Nuvarande system med ”upphandlingsliknade förfarande” på det uppdragsarkeologiska området fungerar dåligt, så långt är de flesta svenska arkeologer överens. Det föreliggande förslaget i kulturdepartementets promemoria kommer inte att förbättra sakernas tillstånd, snarare försämra dessa. Att få ut ny kunskap om det förflutna och människors villkor under svunnen tid är syftet med all arkeologi. Detta är nu inte syftet med promemorian, utan endast att öka konkurrensen på området och att sänka kostnaderna för uppdragsarkeologin i samhället. Det är därför inte förvånande att forskningen endast nämns tre gånger i dokumentet, kunskap på 13 ställen medan konkurrens nämns på 53 ställen och kostnad på 83.
Ett problem med propositionen är dess syn på arkeologisk verksamhet. Dagens arkeologi är problemorienterad och driven av specifika frågeställningar förankrade i forskningsprogram. Den arkeologi som beskrivs i propositionen är, förlegad 70-tals arkeologi, präglad av ett förment objektivt dokumenterande av vissa parametrar i syftet att frambringa ett material som forskarsamhället ska ta hand om och beforska. Regeringen föreslår således att svensk forskning ska återgå till ett tillstånd som rådde för 40 år sedan, för där kommer vi att hamna. I regeringens förslag är det länsstyrelserna som i sina förfrågningsunderlag kommer att få företräde att ställa relevanta problemformuleringar för varje undersökning. Detta ställer stora krav på länsstyrelserna att uppbringa den vetenskapliga kompetensen – en kompetens som kan vara nog så specialiserad och som många länsstyrelser saknar. Detta är ett problem redan idag, men de kommer att öka i och med att länsstyrelsen måste formulera den vetenskapliga inriktningen och veta vilka krav som ska ställas för att nå dit. Det kommer framöver att ställas oerhört stora krav på tydliga och stringenta kravspecifikationer och förfrågningsunderlag om inte kvalitén på de arkeologiska undersökningarna ska sjunka drastiskt. Problemet skulle kunna lösas om länsstyrelserna tilldelades nya stora resurser men i propositionen anses inte det behövas. I förslaget ges det inte heller någon möjlighet att överklaga val av utförare. Detta är olyckligt. En arkeologisk undersökning är en engångsföreteelse, en dålig undersökning kan inte göras om.
I propositionen hänvisas till att företagarna sköter upphandlingarna i Nederländerna, Storbritannien och Irland. Med inte ett ord nämns att detta system kritiserats hårt av brittiska arkeologer, bland annat Adrian Chadwick. Kritikerna menar att systemet lett till en försämring av den arkeologiska kunskapsproduktionen och spridandet av arkeologins resultat. Irland torde också vara ett avskräckande exempel. Förslaget lär få samma konsekvenser här. Promemorian när en from förhoppning att fler fristående aktörer ska etablera sig. Här ägnar man sig åt rent önsketänkanden utan empirisk förankring. I Storbritannien har man snarare sett en minskning av antalet aktörer. Svensk arkeologi är en marginell marknad, betydligt mindre en den i England därför saknas också utrymme för en mängd nya aktörer. Det är tveksamt ens att det finns något som skulle kunna kallas en marknad.
Det råder ingen tvekan om att den upphandlande företagaren kommer att upphandla det billigaste anbudet med föreliggande förslag, annars vore han/hon dum. Propositionen kommer att uppnå sitt syfte men till priset av att svensk arkeologi går med sjumila-kliv bakåt. Förlorarna är de som är de som är intresserade av Sveriges kulturmiljö och historia.
Arkeologi som inte genererar ny kunskap utan bara utför en standardiserad dokumentation av det som förstörs är näst intill meningslös och bortkastade pengar.
För en utvärdering av situationen i England se:
http://www.assemblage.group.shef.ac.uk/5/chad.html