Författare Ämne: Konjunktionen en  (läst 2792 gånger)

Utloggad Tomte

  • Stammis
  • Antal inlägg: 224
Konjunktionen en
« skrivet: april 27, 2011, 22:57 »
Konjunktionen "en"/"æn", som förekommer på en del runstenar, bl a Rökstenen, översätts ibland med "och" och ibland med "men". Jag antar därför att det har någon sorts betydelse mellan "och" och "men", men kan någon förklara detta tydligare? Hur användes konjunktionen?

Jag antar att "en"/"æn" etymologiskt är de nordiska språkens motsvarighet till engelskans "and", holländskans "en" och tyskans "und", som ju alla bertyder "och". Stämmer detta?

Rökinskriftens inledning: Aft Væmoð/Vamoð standa runaR þaR. Æn Varinn faði, faðiR, aft faigian sunu.

Utloggad Daniel Eriksson

  • Novis
  • Antal inlägg: 1
SV: Konjunktionen en
« Svar #1 skrivet: april 29, 2011, 22:45 »
Citera
Jag antar att "en"/"æn" etymologiskt är de nordiska språkens motsvarighet till engelskans "and", holländskans "en" och tyskans "und", som ju alla bertyder "och". Stämmer detta?

Ja, enligt Oxford English Dictionary är det så. and är kognat till

Citera
Dutch en, [...] German und [...] and also Old Icelandic en, enn, Old Danish æn (Danish end), both in sense 'but'

Utloggad Anna-Carin

  • Medlem
  • Antal inlägg: 52
    • http://hem.bredband.net/annbet/
SV: Konjunktionen en
« Svar #2 skrivet: april 30, 2011, 15:10 »
Tittar man i SAOB på konjunktionen "men" står det om ursprunget:
Citera
fornsvenska män, men, man (ersättande äldre fornsvenska än, motsvarande isländska en)


Exemplen i SAOB tar upp en rad olika nyanser i användningen av "men", som nog inte förekommer idag. Jag har lagt märke till att i 1917 års bibelöversättning står det på många ställen något i stil med "A blev far till B. Men B blev far till C." - idag känns "och" mycket mer naturligt än "men" i det sammanhanget.