Då återstår bara att förklara varför spelet har ett persiskt namn och varför flera speltermer är persiska (schack matt = shah mat "kungen är besegrad", rook = rukh "stridsvagn").
1. Orsaken är troligen att schackspelets omedelbara referens till den gamla samhällsmodellen föll i onåd eftersom påvekyrkan bredde sina vingar över Europa. Från 1200-talets början blev alla schackspel konfiskerade och destruerade. (1244 brände biskopen av Paris mer än 30.000 styck av detta "hedniska spel".)
2. 200 år senare fanns dock spelet fortfarande inom endera adelsfamiljer - och utanför dom katolska områden. Island och Irland är redan nämnt, men viktigare var det gamla spelets popularitet bland araberna. När schackspelet återkommer i det offentliga Europa var det bl. a. genom kontakter med Spaniens judar och araber. Nomenklaturan på det nya spelet - med lite nya regler och roller - tog således prägel av dom arabiska traditioner.
3. Nu betyder ordet 'mat' ett antal saker på persiska/farsi - men ingen av dom stämmer med "död" eller "besegrad". Däremot finns översättningen 'mött' och 'upptagen'.
4. Rukh relaterar till hjul och betyder direkt översatt 'vagn' - inte
strids-vagn.
Tornet och vagnen representerar mao. personens börd, stånd och samhällsfunktion.
5. Vizir er samma sak som Drott, vilket blev Drottning under slutet på medelåldern, då dom reformerade kyrkor åter tillåter att den för-katolska samhällsordning - den fria, självständiga och ärftliga monarkin - återställs som tema och tankelek.
Drotten var också känd som 'hovgode'. "Kung och drott" poängterar att kungen kan vara både regent och hovgode. Annars tilltalas också kungens eldste son, kronprinsen, som drott. Drotten framstår då som konungens högra hand - vilken kunde presiderade vid kungens råd och förrätta vid dom kungliga hoven, i för-kristen tid.
I modern tolkning blir Vizir gärna översatt med "rådgivare".
Under tiden hade också biskopparnas politiska rivaler, hertigarna, förlorat sina säten vid kungens hov till biskoparna. I protestantiska länder blev han anonymiserad till 'löpare'.
Kärnan i det gamla schackspelet var en kung och drott i en kungsgård, varifrån kungliga utlöpare gick till landets olika länsgårdar, som landshövdingar. Deras söner och döttrar får sen säten i dom respektive häraden - sönerna som häradshövdingar (jarlar, 'hästmän').
Myternas "hästmän" fick alltså rida ikring - som hästen på brädan - i sina respektive 'ringland'. En av plikterna var att göra nästa generation bönder (karlar) på häradets alla gårdar och hov. Tornet representerar alltså gårdens dignitet - och dennes familjära överhuvud, karlen. "Bönderna" på dagens schackbräda är mao. den förkristna tidens 'bonde-barn' - också kallad trälar eller allmoge.
I dom öppna landskapen fick karlarna också häst och vagn som symbol. När endera av dessa 'vagn-karlar' började ta för sej med våld fick man dom 'stridsvagnar' som i eftertid blev mycket fruktade och beryktade.Bland dessa var Shar-rukin (car-rukhin) eller Sar-gon. Sen blev julianska Ce-csar en ännu större Kar - eller "sharamanshar" ('kararnas kar') - som krigarkungarnas titel var på akkadiska/persiska.
Schackspelet finns i olika versioner - och är i princip en modell på samhällsstrukturen i dom gamla, för-religiösa jordbrukssamhällen. Sen berättar ju ättesystemet hur en storfamilj kunde bryta nytt land och - genom sidogrenar - växa seg till en stor ätt, eftersom nya landskap blev exploaterad, dyrkade, befolkade och bebyggt. Så länge en patrilinjär, agnatisk arvsprincipen vidhölls kunde alltså ätten växa fram över ett större geografisk område och bli ett stabilt kungadöme.
I tråd med dom stratigrafiska samhällen man hittat i bronsålderns Nord-Europa visar dom 5000 år gamla spelpjäserna från Turkiet också upp en femdelad struktur - inom fyra hörn.
