtiden som kommer att vara användbar om ens 25 år?).

På sätt och vis gallras även magasinerade fynd redan, tänk bara på den nedbrytning som sker i magasinen (t.ex. glas och dåligt konserverat eller okonserverat järn)

[webbsmurfen]

Det både glädjer och gör mig besviken samtidigt.

Hur många viktiga fynd ligger och möglar/förstörs i våra magasin innan beslut tas att bevara våra fynd? Jag förstår att medel saknas för konservering, men för eller senare kommer någon att "glömma" ett mer intressant objekt, som kommer att förstöras, och det är synd

Ni som gallrar, vart hamnar det som ni sorterar ut? Det känns ändå viktigt att veta var ni gör av allt. Inte hamnar det väl på tippen?! eller

[Yngwe]

Min erfarenhet , som iofs nu är 15 år gammal, är att man ruvar på allt som hönor på porslinsägg. Små museer får inte låna saker, de klarar inte av  att ta hand om sakerna säger dom, samtidigt som det rostar bort i de storas källare.
 
Efter månader av påtryckningar och veckor efter beslut togs och löfte gavs kom en dam från länsmuseet med en karbin som med råge fyllt 200, hon bar den sorgeligt rostiga tingesten i händer klädda med vita handskar och sa att vi inte fick hantera den annorlunda då den var i dåligt skick..... den stackars pipan hade mått bra av lite flottiga händer. 
 
Som tur var gick den att rädda med omsorgsfull vapenvård enligt reglementet, om än med något lättare hand! 

[Sven-Åke]

I dagens värld skulle man väl kunna "digitalisera"  fynden innan dom skickades in i magasinens glömska.  Då vet  man åtminstone att dom finns.   Skulle sedan fynden "försvinna"  så har vi åtminstone ett foto eller liknande av fyndet.
Tänk om vi hade ett orginalfoto av guldhornen i Danmark!!   Men på den tiden fanns ju inte möjligheten att  ta ett foto och lägga ut på internet. 

[Adils]

Jag rekommenderar alla att se programmet "Digital död" om ni hittar det någonstans. Grejen är ju att den digitaliserade informationen kommer vara omöjlig att läsa om bara femton tjugo år.......

[Gorm]

Jag rekommenderar alla att se programmet "Digital död" om ni hittar det någonstans. Grejen är ju att den digitaliserade informationen kommer vara omöjlig att läsa om bara femton tjugo år.......

Jag svarar på detta i en nytt ämne. http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php/topic,4709.0.html


/Johan