Kan det möjligtvis vara för att det inte är "modernt" eller "politiskt korrekt" att ta sin utgångspunkt från detta material?
Jovisst. Det kallas retroaktiv sensur och induceras ofta genom selektiva ordval, korrigerande termer och patroniserande uttrycksformer. Används gärna för att behålla ett social-politiskt status quo - till exempel i religiösa och politiska sammanhang, där syftet är att manipulera ramerna, premisserna och/eller målsättningen för debatten - jämte dens klimat. Inom politken är detta ofta vardagen. Inom vetenskapen bör det icke förekomma.
Tyvärr används ofta dessa tekniker också inom den akademiska sfär - i syftet att bortförklara oönskade analysresultat, tysta kritiska röster eller "såga" alternativa synsätt. Syftet är givetvis att undvika störningar i den sociala konsensus man identifierar sej - och undvika att "konkurrerande syn" får större uppmärksamhet och underkastats seriösa analyser. Egocentrism kommer i olika förklädnngar - chauvinism, avund, intrigans, arrogans, perfiditet, narcisism - efter fallenhet, läggning och anledning...
Att ändra uppfattning (eller tro) är tydligtvis inget man gärna gör. Inom religösa och radikala miljön kan sådant avvik anses som
svek och bemötas med timida personangrepp, social utfrysning och ekomiska sanktioner.
I bland får man även tanken att denna form för social-pedagogik fortfarande kommer till uttryck inom delar av akademin. Kanskje helst bland salong-radikala skrivbordshjältar vars "uppgörelse" med 30-talets förförande demagogier blir ett alibi för en egen, post-modern demagogi. Fenomenet 'demagogi' bygger gärna på individens osäkerhet, där auktoritetsångest kan leda till auktoritetstrogenhet - och vad man numer kallar "micro-fascism".
Hur kommer det sig då att moderna historieböcker är rena Kalle Ankalitteraturen jämfört med det som skrevs för hundra år sedan?
En kärnfråga - inte minst i samband med den nuvarande och den kommande generation politiker - och deras medvetenhet, fokus och beviljningar till kulturminnen, historiska ämnen och dito institutioner.
En orsak till det begränsade interesset er det restriktiva debatt-klimat som vilat över svensk historisk forskning sen sista världskrig. Av den orsak har även dom centrala miljön inom forskning och förmedling inte tort framlägga dom verkligen intressanta och engagerande diskussioner om Sveriges etniska, språkliga och kulturella karaktärsdrag - i ett hisotirskt perspektiv.
Frågan blir då om man förmår göra rätt för dagens beviljningar - i den röstberettigade publikens och dom beviljande politikernas ögon.
Just därför är det något enerverande att bevittna hur historiska miljön alltid undviker vissa kärnfrågor - och därmed missar möjligheten att berika debatten och befolkningens historiska egenupplevelse och identitet. Sådant är inte styrd av veteskapliga, men av ideologiska hänsyn - där man i radikalismens efterdon kan vara PK genom att vara anti-PK Hursomhälst fortsätter argumenten efter samma gamla "profesjonism" - där lojalitet till ett expertvälde kan låsa envar debatt och implisitt undertrycka såväl upplysningstidens principer som den fria vetenskapens grundlagar.
Får önskan om position och prestige gå före hänsynet till huvudmannens primära interesse, som större objektivitet och bredare engagement, kommer framtidens riks- och lensstyrelser få knapa in än mer på budgetten til forskning, kultur och kunskapsförmedling. I det samband är det oerhört trist att vi törs spendera tid på en pseudo-debatt - om Nordens ekonomiska, etnologiska, språkliga och kulturella forntid - der
...barnet hela tiden slängs ut med badvattnet.