Konjunktionen "en"/"æn", som förekommer på en del runstenar, bl a Rökstenen, översätts ibland med "och" och ibland med "men". Jag antar därför att det har någon sorts betydelse mellan "och" och "men", men kan någon förklara detta tydligare? Hur användes konjunktionen?
Jag antar att "en"/"æn" etymologiskt är de nordiska språkens motsvarighet till engelskans "and", holländskans "en" och tyskans "und", som ju alla bertyder "och". Stämmer detta?
Rökinskriftens inledning: Aft Væmoð/Vamoð standa runaR þaR. Æn Varinn faði, faðiR, aft faigian sunu.