Här förklarar du det själv. Och här säger jag emot. Det kan ha funnits en drottning som styrt över hemmet och en kung som styrt över skeppen. Eller en drottning som styrt över ekonomin och en kung över vapen. Eller en drottning som styrde över höns och kor då kungen styrde över grisar och getter. Det är bara rena rama gissningar som vi möjligen kan utveckla till hypoteser.
Men jag säger att det kan kanske ha funnits en drottning som styrt. Punkt.!
Ser du skillnaden? Ingen kung som härskar parallellt! Kanske inte ens nån kung alls.
I flera inlägg kan knappt ordet drottning skrivas färdigt innan man sätter dem i relation till en man, som dotter, fru, änka eller medregent. Att kvinnliga härskardynastier skulle vara ovanligt är en sak, men omöjligt är det ju ändå inte.
Vem säger att kvinnliga härskardynastier är "omöjliga"?!
Problemet är att det s.k. 'matriarkat' du efterlyser inte är belagd i något historiskt material. Dom drottningar som varit regenter över HELA samhället - och inte bara den kvinnliga delen - hör alla till i patrilineala dynastier.
När en drottning tvingades sitta på kungens tron också - och inte bara sin egen - har det alltid varit som ett nödsfall; efter faderns, makens eller sonens tidliga död. Därför fortsatte hon regera ensam - utan att gifta (om) sej - alls. Sen ser man att hennes patrilinera familjhälft ställer upp när drottningens arvtagare skal finnas. Om dom finns kvar. Om inte fick man alltså välja en ny dynasti - till att bekläda Kungens tron. Fanns en dotter kvar från det avskocknade kungahus blev hon i regel make med den nya kung - jfr. den sista av Ynglingar, Emund Gamles dotter, 'Ingemoder', Stenkils fru och moder åt Inge d.e.
---
Vad som återstår från do källor vi har är att den manliga tronstolen går i arv, medan den kvinnliga på något sätt väljs. Möjligen av kvinnornas hov och disting. Dom gamla monarkier handlade inte om det ena eller det andra - men om både ock. Intill imperialismen tog tag och korrumperade såväl balansen mellan parterna som helheten i deras samförstånd. Det enögda synsättet om ett 'antingen-eller' - är inget annat än ett filosofisk arv efter den militäristiska monoteismen, där allt som heter 'regenter' anses ha varit enarådande makthavare. Det gäller inte inom dom klassiska monarkier, där samhällsbördan mellan män och kvinnor delas.
I dom rikare samhällen var det även så att kvinnornas 'makt' - i betydelsen 'inflytande' - kunde övergå mannens. Kvinnliga gravar kan väl vara ett täcken på att man ansett dessa som mer betydliga än deras samtidiga män.
När samhällen upplever kriser, typ svält eller aggressiva hot från andra folk, växlar balansen i betydelse från det kvinnliga till det manliga. Därför är det dom manliga regenterna som under och efter romartiden får träda in i det historiska rampljuset - och dö på slagmarken. Att man sen begrov ett flertal kvinnliga regenter är iofs. inget att undra på. Dom hade fortfarande - givetvis - den högsta position i landet.
Det gamla samhället var inte styrd av ETT kön, eller EN människa - som fritt kunde ta sej för och
härska som han ville, över allt och alla. Det samhället som samlade 50 ton sten och 50 ton jord för att göra en ända gravhög - för sin kung ELLER sin drottning - hade dödsstraff för kungar som bröt lagen. Man kan anta att det samma skulle gälla en samtida drottning - eftersom det hedna tidens lagar och moralregler visar att man haft en konstitution som var mycket väl balanserad - mellan manligt och kvinnligt, rättigheter och plikter, centrum och periferi.
I dom fall där den manliga regenten fallit i från har vi en rad exempel på att också männen fått ty sej till - och ställa upp för - den sittande drottningen. Men det finns inte ett exempel på att hennes dotter och sen dotter-dotter fått överta. Varken i Uppsala, Aten eller Rom.