Vad jag vet var sätet för huvudmannen i alla dessa ätter ärftliga, vilket i monarkin betydde äldsta sonen - också kallad drott eller kronprins. Dom övriga prinsar blev ju på den tid landshövdingar - aka 'lendermän', 'hertigar' eller 'hersar'.
Sen fans det givetvis undantag, där en kung dog utan att ha en legitim efterträdare, varför man fick gå till närmaste broder eller dennes äldsta yngling.
Ett kungahus gick alltså inte "ur tiden" innan denne sista av en kungs söner eller bror-söner var borta. Forntidens prinsar var alltså - som ländermän/hertigar - en reserv till tronstolen i fall deras äldre broder skulle falla i från. Av den orsak kan man även beskriva hertigarna som "kungsbördiga". När man drygt 200 år in i den katolska tiden beskriver hednatidens hertigar som "lokala småkungar" hade det alltså ett visst fog i verkligheten. Det betyder dock inte att dessa kungasöner alla var kungar, utom hertigar/lanshövdingar ikring en gemensam storebroder, kungen.
Nu skedde det - som man vet - att man år 1051 - ca. 50 år efter katolicismens intåg i Sverige - stod utan en kungason från den gamla kungsätten (ynglinga). I Danmark lyckades man dock behålla sin fram till 1100-talet, då man gjorde dom två s.k. kadettlinjerna vid sidan om den oldenburgska kungslinjen - från var sin prins.
När sen huvudfamiljen dog ut fick man så äldsta kadettlinje som kungahusets överhuvud ('Augustenburgska huset'). När även dom dog ut trädde så den yngsta linjen - Glücksburgska huset - fram på Danmarks tron.
Under Augustenborgarnas tid, fick man dessutom avknoppningen i hertugdömet Slesvig-Holstein, vars senare giftermål med Peter den Stores dotter gjorde en gren från den gamla, oldenbugska ätten till kungalinje i det ärftliga storhertigdömet Ryssland. Senare gav man avknoppningar från den glucksburgska linjen till Norge och Grekland, varifrån nu kommit in i England, genom Prins Philip och den nuvarande kronprins - hertigen av Wins-dor.
Alla dessa danska linjer fördes efter samma, agnatiska princip - där den äldsta sonen ärver kronan. Kollar du i kungasagorna från forn-nordisk tid är det samma princip som gäller. Vad du visar till - som "bevis" - gäller enbart i dom undantagstider, där utomstående makter har inflytande över landets lagar och/eller politiska processer. Detta undantag gäller tydligen för det svenska kungadömets del, i varierande grad, under perioden 1022-1523 - men det ändrar vare sej på princip eller praxis i dom legitima, forn-nordiska kungadömen - där naturens lagar låg i botten för den sociala och politiska ordning - där etablerade lagtraditioner och ättens gemena intressen gick före temporära händelser och individuella nycker.