Dersa, vanligtvis knackar man fram formen på en yxa. Den blir väldigt fint huggen med +/- 1-2 mm i variation.
Sedan slipade man denna yxa för att få den helt slät – och jag pratar nu om dess form, inte om dess egg. För att slipa behöver man slipmedel. Slipmedel kan vara många olika saker, t.ex en relativt mjuk bergart med insprängda kvartskorn, t.ex skiffer och hård sandsten. Beroende på bergart i yxan lan slipmedlet vara olika hårt, för flinta gäller t.ex enbart kvarts som slipmedel, antingen som sand från en sandstrand eller insprängt i en bergart.
Till slipmedlet kan behövas vatten eller fett beroende på vad man vill uppnå. På samma sätt väljer man grovleken på sanden, grov sand för grov slipning, fin sand för finare slipning.
Eggen slipade man fram senare mot ett rakt ”bryne” = en platt yta + slipmedel.
Förr slipade man en egg för att dels få den vass (när man tillverkade eggen – men också för att bestämma en slipvinkel). Slipvinkeln bestämmer hur mycket material som skall finnas i själva eggen – och bakom eggen, materialet bakom eggen stödjer eggen (gäller även för dagens knivar). Slipvinkeln är alltså viktig för hur lång tid eggen skall hålla när man arbetar med yxan (eller kniven).
Idag finns inga mätmetoder på slipskicklighet, den enda ”mätmetod” som finns är att slipa så vasst det bara är möjligt, helst skall man kunna tälja i fritt hängande hårstrån. Internet är fullt av sådant. Samtidigt är det så att kan du raka dig med en kniv så duger den eggen bara till en enda sak – ochb det är att raka sig med den.
Använder du sedan kniven till att tälja i mjukt trä i 2-3 minuter – så är den sedan för slö för att raka sig med – täljde du i hårt trä är eggen troligtvis totalt slö och delar av eggen är avbrutna = du har en oduglig kniv.
Samma sak gällde före stenåldersnubbarna. De kunde enkelt få fram eggar i flinta som var oerhört mycket vassare än dagens knivar när dom är som vassast. Problemet för dem var eggens hållbarhet när man arbetade med den. Därför började man slipa eggar, alltså inte för att få dem vassare – utan för att få mer material i eggen = eggen blev slöare – men betydligt mer hållbar.
En flat stor sten ligger stilla, det enda som rör sig är yxan = man kan hålla en bättre slipvinkel. Kvartssand på den flata ytan = slipmedlet – och eggen blir då ”rak” = eggen blir konvex eftersom man slipar för hand (om vi skall vara noga).
Slipar du för hand kan du inte komma under 3 graders wobbling eftersom 34 leder är inblandade i din slipning – hur mycket du än tränar på att slipa. Din ”raka” egg blir alltså svagt konvex. För varje slipning du gör ökar eggens konvexitet – tills du kommer till en gräns där eggen inte längre penetrerar det du skall skära i – och du måste då lämna bort kniven till ett slipproffs så att han kan slipa tillbaka eggen till dess utgångspunkt. Därefter börjar denna cirkel om på nytt när du slipar för hand.
För mig är slipskicklighet inte att få en egg supervass. Eggar skall bara vara så vassa som de behöver vara för verktygets funktion och användningsområde – samt så slitstarkt att man faktiskt kan jobba med verktyget lång tid - innan det blir för slött. Vassa eggar blir snabbt slöa, supervassa eggar blir slöa direkt- det hela är en fråga om hur mycket material man har i eggen – både för oss och familjen Flinta.
Thomas
PS, visst har slipskåror med astronomi att göra – solen är ju inblandad!